Dags Att Vakna

Vegan i Sydafrika

Förra året skrev jag om veganutbudet i Costa Rica, på Santorini och i Gdansk och idag vill jag berätta om årets första resa; Sydafrika! Det visade sig att Sydafrika inte bara har vacker och skiftande natur och fantastiska djur utan också väldigt bra veganmat. 

Något som underlättar enormt, som vegan, i Syafrika är att Sydafrika är engelsktalande; jag slapp alltså plugga in matglosor flera veckor innan avfärd, haha. Sydafrika har heller inte en superinpräglad matkultur (åtminstånde inte vad jag förstod) utan matkulturen är generellt sätt väldigt influerad av världsmaten. Utbudet var alltid varierande och det var sällan svårt att hitta restauranger som serverade veganska alternativ. 

För mig, och min emetofobi, var det också en trygghet att kunna dricka kranvatten nästan överallt i Sydafrika. Detta gjorde att man aldrig behövde oroa sig över is i drickan, förorenad sallad osv. Relaterar ni? En stor huvudvärk som släppte! Tyvärr upplevde jag dock inte frukt/- och grönsaksutbudet som något fantastiskt. Ungefär som i Sverige, mycket importerat. Det var heller inte sådär superbilligt med frukt- och grönt. Inte att jämföra med Asien eller Costa Rica..  Nästa gång får det nog bli en resa till Asien bara för fruktens skull, haha. 

I frukostväg fann jag heller inga större problem. Jag är inte så kräsen så nöjer mig ofta med bröd och grönsaker till frukost. Generellt sett är brödet i Sydafrika mjölkfritt. I en del länder är det supersvårt att hitta mjölkfritt bröd, så att brödet ofta är mjölkfritt underlätter jättemycket i frukostväg! Avokado fanns det också gott om (yey!) så pålägg kunde alltid ordnas. Många hotell serverade engelsk frukost, så då kunde man ju också peta i sig lite bönor i tomatsås (jag menar, akta proteinbrist, haha). 

Matpriserna i Sydafrika är lägre än i Sverige, drygt halva priset jämfört med här i Stockholm, skulle jag ändå säga. Om vi åt tvårätters middag och drack ett varsitt glas vin betalade vi i snitt 300 kronor för oss båda, så det var helt okej! Man förväntas dricksa typ 10% eller såklart mer vid god service.

Det var lite allmänt om Sydafrika. Nu tycker jag vi går vidare till lite restaurangförslag och upplevelser av veganlivet i de olika platserna vi besökte under vår resa! Jag kan redan nu säga att jag inte varit superduktig på att fota mat.. Hade sällan min kamera med mig ute men försökte komma ihåg att ta lite telefonbilder, men ni vet; man är ju hungrig, haha...


Johannesburg/Greenside

Vi började vår resa i Johannesburg. Vi ville ha ett par dagar och bara landa innan vi åkte vidare på Safari i Pilanesberg. I Johannesburg bodde vi i ett jättemysigt guesthouse med familjekänsla och jättefin trädgård. Området vi bodde i hette Greenside och hade flera veganska restauranger som vi kunde utforska. 

Spiceburg

Spiceburg var den första restaurangen vi besökte efter att vi kom fram till Johannesburg. En indisk restaurang i Greenside med jättetrevlig personal och mycket gott vin! Personalen kunde sin mat och de hade full koll på vad vegan innebär. Menyn avgränsar vegetariska alternativ (lakto-ovo- och veganska) i menyn och veganalternativen är tydligt utmarkerade. Personalen såg till att då man beställde vegansk rätt fick man också veganskt bröd innan maten. Maten var jättegod; bra kryddad, fräsch och vällagad. Det gick snabbt att få maten och servicen var superbra! Vi åt faktiskt här två gånger. Jag åt en kikärtsgryta med Tikka Massala kryddor första gången, och andra gången åt jag någon grönsaksgryta. 

Conscious 108

Dagen därpå lunchade vi på Conscious 108. En jättemysig helvegetarisk restaurang som serverade allt från frukost, bowls, pizza och dessert. Här hade de till och med veganska milkshakes! Dock var vi alldeles för mätta efter maten för att testa dem, haha.. Rekommenderar verkligen detta stället! 

Hell's Kitchen

Vill slå ett litet slag för Hell's Kitchen i Melville, Johannesburg, också. Vi var där en söndagskväll då många restauranger i området höll stängt, och jag tänkte att jag åtminstånde borde kunna få en pizza med tomatsås, haha. Personalen här var supertrevlig och otroligt service-minded! Det var inga problem för mig och Benjamin att få en delad pizza, ena sidan med ost och andra utan. De hade verkligen separerat jättenoga och på min halva fick jag extra mycket mandel, karamelliserad lök och butternut som tillbehör! Pizzan var verkligen supergod, och vi var jättetacksamma för ansträngningen! 

Safari/Pilanesberg

Vi valde Pilensberg före Kruger då vi blivit tipsade av en bekant från Sydafrika. Pilanesberg är mycket mindre, och då vi bara skulle vara på safari i tre heldagar så ville vi hinna se så mycket som möjligt på den tiden. Vi vart jättenöjda med vårat val; Pilanesberg var helt fantastiskt! Helt klart resans höjdpunkt! Hur många djur- och naturdokumentärer du än ser på, kommer du aldrig ens komma nära känslan av att på nära håll se dessa vackra djur i sin naturliga miljö. Jag och Benjamin hade turen att få massa privata turer i en liten, öppen, bil, tillsammans med grymma guider. De var verkligen superduktiga, och så rädda om djuren. Hjärtat växte lite när våran guide hoppade ur bilen för att flytta på en jätteliten kameleont från vägen. Jag hade varit lite nervös innan.. Jag ville ju inte inkräkta på djuren, skapa stress på något sätt, så jag var så lättad att vara guider visade sån enorm respekt. De läste av djuren på ett väldigt proffsigt och helhjärtat sätt och var väldigt måna om att de skulle komma till oss, och inte tvärtom. Jag hade självklart kameran med mig och knäppte av lite bilder. Här är mina favoriter från resan: 

När det kom till maten var det dock inte lika grymt, haha.. Vi bodde på ett av de antal hotellkomplex inne i safari-området. Vi valde inte det bästa och inte det sämsta. Vi är inte så kräsna med boende men denna gången var det faktiskt en riktig miss, haha. Upplevelsen blev inte bättre av att vi blev ätna av vägglöss första natten och därefter fick byta rum (vilket inte var självklart för personalen). Vi bokade hela vår safariresa som en tripp. Där hade vi redan "förvarnat" om att vi ville ha veganmat (och kommit med flera påminnelser om detta önskemål). Jag hade som vanligt förklarat vad helvegetarisk kost innebär och de försäkrade oss om att detta inte skulle vara några som helst problem. Vi fick höra att vi skulle äta på hotellet, där det fanns alternativ på menyn, på kvällarna, och ha mat med oss på dagarna till själva turerna, men inget av detta stämde alls. Alla måltider var på hotellet, som absolut inte hade några helvegetariska alternativ. De hade två lakto-ovo-vegetariska alternativ varav ett gick att göra om till helvegetariskt. Det var en grekisk sallad utan fetaost, men oliverna var slut, haha, så jag blev serverad isbergssallad och tomat, utan dressing, och fick betala fullpris. Nu låter jag kanske krävande, men i ett såhär avgränsat område utan möjlighet till alternativa restauranger eller matbutiker kan man ju tycka att det ska finnas något alternativ. Jag tycker också generellt sett att det är väldigt oklart hur så många som jobbar på restaurang är så otroligt omedvetna om olika typer av "specialkost". Tycker man stöter på detta överallt! Jag förklarade att jag inte äter djur, inte mjölk eller ägg osv; "fisk?". Nej. Inte det djuret heller. Det blev pommes och sallad de två första dagarna, sedan en dag så fanns det vita bönor i tomatsås till frukost, så sen på kvällen lyckades jag tjata till mig bönor med ris. Det var det jag fick äta under denna delen av resan, men det var det värt! 

