Dags Att Vakna

Lever vi genom våra barns prestationer?

Nu har jag snart varit förälder i ett halvår. Det har varit omvälvande, stressande, skitjobbigt, lärorikt och fantastiskt. Denna lilla stjärna, som är mitt livs kärlek, väcker så mycket känslor hos mig. Jag tror alla föräldrar lever genom sina barn, mer eller mindre. Lennons lycka är min lycka, och hans smärta är min smärta. Har han en dålig dag, då har jag en dålig dag. Så är det. Jag bor i Lennon-bubblan. Allt handlar om honom; sova, äta, leka, äta, sova, leka, äta, och så börjar vi om. Bubblan är fantastisk men den är också isolerande och väggarna är tjocka. Det är lätt att glömma bort att det finns en värld där utanför. 

Nu svävar jag iväg lite. Ska bara leta upp den röda tråden.

Sådär.

För ett par månader sedan lämnade jag och Lennon bubblan en stund för att gå till öppna förskolan. Vi kom dit själva och satt oss på golvet och lekte - Lennon i mitt knä. Bredvid satt en liten kille på golvet, utan stöd omkring sig och utan händerna som stöd. Jag tänkte att han inte kan ha varit äldre än Lennon, men satt så stadigt och dessutom med en leksak i händerna som han undersökte koncentrerat. Det tills han insåg att han blev uttittad av mig (haha), då log han stort och sa någonting som säkert betydde "hej" på hans språk. "Wow, du sitter så stadigt! Vad roligt att sitta upp och leka!", utbrast jag. Hans mamma hörde visst mig, och kom snabbt dit för att förklara. Ja. Precis. Förklara. Vi kände inte varandra, och innan hon ens presenterat sig eller sitt barn för mig så förklarade hon hur hon gjort för att lära sitt barn att sitta sådär tidigt. Hon tittade på Lennon som satt där i mitt knä, och sedan tittade hon upp på mig och sa "så det kan ni ju testa!". 

Nej, jag är inte intresserad av att kritisera denna mamman personligen. Jag nickade och log, där och då (ja, jag kan faktiskt vara tyst när jag ogillar vad jag hör.... ibland), men jag vill gärna reflektera lite kring vad detta betyder; detta mycket beskrivande exempel på det som jag tycker mig se väldigt ofta, i många sammanhang. Det handlar ännu en gång om prestationssamhället. Ofta upplever jag att föräldrar vill skynda på deras barns, inte minst motoriska, utveckling. Nu är det ju så att en oftast inte kan det, utan barnet kommer ändå lära sig i sin takt. Detta barnet utvecklats väl motoriskt, det syntes på flera sätt. Troligtvis tidigare än väntat, och det är ju roligt (för självklart är det underlättande när barnet kan sitta och leka). Saken är den att jag ibland upplever att detta inte handlar så mycket om barnet - utom om att föräldern kanske känner att hen har lyckats som förälder då dess barn presterat (och då gärna något objektivt, som då att sitta). Och igen; detta är inte personlig kritik, utan detta är något som hänt (blivit fel) på samhällsnivå. BVC kan säkert också ha en viss roll i pressen, så väl som föräldragruppen och sociala medier.

Visst är det lätt att barnet blir ens lilla projekt? Alla föräldrar har en viktig roll i sitt barns utveckling, och visst är det ett jätteansvar?! Att forma en helt ny liten människa. Den tanken gör mig förövrigt mörkrädd - finns rum för snedsteg (jomen givetvis!). Men visst kan det stiga en över huvudet? Jag tror att det är viktigt att vi inte värderar barnet efter dess prestation, eller, lika viktigt - att inte värdera oss själva efter våra barns prestationer.