Kapstaden

I Kapstaden var det verkligen superenkelt att ta sig fram som vegan! Veganrörelsen där är etablerad och det var aldrig några frågetecken om vad jag åt och inte åt. Här bodde vi dessutom i ett guesthouse med kök så vi lagade lite mat själva och åt alltid frukost hemma. Utbudet i matbutikerna liknande det svenska utbudet, d.v.s. väldigt bra. Jag tänkte direkt gå på våra favoritrestauranger, för det fanns en del. 

The Hungry Herbivore

The Hungry Herbivore toppar listan över de bästa veganrestaurangerna jag besökt, någonsin. Klicka in på deras hemsida om ni vill dräggla lite. Restaurangen ligger centralt i Kapstaden, har bra priser, jättebra service och supertrevlig personal. Vi åt här ungefär hela tiden, haha. Om vi åt lunch här kunde vi med oss take-away middag för kvällen. Vi har testat ca allt på menyn och jag kan varmt rekommendera deras pizzor! De har en "double cheese" med cashewost och hemmagjord mozzarella och så var det vår favoritpizza, "Chef's special", med bacon och avokado (låter sjukt men var så sinnesjukt gott!). Förrutom grymma pizzor har de massa annat gott; bowls, hamburgare, våfflor (yeeees!!!) och cupcakes. Jag kan inte prisa detta stället nog, haha. 


Raw and Roxy

Next up har vi Raw and Roxy. Ännu ett helvegetariskt ställe som serverar allt från sallader till bakverk och supergoda drycker. Vi var bara här en gång och åt frukost, Benjamin var inget fan, jag gillar det dock. Vi valde nog bara fel just när vi var där, haha.. Vi åt sen frukost och det vi ville ha när vi först beställde var tyvärr slut så vi "nöjde oss" med chokladpannkakor med bananglass. Tyckte miljön var supertrevlig, utbudet bra, och maten fräsch och väldigt snygg. Öppet kök får alltid ett stort plus! 

Plant

Nästa besök var på restaurangen Plant. En väldigt hyllad restaurang förstod vi. Helvegetariskt utbud och mycket att välja mellan. Många rätter som man inte ser på den vanliga veganska menyn (så som pasta carbonara och Mac & Cheese). Personligen var jag inte jätteimponerad över smakerna här.. Jag åt quesdillas, vilket annars för mig är ett säkert kort, men den var inte helt 100%. De hade hursom väldigt mycket goda bakverk att välja bland! Limecheesecaken var supergod! Här vill jag också ge pluspoäng för bra service och väldigt skön stämning.



Scheckters Raw

Ännu ett jättebra ställe, Scheckters Raw! Detta blev lite av en favorit hos mig; grymt fräsch mat, jättemycket goda, intressanta juicer, sockerfria desserter, frukost, allt. Vi besökte detta stället ett par gånger och var lika nöjda med maten varje gång. Kan varmt rekommendera deras Zen Bowl och falafel wraps med tzatziki. Alla deras "raw organic treats" är verkligen to die for och perfekta att ta med to go som mellanmål. Här drack jag även massa grym kombucha, vilket är mycket mer populärt i Sydafrika än här hemma i Sverige, men så gott när det är varmt ute! 

 

Vi var ju borta i över två veckor, så detta är bara ett utbud av de restauranger vi besökte. Har fokuserat på de helvegetariska, men som sagt, i Kapstaden hade de flesta ställen alternativ! Jag rekommenderar såklart Sydafrika som resemål på alla sätt och vis - vegan eller ej. Vi hade en jättebra resa! 

 

"Du är så söt när du är arg"

"Men lilla gumman, förstår du inte det?" sa hon samtidigt som hon la en  hand på min nacke, mellan tröjan och hårfästet. En kvinna kanske 15 år äldre än mig själv. Jag kände mig dum och sa att "nej, jag måste ha missat det" och gick sedan därifrån. Det jag inte hade förstått var att jag skulle kopiera ett papper. Det var inte någon stor sak, en mycket liten sak som landade någonstans i rutiner på ett jobb jag var helt ny på. Jag hade en obehaglig magkänsla hela dagen, kanske till och med dagen därpå, medveten om att det inte hade uppkommit om ingen hade "lilla-gummat" mig. Hade hon sagt så till en jämnårig kollega?

När hon någon dag därpå kastade ur sig att jag "skämde ut henne" för att jag tog rast när jag faktiskt hade tid att ta den så kom magkänslan aggresivt tillbaka, men inte långvarigt denna gången. Någonstans måste ju gränsen gå, tänkte jag, och sa att jag faktiskt tog illa upp och att det inte känns okej att bete sig sådär. Fick en ursäkt, att det var ett missförstånd. En omedveten härskare, tänkte jag. 

Vi tänker ju så lätt att alla de som dagligen brukar härskartekniker - de som tittar bort när man pratar, som blundar, som höjer upp handen mot en, som säger vad fin du är i allt det där sminket utan att få det låta som en komplimang - är medvetna om vad det är de gör, men jag tror inte det. Jag tror den stora massan är lyckligt ovetandes om magkänslan som de lämnar kvar hos folk i sin omgivning. Skrämmande va? Tänk om man själv, dagligen, omedvetet härskar över folk.

Härom dagen då jag var på ett gruppträningspass hos en instruktör och kollega som jag verkligen gillar så blev jag arg över något i denna instruktörens coaching. Jag sa då detta, högt och tydligt, inför deltagarna, vilket var otroligt oproffsigt av mig. Det var något som sas som låg mig nära, som träffade på ett personligt plan, och jag tänkte mig helt enkelt inte för. Efteråt fick jag jättedåligt samvete över hur jag betett mig, jag brukar inte bli sådär arg, och jag skulle tagit det där i enrum. Det kändes extra jobbigt eftersom jag och instruktören har en väldigt bra relation och pratar mycket med varandra, så jag kände att jag måste bara reda upp det. Dagen därpå bad jag om ursäkt över en kaffe; berättade om min bakgrund och att jag menar det jag sa men att jag skulle framfört det på ett bättre sätt i enrum. Kanske vänta till jag taggat ner. Han bekräftade det jag sa, och sa att det inte var något jag behövde fundera över, och avslutade sedan med; "det gör verkligen ingeting, du är ändå så himla söt när du blir arg". 

Att vara gruppträningsinstruktör och bemöta gruppträningsdeltagare

Att vara gruppträningsinstruktör är fantastiskt. Verkligen otroligt givande och roligt. Gruppträning har hjälpt mig att förändra min syn på vad träning är; hur träning ska kännas, och varför träning är fantastiskt. Jag menar.. Jag har alltid tyckt det är fantastiskt med träning; jag har tränat hela mitt liv, men det är inte förrän de senaste åren som jag faktiskt kan uppleva varje träningspass som ett nöje, en njutning och ett andrum. Innan dess var träning fantastiskt men också prestationsladdat; starkt kopplat till ångest och krav så väl som kontroll och ytliga mål. Jag har alltid vetat att det inte borde vara så. Jag försökte intala mig själv att jag tränade för att må bra i kropp och själ, men någonstans var jag olyckligt medveten om att jag inte riktigt hade kontroll över mitt välmående - varken över min kropp eller min själ. Allt som man kan bli hög på kan man missbruka. Träning är bara en sak i mängden.. Men vem kan klandra oss? Vi är ju alla bara vilsa människor i en värld som är så stor men samtidigt så himla snäv att man blir klaustrofobisk.. Vi har möjligheter i överflöd, tusen val att ta, att vi lätt låter idealen ta besluten åt oss. Det är svårt att se något så diffust som hälsa och välbefinnande när verkligheten trycker upp objektiva illusioner av "perfekt" i digital form. The easy way. Quick fix

Visst är det lättare att se andra än att se sig själv? Kanske var det just det som hände. Det var flera år sedan jag började instruera träning, sen tog det lång tid innan jag blev riktigt jävla duktig (yes, i said it), men det gick snabbt att förändra mitt tankesätt. Jag har en önskan om att alla ska må bra. Att alla ska fokusera på saker som spelar roll och som får de själva, och vår värld, att utvecklas. Jag såg mig själv i så många av mina deltagare, och samtidigt som jag fick möjlighet att rehabilitera dem under mina klasser, så fick jag möjlighet att rehabilitera mig själv. Jag lärde mig till slut att faktiskt leva som jag visste att jag borde, så som jag lärde. Jag sa åt mina deltagare att vila, att äta, att lyssna på kroppen, och samtidigt kände jag hur orden liksom landade i mig; som att jag under alla år bara hade behövt säga dem högt. 

Jag har min timme på mig att instruera. Jag pushar ibland så jag känner att jag kanske passerar någon gräns (och så att jag ibland gör folk arga, haha) men jag lägger alltid mest fokus på teknik, hållbarhet och effektivitet. Mentalstyrka, fokus och envishet. Varje sekund räknas för att utmana kroppen till max! Men sen då? Ibland önskar jag att kunna samla ett litet gäng för ett seminarie. Prata om träning och hälsa och vad det faktiskt innebär att må bra. Jag önskar jag hade tiden att ta unga tjejer åt sidan och fråga hur dem mår - "för visst har du varit på lite väl många klasser denna veckan?". Jag önskar jag kunde få visa att jag faktiskt ser och att jag faktiskt bryr mig. För jag ser, och jag bryr mig, men allt jag hinner med att säga är "tänk nu på att äta och dricka ordentligt när ni kommer hem!" och så hoppas jag att de orden landar hos någon som behöver höra det. Jag vet att de inte landar hos alla, och ibland när jag går ifrån gymmet så funderar jag på om jag ofrivilligt adderar bränsle till något och någon som gör träning mindre fantastiskt, och mer destruktivt.

Jag avslutar även detta inlägget med de där orden som vi alla vet är så sanna, men som så många inte lever efter: Ät ordentligt efter träningen, innan träningen. Vila. Träna snällt. Vila igen. Träna för att du vill och för att du orkar och kan. Välj aldrig träning före dina vänner eller ditt välmående. Se dig om i gruppträningssalen - du är inte ensam, var en del av något stort. Om Du säger detta högt, landar de då hos Dig, så som det landade hos mig för många år sedan?

Till mina bästa vänner

Slänger in ännu en text från många år tillbaka. Mina bästa vänner, Karro och Matilda, är desamma som de bästa vänner jag refererar till, och Han jag refererar till som "jordens mest perfekta kille" är idag min sambo (livet). Vi kanske aldrig komma arbeta på samma jobb, och helt ärligt så är jag inte riktigt lika taggad på en lägenhet i Vasastan längre (fast kanske ändå), och jag tror inte längre Matilda kommer lära sig dricka rött, det blir kanske jag som får lära mig dricka bubbel. Det som spelar roll är ju trotts allt att vi har vänner att dela lycka, oro och känslor med! 

När jag flyttade till Stockholm var jag livrädd att bli ensam. Att inte passa in. Att vara den som liksom inte kommer in i klassen och hamnar lite utanför, att bara bli en pluggkompis och sedan se på instagram hur alla spenderar sin fritid tillsammans. Jag har aldrig haft problem med att träffa nya människor, det var inte det att jag var rädd att inte bli omtyckt, det var mer att jag inte skulle känna att det var riktigt rätt med någon. Att träffa nya vänner är ju typ som att träffa rätt kille - träffar man rätt så bara vet man det. Det behöver inte vara rätt för att det ska funka, men det måste vara rätt för det ska hålla. Ja, ni vet; rätt

Det var dessutom så otroligt längesedan jag faktiskt träffat nya vänner. Vännerna hemma hade jag hållt ihop med i hundra år och det gjorde inte att jag direkt ens övervägde att ragga nya kompisar. Jag funderade mycket på hur man gjorde; jag mindes när jag var typ åtta år och raggade vänner i simbassängen genom att göra volter och imponera på jämnåriga tjejer. Det var en effektiv metod, när jag var åtta, men frågan är; hur imponerar man på jämnåriga tjejer när man är i 20års åldern? Att spatsera in i aulan på händer hade troligtvis hjälpt mig på vägen att synas, men att hitta rätt är mer än att imponera med talang.

Detta inlägget skulle inte alls handla om hur man på bästa sätt raggar upp en bästis, även om det verkar så, jag ville bara skriva en liten hyllning till mina två bästa vänner, so here it comes:

Det tog inte många månader innan jag visste att de var riktiga vänner, sådanna som inte växer på träd ni vet? För de är så ärliga, och de får mig alltid att skratta. Det är få personer jag känt och känner som är så bra på att faktiskt glädjas med och för andra, som de är. Till exempel så måste de vara så förbannat trötta på att lyssna på mig när jag pratar om hur jag träffat jordens mest perfekta kille, men de låtsas ändå alltid som att de inte tröttnar, och jag vet att de låtsas men det är så fint att de faktiskt låtsas. Och jag älskar dem för att de låtsas och alltid är glada för min skull, även om de just då råkar ha motvind.

Och när de har motvind så är deras motvind i mitt tankefokus. Jag har drömt om deras problem om nätterna och gråtit deras tårar när de tagit slut hos dem. Ibland känner jag mig otroligt hjälplös och otillräcklig som vän, då allt jag kan göra är att lyssna. Ibland kan jag inte höja dem som de höjer mig men jag önskar jag kunde. De är så fruktansvärt starka, går liksom igenom allt och även om de kanske blir lite ärrade på vägen så är de fan rakryggade och hela vägen mot slutet av tunneln. De har verkligen bevisat för mig vad det är att bevara sin självrespekt. Vissa saker ska människor inte behöva gå igenom, och vissa får gå igenom så otroligt mycket. Som att hela livet är ett slagfält och när man tror man slagit den sista fienden på käften så dyker nästa upp, lite tuffare. Att inte lägga sig ner då är så beundransvärt.. 