Vår uppgift är att stötta våra barn. Lära dem skilja på rätt och fel, ge dem ett känsla av sammanhang. Kommunicera, le, ge ögonkontakt. Smitta dem med våra värderingar, men stötta dem i att finna sin egen väg. Sjunga för dem, läsa för dem.Uppmuntra till ifrågasättande, uppmuntra till öppenhet och integritet. Balansera, undersöka. Dela med sig, ta emot, ge tillbaka. Skratta med, och gråta med. Trösta, och hjälpa dem upp igen. Att lära dem sitta.. Nja.. Det klarar de så bra själva. 

Till alla föräldrar; var stolt. Oavsett vad ditt barn kan prestera. Kan ditt barn sitta vid fyra månader? KUL. Kan ditt barn inte sitta vid sju månader? So what? Det säger ingeting om dig som förälder. 

Härom dagen kom en man fram till mig på ett café och sa "du kommunicerar så mycket med ditt barn! Det ser man inte varje dag". Det var veckans bästa komplimang. 

 

"Vad duktig du är!"

Härom dagen fick min Lennon sitt 5-månaders-vaccin. Hjälp. Alla gånger jag vaccinerat barn och förundrats över hur föräldrar kan vara så känsliga, de gångerna är aldrig mer; Då så (o)lyckligt ovetandes om smärtan en känner i föräldrar-hjärtat när ens barn får ont. Herregud. Jag våndades i en vecka inför detta, men där satt vi tillslut. Vi hade goda förutsättningar - Lennon var utvilad, mätt och nöjd och satt där i mitt knä, lyckligt ovetandes om vad som komma skulle. "Det kommer göra lite ont i benen, Lennon, men det går över snabbt", sa jag några gånger till (precis som jag sagt tio gånger påvägen mot BVC). Stick. Kram. Och that was it. Lennon skrek i princip bara till denna gången, och verkade komma över det hela väldigt snabbt. Min reaktion på detta var; "Åh, vad duktig du var, älskling". Enormt lättad över att han faktiskt inte verkade få så ont ändå. 

Det var inte förrän påväg hem jag började reflektera över det där; vad sa jag egentligen? Jag är inget fan av ordet "duktig" och jag tänker aktiv på att begränsa mitt användande av detta prestationsfokuserade adjektiv (haha, visst är det ett sådant?). Det är faktiskt svårt. Jag kommer på mig själv med att använda "duktig" om Lennons prestationer både nu och då, i vissa situationer tar jag lite lättare på det än andra, men när det kommer till att visa eller inte visa känslor är jag allergisk mot det där ordet. Hur uppfattas det då jag säger åt Lennon att han är duktig som inte skrek mera när han vaccinerades? Att han inte får gråta/skrika när han får ont? att det är bra att hålla tyst? att det är bra att inte visa känslor? Kände jag kanske en liten gnutta stolthet över att han inte skrek mer - tänk, ett så tryggt barn. Var det så? Jag vet inte. Troligtvis var mitt osmakliga ordval endast en reaktion på stress-releasen jag själv upplevde där och då.

Små ord gör stor skillnad. Vi lägger så lätt värdering i våra egna, andras och inte minst våra barns prestationer, och jag tror det är farligt. Jag tror det på sikt påverkar barnets självkänsla och skapar en inre stress. Är det så konstigt? Visst älskar Du att få beröm? Jag vet att jag gör det. 

Jag summerar för er som bara tycker detta var något lulligt PK-snack.
Jag tror att vi vuxna, med hjälp av våra ordval, kan ge våra barn bättre förutsättningar att växa upp med en god självkänsla. Jag anser inte att tysta barn är duktiga barn. Jag tycker inte barn som alltid är glada på något sätt är duktigare än barn som skriker. Jag tycker ingen förälder ska skämmas över att deras bebis skriker på bussen, och jag tycker inte en gråtande bebis ska få höra ordet "tyst". Jag anser att gör det ont ska en få skrika så mycket en vill - i två sekunder, eller i flera timmar. En är precis lika duktig oavsett. 