..och vi kommer få precis det livet vi önskar. Femton år från nu när vi är färdigutbildade och jobbar på samma avdelning så kommer jag och Matilda i klackar att lämna våra alldeles perfekta lägenheter i Vasastan, och våra fantastiska pojkvänner och våra väluppfostrade barn, för en kväll på söder hos Karro. Förhoppningsvis kan jag skratta utan att bli förlamad då, och förhoppningsvis har Matilda lärt sig dricka rött. Förhoppningsvis har vi listat ut precis vad som är värt något i livet, och förhoppningsvis har vi funnit någon trygghet i vardagens små orosmoln. Och ni är så beundransvärda och så fantastiska och ni är mina bästa vänner. Tack för att ni gjort mitt liv så mycket bättre! 

Ditt nya år

Det är nytt år. Många tänker nya möjligheter och sätter nyårslöften om viktnedgång, glutenfri kost (HAHA) och diffusa mål som Självkänslan i slutet av året sedan ska bedöma om de uppnåts. Är du nöjd? Vill du basera din lycka på prestationer i år igen? Det är nytt år, och precis som förra året så är varje dag en ny chans att vara den Du vill vara. Jag är lite fantasilös men kände att min uppdatering här har varit under all kritik så jag delar med mig av en liten krönika jag skrev för ungefär tre år sedan. Tror Du att du kan skippa alla krav och lova dig själv självrespekt och acceptans detta året?

Ni vet detta med att man ska älska sig själv först? tidigare har jag nog aldrig riktigt förstått det; kanske för jag aldrig riktigt älskat mig själv men likväl alltid älskat människor i min omgivning sådär fruktansvärt djupt och hjärtligt. Ibland har jag tänkt att jag gjort så mycket rum i mitt hjärta för andra att det inte funnits någon plats kvar åt mig själv. Det kanske var (bort)förklaringen. Jag inser att den tanken är ganska rubbad, och kanske är det därför jag har haft flera relationer som gått åt helvete. 

Jag kan inte sätta fingret på vart jag hittade mig själv, eller när jag röjde undan sådant som bara stod och dammade och sedan gjorde plats för mig, men det hände. Det betyder inte att jag slutat älska och känna för människor i min omgivning, det betyder bara att de som nu tar plats i mitt hjärta har lite extra utrymme. Jag tror det gör min kärlek mer hållbar, för jag vill inte kväva någon, samtidigt som jag vill hålla nära. 

Någonstans, någongång, på något vis som jag inte riktigt själv kan sätta fingret på, så lärde jag mig att faktiskt tycka om mig själv. Uppskatta mig själv. Jag tror det stickar i mångas ögon, men min värld är på många vis så självklart så jag kan inte bry mig mindre. De som inte kan glädjas med mig får snällt lämna plats till de som faktiskt kan; för mitt mörker är lite ljusare, och mina toppar är några fler. De som tar störst plats i mitt liv just nu, de inspirerar mig så otroligt mycket, och de tar fram mina bästa sidor, varje dag. De skrattar åt mina sämsta sidor, förminskar dem och ger mer rum till skratt. 

Det är mycket fel i världen, det är mycket jag vill ha annorunda, göra annorlunda. Jag har tusen drömmar och vet inte om jag kommer nå alla. Min narkolepsi har gjort att jag sovit bort nätter jag hellre hade dansat. Det är magsjuketider så tunnelbanan och dörrhantag känns... hjälp.. och en mardröm jag alltid haft har visat sig vara verkligenhet.. fast ändå, helt ärligt; livet är ganska fint, och något vi bör ta vara på, lite mer, lite oftare. Vi är ju trotts allt här, och någongång, någonstans, så kommer vi förstå varför.

Hur märker man att ens nya normaltillstånd inte är friskt?

Jag fick en önskan om att skriva hur jag blev sjuk, eller fick narkolepsi (fortsätter på trenden att sjukdom är en upplevelse). Jag har ju skrivit en del om narkolepsi, men hållt det reletivt informativt, så let's do this personal! 

Såhär i efterhand kan jag minnas att jag började bli trött någongång på sensommaren 2011. Min dåvarande pojkvän flyttade till egen lägenhet där någonstans, och jag minns hur jag satt och sov i trapphuset då jag inte hade nycklar. Det kan väll hända den bästa efter en skoldag, tänker ni, men det hände inte mig - inte då. Jag var aldrig trött. Jag var alltid pigg. Jag behövde knappt sova. Även när jag var liten var det så - jag kunde sova 5-6 timmar och ändå känna mig helt utvilad. Jag gick såklart inte till doktorn med det där, inte med "jag är lite tröttare nu än för ett par månader sen"

December 2011 kom och jag började somna i klassrummet. 
Januari 2012 kom och jag började somna i klassrummet och drömma väldigt mycket, sådär så jag smällde i borden. 

Någonstans i februari-mars gjorde jag och min pojkvän slut och i samband med detta började jag få väldigt mycket sömnparalyser. För mig var de då "mardrömmar". Jag var helt förlamad, jag såg ljus och hörde hur någon gick runt i mitt rum. Jag kände mig hotad av det. Varje kväll. Det hände 10-15 gånger på raken, jag väckte mig själv varje gång i panik, sen började det om. Jag blev rädd för att gå och lägga mig.. Så jag sov ju inte så mycket - varpå jag inte reflekterade så mycket över att varje kväll med vännerna somnade jag i någon knä.

Sömnparalyserna fortsatt. De kom på dagarna också, om jag la mig i solstolen sommaren 2012 till exempel. Jag vande mig tillslut, och ju mer jag vande mig, desto mindre läskiga blev sömnparalyserna. Jag minns det som att jag mådde ganska bra under sommaren 2012, med narkolepsin åtminstånde. En kombination av uppbrott med killen, ätstörningar och träningsnarkomani som legat och puttrar lite under flera år, studenttider med tankar om framtid och en nytillkommen trötthet gjorde dock att jag psykiskt sätt inte mådde prima. Så när jag hösten 2012 blev ännu tröttare relaterade jag det grovt till detta. Det kunde också va en förkylning som aldrig gav sig, eftersom jag tränade när jag behövde vila egentligen, tänkte jag och mamma när jag gång på gång fick sjukskriva mig från jobbet. Jag var så. trött. Och jag skämdes över det. Jag skämdes över att jag somnade i soffan så fort jag kom hem, livrädd att någon skulle hitta mig under en sömnparalys och tro jag var död (för jag kan ju inte svara eller röra mig i paralysen), skämdes för jag somnade under vilostunden med barnen på jobbet, skämdes för jag trodde det var mitt eget fel. Upplevde att hela mitt känsoliv var helt ur spel. Mådde inte bra. Hade ångest. Det sa läkaren förresten; "trött? det är vi alla. Särskillt unga tjejer i din ålder, det är psykiskt"

Det stod still ett tag, denna sjukdomen som jag ännu inte hade en aning om. Jag var trött men blev inte tröttare. Sömnparalyserna blev vardag. Jag var med en kille som var en idiot och vem blir inte trött av sådanna? Inte konstigt jag somnade i hans knä varje gång vi åkte bil. Jag somnade även ibland på spinningcykeln - men hur monotont är inte cykling ibland då? Och varför väljer instruktören att cykla till "Hum från humlegården"? *gäsp*. Och att somna under tiden man har förspel - är det konstigt? Är det friskt? Vem kan avgöra att en är sjuk, när sjukt har blivit normalt?

Hösten 2013 gick jag upp en del i vikt. Okontrollerat. Efter ganska lång tid med matproblem så tänkte jag att nu när jag går okontrollerat upp i vikt ändå så är det väll lika bra att bara börja ta tag i dessa småbarnsproblemen som ätstörningar är. Jag är inte så ytlig. + jag ville ha min mens tillbaka, började bli orolig då det närmade sig två år utan den. La ett nyårslöfte om att börja äta mer och träna mindre 2014, and so I did. Med mer mat och mindre träning tog det exakt en månad att få tillbaka mensen. Kroppen är cool så sätt. Amenorré kändes dock som en rimlig orsak till att söka vård, så nu hade jag lite mindre anledning att gå till doktorn och berätta att jag var trött. Å andra sidan var ju trötthet vid detta laget helt normalt.

Jag flyttade till Stockholm årsskiftet 2013-2014, och i samband med flytten blev jag mycket sämre. Jag somnade hela tiden. Och ökade i vikt väldigt fort. Gick upp från mina ynka 54 kg till 68 lite väl snabbt. Jag började få kataplexier under våren 2014. I ansiktet när jag skrattade. Jag liksom.. tappade hakan.. Hade det alltid varit så? Vet inte. Kunde gömma det med handen, så det gick bra tills dess att handen också tappade tonus. Under min första praktik kallades jag "oengagerad" och "lat" för jag somnade varenda rond. Det sved så himla mycket. Jag är inte oengagerad, jag är inte lat. Eller? Jag minns att jag skämdes så mycket. Så mycket att på en promenad med min nyfunna bästa kompis var jag tvungen att berätta "jag somnar hela tiden, jag kan inte  hålla ögonen öppna, och så känns det som att jag liksom inte orkar hålla uppe kroppen när jag skrattar". "Narkolepsi" säger hon då. Det har en bekant till henne. Och där bara föll liksom alla bitar på plats. Jag vet exakt var vi befann oss när hon sa det där den där novemberkvällen. Narkolepsi alltså. Det var sån jävla lättnad. Nej; normalt är inte frisk, normalt är sjukt

Kataplexierna eskalera snabbt. Kunde inte längre hålla uppe överkroppen. Låg i vännernas knä varje gång jag tyckte något var kul. Kunde inte skriva längre, pennan ramlade ur handen, det blev mest streck på pappret. Kunde inte längre ha en tallrik med mat framför mig. Kunde inte hålla i ett glas. Bägaren rann över på en dansklass, när kroppen inte löd mig alls, jag kunde inte dansa längre. Jag ringde till vårdcentralen och så sa jag att jag tappar saker, saker och hela kroppen, och jag tror det är neurologiskt. 

Jag fick min diagnos ett år senare, hösten 2015. Mina symptom var maxade då. Fast.. Jag mår mycket bättre nu! Jag har sällan kataplexier (främst när någon berättar något sorgligt, eller när jag ser nyheterna om vår orättvisa värld, eller om jag ska försöka va rolig så det är bäst att vara tråkig) och jag jobbar ändå 75%. Jag har nog blivit friskare för jag blivit kompis med min narkolepsi. Vi är inte bästisar eller så, men narkolepsin är ju ändå en del av mig själv, som jag (tyvärr) inte blir av med, så det är väll lika bra att samarbeta. Så det är mitt råd; lär känna din narkolepsi - vad den gillar, vad den inte alls gillar. SamarbetaDet blir så jobbigt annars.

Recept - Snickers (RAW och Vegan)

Hej!

Här kommer ett riktigt gammalt recept som jag satt ihop och publicerade i en av mina bloggar när jag var 19-20 år ungefär. Jag har faktiskt inte gjort det på ungefär så länge, men så fick jag en plötslig craving! Dessa snickers-bitarna är så himla goda! De blev inte så snygga denna gången (prioriterade helt ner det) men de smakar precis lika bra. Då de inte blev så snygga så får ni dock mina gamla bilder, haha! And here we go

Bottenlagret

  • 4,5 dl mandelmjöl
  • 0,5 dl kokosolja
  • 3 msk agavesirap (eller daddelsirap)
  • 2 msk jordnötssmör
  • raw vaniljpulver
  • en nypa salt

 Blanda ihop alla ingredienser tills du fått en degig konsistens. Platta ut degen i en form. Ställ i frysen. 

Karamellagret

  • 200 gram dadlar
  • 0,5 dl kokosolja 
  • 2 msk mandelsmör
  • 2 msk mandelmjölk
  • 1,5 dl saltade jordnötter

Mixa allt utom jordnötterna slätt. Blanda sedan i jordnötterna, antingen hackade eller hela. Bred på ditt bottenlager och ställ åter i frysen. 

Chokladlagret

  • 1 dl kokosolja 
  • 0,5 dl agavesirap (eller daddelsirap), eller lite mer om du vill ha det sötare, smaka av.
  • 0,5 dl kakao 

Blanda ihop, det blir rinnande. Häll över kakan. 

Kakan bör vara i frysen minst tre timmar, sedan kan du ta ut den, skära snickers i lagom stora bitar, och sedan sätta bitarna i kylen för förvaring. NJUT

 

Livets ryggsäck

Idag är jag hemma. Jag fick brytet igårkväll över egentligen ingeting; jag var mest trött men känslan släpper liksom inte bara över en nattssömn. Ni vet hur det är, eller hur? Min pojkvän sa igår att det inte är bra att gå och bygga upp saker inom sig, men gör man ens det medvetet? Jag tror inte det, för ryggsäcken rymmet ju en del; visst finns det några stora, tunga, saker om man bara måste bära på; en del tvingas bära på många sånna saker, och andra lite färre.  I sin väska så har man väll mest skit, smågrejer som man bara inte bemödat sig med att plocka ur, som hamnade där för länge sedan och som sedan blivit kvar. De mest är, gör inget väsen bortsett från att de stökar ner i ryggsäcken, gör det svårt att identifiera det viktigaste. När man stoppar ner handen för att se vad man behöver jobba med idag får man bara upp en näve med bråte och gamla obetydliga minnen. Det är bäst att inte titta ner i ryggsäcken för ofta.. så man fyller på den där ryggsäcken tills man inte kan knäppa den längre, och det funkar ju bra ändå, men så en dag så är det klart som fan den blir överfull. Har man tur tappar man bara ut ett par saker och det är väll okej; att städa är ingen problem när man väl tagit tag i det och man inser att det som trillade ut ändå inte va något man behövde så vissa saker kanske man inte ens behöver bemöda sig med att plocka upp. Det som är jobbigt är när ryggsäcken  blir så full att den spricker och sprider ut sitt innehåll i hela ens värld. Och ni vet de där stora, tunga, sakerna, som alltid måste bäras på? De tappar man alltid på tårna. 

Om en glömd variant av destruktiva relationer

Har ni sett filmen ”Vi”? Jag har gjort det, kanske tio gånger, och den är lika gripande varje gång. ”Vi” handlar om Ida och Krister. Om deras destruktiva relation till varandra. ”Vi” är än så otroligt äkta skildring av just den ”smygdestruktiva” relationen som jag tror förekommer så mycket mer ofta än vad vi föreställer oss. Jag tror på att ”Vi” är en film som kan öppna ögonen för mer än en person, få mer än en person att inse att dess olycka är på riktigt och inte bara en föreställning. Att det inte är romantiskt att älska så det gör ont. Att gränsen mellan kärlek och hat aldrig ska vara hårfin.
Om du ser filmen ”Vi”, då kommer du ifrågasätta varför jag kallar denna typen av förhållande ”smygdestruktiva”. Det är ju så uppenbart att detta förhållandet inte är hälsosamt. Det är ju uppenbart smärtsamt för båda parter. Fast är det det? Kanske för dig, som ser det utifrån, men hade det verkligen varit lika självklart om Du var Ida?