Så, nästa gång ska jag helt enkelt säga att "vad bra att du har fått ditt vaccin nu". För det är det ju. 

PS: vaccinera era barn! DS

Sena kvällar (för en nybliven, needy, småbarnsmamma)

Klockan är 23 och jag ligger i sängen med lillkillen sussande bredvid. B är iväg på födelsedagsfirande och jag har som vanligt problem med att somna ensam. Jag vet inte vad som gör det, det har varit såhär sedan jag var 15 år (men det blev såklart värre efter att narkolepsin gjorde sitt intog tillsammans med sömnparalyserna). En kan ju tycka jag är vuxen nu - mamma och allt - men helt självständig, kommer jag någonsin bli det?

Bloggen fick läggas åt sidan lite efter att lillen vände mitt liv upp och ner. Livet är fortfarande inte rätvänt, men har börjat uppskatta att se på livet ur nytt perspektiv! Funderar över att plocka upp bloggandet igen; kanske blogga lite om barn? Sådär generellt, med lillen som inspiration! Jag sitter ju faktiskt på en hel del tips, och helt ärligt - jag är mer pålitlig än 75% av mammorna på familjeliv.se (sorry om jag upplevs som provokativ men det är faktiskt sant). Vill även berätta om hur det gick att vara lakto-ovo veg under graviditeten (what??) och om träning pre- och post-natalt.

Se! Så mycket att berätta om! Vi börjar imorgon!

Lennon Eric

Den 14 Oktober föddes våran Lennon. En stor kille på 4,2 kg och 55 cm! Vem kunde tro? Nu är han fem veckor gammal, väger en aning mera och ler mer hela ansiktet varje dag. Livet blir bättre och bättre, men bebisbubblan är inte bara rosa och skimrande. I alla fall inte min bebisbubbla. Han dock, Han är så fin så jag smälter. 

BF+

Alla som gått över tiden vet hur det fruktansvärt påfrestande det är. Kroppen är tung, trött och ömmar och psykisk ska vi inte ens tala om. Nu vill jag bara att ungen ska UT. Sista veckorna har varit så långsamma. En evig väntan; svårt att boka upp saker, energinivåerna är låga och kroppen känns rastlös. Känner mig otroligt otymplig och gravidglown som jag ju aldrig sett syns ännu mindre nu.

Har varit jättedålig på att fota magen, just för att jag aldrig riktigt trivts med kroppen under min graviditet. I veckan fick jag dock möjligheten att fotas för att visa upp lite gravidkläder och jag tänkte att ja, om chansen nu dyker upp kanske jag ska ta den, för någon dag lär jag uppskatta det där. Jag blev nöjd med ett par bilder och kan varmt rekommendera Marzia Photography. 


jag och magen ett par dagar innan BF

Gravid vecka för vecka

Första trimestern

vecka 5-12

I vecka fem plussade vi på en hotelltoalett i Sydafrika. Min reaktion var otroligt neutral, trotts att detta med att vi inte ännu blivit gravida fått mig att ligga sömnlös, gråta över menstrosan, och gå till x antal läkare. Benjamins reaktion var att han behövde bajsa, väntat. Tio minuter senare satt vi i en bil för att åka down-hill på mountinbike - ni vet det är ju det en vill göra när en först fått veta att ett litet skört liv växer i ens livmoder. Jag ramlade mest och mina ben är fortfarande ärrade sedan denna dagen. Som ett minne jag alltid får bära med mig. Dagen vi plussade, och jag nästan offrade livet i Sydafrikas berg. 