Vad tänker Du när du hör begreppet ”destruktivt förhållande/- relation”? Jag tror att de flesta tänker otrohet, fysisk misshandel, kanske psykisk misshandel. Vi tar det vidare; vad är psykisk misshandel? Måste psykisk misshandel innefatta direkt kränkande ord och förolämpningar? Måste psykisk misshandel innebära att på riktigt låsa in någon och med kroppen hindra denna att lämna hemmet? Eller är psykisk misshandel så mycket mera? Jag är övertygad om att psykisk misshandel är mycket mer än bara hårda ord. Jag anser att psykisk misshandel är när någon får Dig att känna dig mindre; mindre värdefull, mina viktig, mindre hörd, mindre sedd, mindre Du. Psykisk misshandel handlar inte bara om en annan persons direkta handlingar mot dig – det handlar om hur en annan person får Dig att känna på insidan. Vilka ord som kommer ur dennes mun spelar ingen roll, det som spelar roll är hur orden, närheten, gesterna, får dig att känna.

Även om psykisk misshandel ofta sker tillsammans med verbal misshandel så tror jag att vi måste lära oss uppmärksamma de små sakerna. De sakerna som vi själva ifrågasätter; ”varför känner jag såhär – han sa ju inte ens något taskigt?”. Jag anser att det är psykisk misshandel när din partner får dig att känna sig osäker på vad du ska svara på en enkel fråga; ”vad förväntas jag svara?”. Psykisk misshandel förekommer när en fråga som ”hade du kul ute igår?” känns som ett direkt hot mot ditt Jag. Psykisk misshandel kan vara kommentarer som ”Hon är inte bra för dig – du är inte dig själv när du är med henne” fastän att Hon är din bästa vän. Psykisk misshandel är ett hånleende när du försöker stå upp för dina rättigheter – kommentarer som ”bad din kompis dig säga det där eller?”. Psykisk misshandel är när du behöver redogöra för hur och vilka du hälsade på i skolan. Psykisk misshandel är när du sägs åt att prata tystare, för varför ska du dra till dig så mycket uppmärksamhet? Psykisk misshandel är kommentarer som ”jag älskar dig, jag förstår inte varför, men jag gör det”.

En gång på en solstol sa en person som jag älskade till mig att ”Du är så vacker, jag förstår inte hur du kan vara så fin på utsidan, när du är så ful på insidan” och jag log.
Två år senare, i en korgstol, sa samma person samma sak, och jag ringde mitt ex och tog med honom på ett bröllop istället för fuck killar som inte visar respekt.

Poängen är den att det spelar ingen roll hur du avslutar det, bara att du avslutar det. Avsluta relationer som du förlorar dig själv i, vilka relationer det än må vara. Det kanske inte beror på Honom, eller Henne, det spelar ingen roll - men så länge det gör dig rädd, osäker eller ledsen, så . Ingen annan än du vet vad du verkligen känner. Låt det inte gå två år. Låt ingen ta din självrespekt ifrån dig, om ens för en vecka


Dagen då jag bytte bröllopsdejt (haha) och avslutade något jag avslutat säkert tio gånger förrut fast på riktigt

"Blunda och kör över dem"

Sitter och läser genom kommentarsfältet för Tomma burars livestreaming från Scan Linköping och blir uppriktigt mörkrädd över kommentarerna. Vuxna människor skriver "Blunda och kör över idioterna", "Ni som tycker detta är fint är lägre tänkande individer", "Synd om djuren som får stå stilla i solen, ni bidrar bara till mer lidande", "Det är ändå överpopulation i världen, vi kan köra över dessa så har vi liten del av problemet löst". Så. Vuxna människor uppmuntrar till mord för att ett tiotal personer sitter stilla utanför ett galler. De sitter där i en tyst protest. Ingen är våldsam. Ingen skriker. Och kommentarsfältet svämmar över av direkta hot. Varför? Vad gör er så upprörda att ni känner att det är rimligt att ta till med direkta hot?

En förklaring man kan se i kommentarsfältet är att "djurrättsaktivister bidrar till mer lidande då de låter djuren stå i lastbilarna". Demostrationen handlar dock inte enbart om djuren i lastbilarna, djuren i lastbilarna är tyvärr redan dödsdömda. Det blir bara löjligt att försvara sig med detta..

Här står också att vi minsann alltid ätit djur och att det är naturligt. Det är sant. Vi kan äta kött, våra kroppar klarar av det. Vi har också alltid ätit kött, om än inte i dessa gigantiska mängder som vi gör idag. Det som inte är naturligt är massproduktionen av djur i syfte att döda dem. Det är inte naturligt för djur att vara inklämda och hämmade från att leva ett naturligt, fritt, liv. Det är inte naturligt att vi skövlar miljader kvadratkilometer av skog för att ha någonstans att ställa våra djur, som vi sedan ska äta. Det är inte naturligt att människor svälter för att vi hellre ger spannmål till en ko som i sin tur endast producerar en bråkdel mat i förhållande till vad den kostat. Det är inte heller naturligt att inseminera en ko för att sedan ta dennes bebis och koppla upp mamma-ko till en maskin som pumpar henne på onaturligt stora mängder mjölk. Detta är inte naturligt. Idag har vi mer hållbara alternativ. Att äta kött är ett val. Det är okej, alla gör sina val.

Vissa försvarar sina hot med att "jag minsann bryr mig om min kropp" (som att det försvarar dödshot, går du fram till alla rökare du ser också?). Vi är rädda om vår kropp. In fact, vegansk kost är väldigt hälsosam för kroppen. Flera oroar sig över proteinintaget men ja.. Varifrån får kon sitt protein? Just det, spannmål. Protein finns överallt, no worries. 

Det intressanta är att alla hatkommentarer kommer från de som äter kött. De som avstår kött kommenterar utbildande, pratar om naturresurser, om miljö, hälsa, hållbarhet och djurens rättigheter. Inga hot. Så varför så mycket hat från er som väljer att äta kött?  Det är inte ert val som är hotat. Det är vårt val som är hotat. Vi är bara ca 7% av den svenska befolkningen. Jag undrar igen - vad är det med veganernas val av kost som gör er så fruktansvärt upprörda? 

Jag menar, oroa er inte, djuren i de där lastbilarna kommer att bli mat på er tallrik. Ni kan tända grillen även ikväll.

Makeup Geek Eyeshadow Bitten

En makeup för någon vecka sedan. En så fantastiskt ögonskugga. MUG "Bitten". Sådär perfekt mustig till hösten (usch ja, redan). Har även hittat NYX duochrome highlighters som toppar ögonlocket så perfekt. 

Eftervård tatuering (vegan)

Gjorde mig en ny tatuering för lite drygt en vecka sedan. Den är nu läkt och fin och vi är bästa vänner! Helst vill ju folk ha en djupare innebörd när man tatuerat sig, vilket är ganska intressant.. Det finns två perspektiv; 1. en tatuering är väldigt personlig och man kanske inte vill dela med sig av hela storyn bakom, och 2. vad spelar det för roll för dig som ju ändå bara ser ett motiv? 
Jag har självklart fått frågan xflera denna veckan; "vad står din avokado för?" Det finns flera svar; ett av dem är att jag gillar avokado i alla dess former - fantastiskt livsmedel! Ett annat svar är att det är ren veganpropaganda men det undviker jag att säga för att jag inte orkar försvara min livsstil inför alla, men absolut, den symbiliserar veganism för mig i stor utsträckning. Den är kraftfull med trädet som växer upp från kärnan. Så där kommer vi till svar nummer tre; jag äääälskar mitt avokadoträd som jag odlat här hemma med kärlek och omsorg. För den djupa, nyfikne, ger jag den djupa förklaringen att avokadon symboliserar mig: En riktig mjukis, med lite skinn på näsan (skalet) och en stark insida. Så - nu har vi gjort en avokado till deep shit och kan gå vidare till eftervård av tatuering (som ju detta inlägget skulle handla om, sorry, jag spårar alltid lite). 

Val av tatuerare

Nej. Alla tatueringar är inte veganska. Precis som alla tamponger inte är, eller all tandkräm, eller din olivpaté. Välj tatuerare med omsorg. Du vill inte ha djurtestade produkter, fråga din tatuerare om detta innan du bokar. Dessutom vill du inte att produkterna som används under tiden samt som smörjs på innan och efter ska vara djurtestade eller animaliska, så fråga om det också. Jag gjorde min tatuering på studio myling, där är inget animaliskt, så det kändes tryggt! Om jag haft svårt att hitta någon som gjorde det hela fritt från animalier så hade jag nöjt mig med att åtminstånde bläcket var veganskt; det ska ju faktiskt vara på min kropp föralltid. Sen kan man ju välja eftervårdsprodukter själv. 

Eftervård

Du får kanske plast på din tatuering. Plasten är inte till för att skydda din tatuering, den är till för att skydda dig från bläck och sårvätska. Bakterier älskar att götta sig i värmen under plasten, så plocka av plasten efter typ två-tre timmar! Har du en stor tatuering med mycket bläck, eller mycket färger, skulle jag kanske ta bort plasten, tvätta, lufttorka, och sätta ny första natten för att inte bläcka ner sängen men nu har jag inte erfarenhet av stora tatueringar. Jag tog bort min plast efter två timmar.

Problemet med att ta hand om sin tatuering veganskt är att salvorna som inte är djurtestade heller inte är antiseptiska. Nu är jag sjuksköterska, och skulle med min kunskap påstå att du som är frisk i övrigt inte har en jätterisk att drabbas av en infektion i din tatuering så länge du tvättar den och vårdnad den på ett hygieniskt sätt. 
Tvätta din tatuering med en mild, oparfymerad, tvål, två gånger om dagen. Jag använde intimtvål, som ju har samma pH som din hud, och dessutom är väldigt milt. Aco intimtvål är ej djurtestat och veganskt. Använd en handduk och dutta din tatuering torr. Använd en handduk som du bara använder till din tatuering! Låt tatueringen torka fullständigt innan du smörjer in den, detta för att inte stänga inne fukten under din kräm och därmed minska infektionsrisken. 

Smörj in din tatuering efter varje tvätt. Jag använde Lush Ultrabalm och rekommenderar verkligen denna! 

För den petiga

Jag är en av dem som vill vara på den säkra sidan.. Jag har därför tänkt på att använda luftiga kläder, inte svettas för mycket (undvikit hård träning första veckan) då det är uttorkande och svetten tar med sig bakterier från övriga kroppen, har även bytt sängkläder mer än vanligt. Peta inte heller på din tatuering om du inte precis tvättat händerna och låt absolut ingen annan peta! 

Infektionstecken

Din tatuering kommer vara lite röd runtomkring under läkningen. Observera så den inte blir mer och mer röd, rodnaden ska avta. Lite svullnad är normalt första tiden, men känns den mer svullen efter ett par dagar än den gjorde när den var nygjord är det ett varningstecken. Den ska heller inte vara. Sårvätska kan läcka från tatuering precis då den är nygjord; sårvätska är klar eller lätt gul, lättflytande, vätska. Varar din tatuering (tjockare vätska, gul eller vit i färgen) så kan du ha en infektion. Om du misstänker en infektion skulle jag 1. fortsätta tvätta två gånger om dagen, men bara smörja in den en gång om dagen. Tvätta inte för ofta, men tvätta noga. 2. kontakta min tatuerare (så du får bekräftat om det är normalt). 3. Köpa en antiseptisk salva (nu handlar det inte längre om en skönhetsprodukt utan om ett läkemedel varav jag tycker det är okej att köpa icke veganskt. Alla läkemedel i Sverige är tyvärr djurtestade). 4. Om det inte blir bättre kontakta vårdcentral. 

Sluta Matilda, jag ser ju att du gillar det.

Idag är jag trött. Så som jag var igår. Huvudet gör ganska ont. Därför gick jag upp idag och åt frukost framför en serie i flera timmar. Det var en manlig lärare som masserade en av de elvaåriga karaktärernas axlar. Oskyldigt. Ja, ni vet.

När jag var åtta år gick jag i en ganska stökig klass, så vi hade en del lärare, eller fritidspedagoger, som hjälpte till ibland. Jag hade en favorit; en manlig fritidspedagog som alltid var snäll och mjuk i sitt bemötande - trotts att jag var en av eleverna som pratade på lektionerna och inte satt stilla i klassrummet. En gång efter skolan stannade jag kvar på fritids  tillsamamns med andra barn, mina kompisar åkte hem. Det fanns en kille i min klass; han var värstingen. Han mobbade andra barn i klassen; främst tjejer, men också en kille som var väldigt osäker. Jag var aldrig mobbad av honom. Jag var utåt sett väldigt stark i vem jag var, inte rädd att säga ifrån. Lät mig aldrig bli ett offer. Denna värstingkillen, och min favoritlärare, gjorde mig dock till offer denna eftermiddagen på fritids.
Den taskiga killen i klassen hade nog ingen att mobba denna dagen, så han var tvungen att retas lite med mig. Han jagade in mig på en toalett, tryckte upp mig mot väggen och kittlade mig över hela kroppen. Jag var rädd för honom, jag hatade hans händer på min kropp. Denna killen var enormt fixerad av sex. Han hade porrtidningar i skolan ibland, och jag äcklades av detta. Skrämdes av det. När han pressade upp mig mot väggen och tog på hela min kropp fick jag panik, och med gäll röst ropade jag på min favoritlärare som jag visste var precis i närheten. Jag skrattade också, panikskrattade, för jag blev ju kittlad, och jag var åtta år. Till min lättnad kom läraren; han ställde sig i dörröppningen till toaletten och tittade på oss, men istället för att säga ifrån säger han "sluta Matilda, jag ser ju att du gillar det"
Som jag minns det slutade killen "kittla" mig. Han bara tittade, jag med. Vad sa han ens, till den åttaåriga flickan som blev upptryckt mot väggen på toaletten i kapprummet? 