Jag hade inte massa symptom här i början. Runt tiden då jag plussade och under hela första trimestern hade jag en hel del "mensvärk" som ju då visade sig vara växtvärk. Jag hade lite småblödningar, främst efter sex, och jag kände mig lite åksjuk från och till. Någon gång här började brösten växa och de har fortsatt med det (tyvärr). I vecka sex-sju kom den enorma tröttheten som ett brev på posten. Jag var helt absurt trött, hela tiden. Det avtog tillslut, men det var verkligen mitt första, största, symptom. Illamåendet kom i vecka åtta. Det var helt klart hanterbart men triggades av vissa dofter, och dämpades av apelsinjuice och surt godis. Jag kräktes aldrig, till min lättnad. Kort efter jag plussade satt min emetofobi fart i huvudet och jag hade så mycket ångest och var så rädd att jag skulle börja kräkas, men är så glad att jag slapp det. Jag upplevde att jag hade ganska lite symptom i jämförelse med andra och var såklart orolig för det.  Jag hade jättesvårt att glädjas över min graviditet såhär tidigt, jag är alldeles för medveten om statistiken.. Fick ett vagnialt ultraljud i vecka nio för att jag så gärna ville se att bebis hjärta slog. 

Jag såg det lilla hjärtat innan barnmorskan ens hann säga något och drog en lättnadens suck. Jag var så mycket lugnare efter detta. Jag må vara kreativ och filosofisk men också otroligt logisk och jag vet att risken för missfall reduceras avsevärt efter att hjärtat börjat slå. And here it was. 

Andra trimestern

vecka 13-17

Jag ville så gärna att min bebismage skulle synas, om än bara lite, men det gjorde den tyvärr inte, hur mycket jag än önskade.. 

Jag skickade en bild på magen i profil till lillasyster som sa att "jag ser inte vad som är din rygg, och vad som är din mage". Lite besviken. Längtade så (och nu längtar jag bara tillbaka till formen på bilden ovan. Kanske lite väl optimistiskt). 

Vi  valde att tacka ja till KUB-testet. Jag ville gärna utesluta trisomi 13 och 18, och så ville jag såklart se vårat barn igen. Jag var redan här övertygad om att det var en liten kille, något annat fanns typ inte. Jag var också lite orolig eftersom jag tog (och tar) mindre doser metylfenidat mot narkolepsin. Metylfenidat innebär en mycket liten ökad risk för hjärtmissbildningar hos fostret, och ju fler koller på detta lilla hjärta, desto bättre, kände jag!

KUBen gick fint! Var såklart svinnervös för ett missed abortion men så fort jag såg det lilla hjärtat blinka på skärmen kände jag mig helt lugn. 

Mina symptom här var mildare. Illamåendet hade släppt, så väl som luktkänsligheten. Hade lite oklara matpreferenser; klarade inte av tacos, pepsi eller kaffe (tacos hänger med än) och cravade stekta mackor med ost, tomat och dijonsenap. Mina små blödningar slutade tvärt i vecka 13. Fortfarande ont i brösten som började bli ådriga och tröttheten hade inte riktigt gett med sig, även om den blivit bättre. Magen började synas liiiiiite i vecka 15. Ungefär här började jag också bli väldigt täppt i näsan och få lock i öronen hela tiden. Är fortfarande ganska täppt, men har numera endast lock efter träning. I vecka 16 började jag få näsblod, ofta. Det har varit så i perioder sedan dess. Mina slemhinnor har varit generellt känsliga hela min graviditet. Jag har ju också tagit en del omega-3 varav ganska lättblödande.. 

vecka 17-28

I vecka 17 kände jag fosterrörelser för första gången. Egentligen kände jag ett litet fladder i vecka 16, men då vågade jag inte tro på det. I vecka 17 kände jag det mycket mer ofta, och från vecka 18 har jag känt fosterrörelser dagligen. Det är ju så olika för alla! Att känna honom gjorde mig lugn och såklart orolig - för om det gick nästan en hel dag utan livstecken blev jag såklart rädd, även om jag visste att det var helt naturligt. 

I vecka 19 gjorde vi rutin ultraljud och kunde ännu en gång konstatera att vi hade en frisk bebis på G! 

Han ville helst inte sära på benen, men vi tyckte oss minsann se en liten snopp. Som väntat. Det var en Han. 