Jag minns i mellanstadiet, hur många tjejer sa att "han tittade ner i min bh när jag frågade om hjälp", eller "han taffsade på min rygg". Som tolvåring såg jag dessa tjejerna som väldigt osäkra; som att varje blick från en man skulle vara något förbjudet, ha en mer smutsig mening. Jag såg dem som att de önskade en uppmärksamhet, och jag såg de manliga lärarna som offer. Faktiskt, minns jag hur en manlig lärare en gång sa att "vi manliga lärare måste tänka oss för när vi hjälper tjejerna i skolan, ställa oss bredvid istället för bakom, och så". Jag var tolv, och funderade aldrig över den större bilden. Jag funderade inte över vad som fick dessa tjejerna att känna såhär inför män; vad som fick dem att anta, att oroa sig, att vilja sprida sin oro. Efter flera år fick jag veta att åtmintånde en av dessa tjejerna blivit sexuellt utnyttjad av en man. Redan innan hon var tolv år. Då kanske det inte är så konstigt. Då kanske hon inte önskade den uppmärksamheten. Inte alls. 

Vi pratar om extremfeminism idag. Jag hör ofta människor säga att feminismen går över gränsen, men när jag tänker på alla gånger jag som elvaåring blev taffsad på av jämnåriga pojkar, hur de höll fast oss och knäppte upp våra bhar på rasterna. När jag minns hur jag som reaktion på detta knäade en kille mellan benen och hur jag sedan fick gå upp till rektorn som straff. När jag påminns om den sorgen jag kände i hela min kropp när jag var fjorton år och min kompis berättade att hon blivit misshandlad av en man i hennes närhet. Hur skoavtrycket på hennes lår etsat sig fast på min näthinna. När jag minns paralysen jag försatts i när en gubbe satt sig på knä framför elvaåriga mig, mitt på ljusa dagen, och taffsade med sina smutsiga händer uppför insidan av mitt lår. Att han kallade mig något fult när jag väl vaknade upp från paralysen och sparkade ut för att ta mig därifrån innan han hann komma högre upp. När jag minns hur en kille på klubben stoppade in handen under min sommarkjol och sedan hånflinade åt min reaktion. När jag minns att mina killkompisar blivit utslängda från klubben för att de försvarat mig från killar som inte visar respekt. När jag tänker på alla gånger vi tjejer går med nycklarna som vapen hem på kvällen, inte för att vi är rädda att bli fråntagna vår mobiltelefon, utan för att vi är rädda att bli fråntagna vår egen kropp. Då finns det inga gränser. För det extrema är inte feminismen, det extrema är vad som lett oss dit

Vegan i Gdansk

Ny destination, nytt inlägg. Denna gången har jag varit vegan i Gdansk (Polen). 

Vi trippade över till Polen på en långweekend (Fre-Mån) och har främst bara hängt på caféer, strosat omkring, och myst. Vi bodde mitt i Gamla stan, så stros fanns nära till hands! Gdansk är verkligen en vacker stad, och du har ju dessutom strandliv bara 25 minuter bort (Sopot). Vi åkte faktiskt en sväng till Sopot en dag, men jag var inte ett stort fan av stranden där.. Alltså.. Den var så fin, men det var så himla packat med folk att det var svårt att njuta. Jag hade dessutom mensvärk från helvetet så det sabbade ju också lite. Men ah, vädret var fint!
Rekommenderar Gdansk till alla som vill ha en mysig weekend och bara umgås, dricka billigt vin, äta gott och bara koppla av. Du kommer dit billigt med flyg, kan bo billigt med bra standard, maten är billig och det finns bra shopping (haha billigt billigt). Nu till vegansnacket.

Warszawa har ju ett rykte om sig att vara dröm för veganer, så jag var lite förberedd på att även Gdansk skulle ha en del att erbjuda i matväg, vilket det också hade. Jag upplevde det som att personalen på caféer och restauranger hade kunskap om vad vegankost innebar, och kände mig aldrig osäker när jag beställde. Vi är lite bortskämda här i Sverige med substitut, men i Polen upplevde jag att de använde sig av en hel del sådana. Många gånger kunde man välja mellan soja, havre eller nötmjölk, jag åt även kababsubstitut en gång, och de bakade mycket med chiafrön som substitut för ägg.

Nedan rekommenderar jag lite restauranger och caféer som vi besökte!

 

Dobra Kawa 

Här åt vi frukost två dagar. Ligger i Gamla stan, så vi hade bara tio minuters promenad hit från vårt hotell. Jag åt macka med hummus (kostade typ 15 kronor) och granola med havremjölk och massa nötter (typ lika billigt). De hade även ett gäng juicer att välja mellan. Dobra Kawa betyder "gott kaffe" och här serverades verkligen gott kaffe (haha) som på de flesta ställen vi besökte i Polen. Jag är ganska kräsen med min cappuccino, haha. Gällande kaffe fanns det havre- soja-, eller mandelmjölk att välja mellan.  Om du, som jag, vill ha kaka till frukost, så fanns det flera veganska alternativ. De använder chia mycket i bakning, vilket jag inte gillar så mycket i vanliga fall, men jag åt faktiskt en riktigt god tårta här. Om du är osäker så finns vegansk glass också.

Retro café 

Även Retro ligger i Gamla stan men lite mer centralt. Detta är ett riktigt mysigt café med supertrevlig personal! Vi var här först och främst för deras goda kaffe, men kom också en dag för frukost. De har havregrynsgröt med flera alternativ för topping. Såg även andra frukostalternativ. De hade grym lemonad också! Drack både roslemonaden, och min favorit med lavendel. 

Avocado Bistro

Detta stället ligger inte i Gamla stan utan en bit därifrån i ett område med flera bra veganställen (bland annat en vegansk mataffär) och gallerior. Avocado är ett supermysigt ställe som serverar supergod veganmat (främst lunchmat) och fika. Vi åt här direkt när vi kom från flygplatsen. Jag åt en jättegod curry med tofu, baserad på kokosmjölk, och Benjamin åt en grön hamburgare som också såg grym ut!

Vege Pizza Port

Detta är egentligen ett pizzaställe (som ni kanske förstod) men just när vi var där hade de ingen pizza, ironiskt nog. Oftast har de pizza med vegansk ost och substitut till skinka etc. De byter tydligen ut sin meny väldigt ofta, men allt de serverar är veganskt. . Nu i efterhand är jag typ glad de inte hade pizza för jag åt den bästa kebabrullen ever. Var skeptiskt till kebabsubstitut men det funkade jättebra, och de hade lyckats med en sås som verkligen smakade som vit kebabsås, omg så bra. Drack även den bästa basilikalemonaden här!!! (snöar in mig på lemonad, det är ju så gott). 

Hummus Land

Förstår ni? Hummus Land, en dröm. De hade hummus med tusen olika smaksättningar, grym falafel, sallader, supergod salsa - allt var veganskt. Rekommenderar detta stället så mycket! Det verkligen levererade. Var mätt i åtta timmar.

 

Pierogarnia Mandu

Detta stället serverade polska piroger (typ dumplings) och hade flera veganska alternativ. Veganalternativen var separerade från den vanliga menyn vilket jag tycker är fantatiskt, gör en så mycket tryggare. Vi åt här första kvällen och åt då friterade dumplings med tofufyllning. Man fick en så galet god vegansk mayo till som smakade typ som bea. Hade typ kunnat dricka den. Vi gick tillbaka hit sista dagen för att äta samma sak igen men då var de tyvärr slut, så lite motvilligt beställde jag kokade dumplingt med kål i och lite annat smått och gott (såklart med mayo-dippen) och de var också hur goda som helst! Rekommenderar verkligen. Personalen var dessutom supertrevlig och ett glas vin kostade 15 kronor. Ingen bild här ifrån eftersom hade nog mayo runt helt munnen.