Magen hade börjat växa, och som jag skrivit om tidigare tyckte jag det var ganska jobbigt. Det var oväntat för mig; jag hade varit så säker på att jag skulle känna mig jättevacker. Jag hade en period som var ganska psykiskt jobbig med de kroppslig förändringarna, men tids nog accepterade jag det. I vecka 24-25 började jag få ganska mycket bristningar kring brösten. Det gör mig inte så mycket, de kan få vara där. Jag tyckte även jag fick mer celluliter. Kändes med helt okej. Jag tror egentligen inte det handlade om de kroppsliga förändringarna, utan att jag nu inte riktigt kunde träna som vanligt, och det gjorde mig lite obekväm. Fram till vecka 24 körde jag mina klasser som vanligt (om än mer andfådd och varm). Jag kunde hoppa till vecka 26-27 utan att känna mig otymplig och jag kunde magträna, om än något modifierat, till vecka 28. Jag upplevde de dock omotiverande att inte kunna prestera som förrut. Ville inte pressa kroppen för hårt, och tränade mer för att underhålla än för utveckling och resultat (not my cup of tea så att säga). 

Jag trivdes i magen när jag hade på mig tighta klänningar. Köpte inga mamma-kläder (gör inte ännu, köper bara sånt jag kan ha i storlek S för att kunna bevara det, så det blir mest klänningar) och vantrivdes i allt stort för jag kände mig som ett tält. Brösten var alltid i vägen. Nej. Dessa veckorna var inte jätteroliga! Det var dock supermysigt att känna bebis rörelser, att inte vara riktigt ensam någon gång, och att tänka från vecka 22 att nu kan denna stjärnan överleva utanför magen (arbetsskadad). I vecka 28 hade jag en del barn på jobbet i samma vecka som min lilla bebis där i magen; det var verkligen overklighetskänslor. Jag utvecklade en helt annan förståelse för hur det måste kännas att föda sitt barn extremprematurt. Värdefullt. 

Magen i vecka 24

Magen i vecka 28

Tredje trimestern

vecka 29-idag (vecka 35)

Sakta men säkert började jag gilla magen. Tillslut kändes den mer som en bebis än som min mage, då blev det bättre. Bebis var, och är, ganska livlig. Jag kände honom hicka första gången i vecka 29. Älskade känslan av att han övade på att andas där inne.. Kroppen var pigg fram till vecka 33 ändå, men från vecka 28 reducerade jag träning till gymträning 3-4 gånger i veckan, kondition på maskin och promenader. I vecka 32 gjorde vi ett tillväxtultraljud som visade en bebis precis på linjen, en riktig Svensson. Här fick vi ännu en gång bekräftat att vi väntar en liten kille! Han hade då lagt sig till rätta med huvudet nedåt, och där ligger han ännu, men nu mera fixerad. 

I vecka 34 började jag få en del bäckensmärta på ena sidan av blygdbenet. Troligtvis fick jag den då han trängde ner djupt i bäckenet och trycker sitt bakhuvud just däremot.. Hur som helst är numera vända sig i sängen, ställa sig upp, sätta sig upp, promenera, ta på sig skor, strumpor, byxor, lägga tyngd på ett ben, osv ett struggle. Har denna veckan insett att jag nog få lämna benträning ett tag.. 

Nu var (är) förberedelserna i full gång. Vagn införskaffades, babyskydd, skötmadrass och hans rum börjar ta form, så väl som hans garderob. I vecka 34 bäddade jag hans vagga, det var så mysigt. Har aldrig uppskattat att tvätta så mycket som jag gör nu när jag tvättar bebiskläder. Jag började längta efter honom efter vecka 32 därvid. Innan dess var jag nog väldigt uppe i graviditeten. Jag tror på att varje steg, varje del, är viktig på sitt sätt. Att knyta ann är en process över tid, det blir så uppenbart under en graviditet. Hur varje del spelar roll - acceptans, inblick, förberedelser och längtan. Att en måste förstå att en är gravid för att förstå att en ska bli förälder. Detta måste såklart bearbetas innan längtan faktiskt etableras på riktigt. Nu längtar jag mer och mer för varje dag.

Magen vecka 32

 

 

 

 

Djungeln som kallas barnbutik

Förberedelserna är i full gång. Jag går in i vecka 34 imorgon och mår tacksamt nog fortfarande väldigt bra. Är så glad att fortfarande kunna träna på, även om kroppen börjar säga åt mig att anpassa mig lite, haha. Bebis har fått en garderob som snart kan kallas fullständig för en nyfödd, han har fått en vagga som ännu är madrasslös, lite leksaker som först kommer få agera prydnader, en "boken om mig" som jag ser fram emot att fylla i med guldpenna och idag hämtade vi även hans vagn; en Joolz day2 som jag ska visa någon gång. Babyskyddet var försenat trotts att vi beställt det för åtta veckor sedan: "Man får faktiskt åka hem med en bebis från 35 veckor", förklarade jag för personalen som snäsigt sa att "de flesta brukar faktiskt inte hämta sin bilbarnstol förrän vecka 40". 

En sak som slår mig när jag kikar runt bland barnsakerna är hur otroligt missanpassade många är för det lilla barnet. Har letat efter ett babygym men de flesta går i grått eller är väldigt kontrastlösa. Samma sak med mobil till barnvagn och skötbord - var är kontrasterna och de tydliga linjerna? Det mesta är virkat i naturfärger och saknar typ alla komponenter som faktiskt gynnar det lilla barnets utveckling. Ska vi inreda våra hem med det, eller ska det gynna våra barn? Oklart. Priserna i babybutikerna är också helt absurda, och alternativen finns i oändlighet. Alla produkttillverkare hävdar att deras produkt är speciellt anpassad för det lilla barnet medan jag kritiskt granskar nappar som knappast stimulerar sugreflexen och svindyra huvudkuddar som är alldeles för mjuka för barnets bästa. Samtidigt blir jag påverkad på ett sätt jag inte trodde jag skulle bli. Jag var så säker på hur jag ville ha det, men i skrivande stund sitter jag ändå här och överväger mellan Calma-nappen till flaskan (som ju egentligen är min favorit), och någon annan överprisflaska i glas som är snygg att se på. 

 

"Men herregud sluta - du är ju gravid!"

Jag längtade länge efter att bli gravid. Jag har ju alltid vetat att jag vill bli mamma (japp, helt enligt samhällets förväntningar på mig som kvinna), även om jag då jag var yngre troligtvis inte reflekterade så mycket kring graviditeten.. Men från att jag träffade Benjamin så har jag faktiskt längtat efter att bli gravid (den biologiska klockan does excist, haha!). Vi jobbade på det där ett tag, att göra bebis, som alla tror är så sjukt enkelt (sa någon till er någonsin på sexualkunskapen att det var mer komplicerat än snopp i snippa?), gick på diverse utredningar, var friska, men, som det står i min journal; "ofrivilligt barnlösa", sen poff så var vi helt plötsligt gravida. Jag är inte den blödiga typen utan det var mest "nejmen titta, ett plus", och nu är vi här. 

Jag har alltid varit ganska smal...

 

..eller ja, nästan alltid i alla fall. Det har inte varit speciellt viktigt för mig de senaste åren, inte alls faktiskt. Hur kroppen sett ut har inte spelat så stor roll, men jag har såklart uppskattat att se resultatet av min hårda (och fantastiska) träning. Det är en morot, om jag påstår något annat hade jag ljugit. Hur som helst var jag aldrig ens lite nervös över att inte trivas i min gravidkropp - gravida kvinnor är ju det vackraste som finns! Bristningar, svullna fötter, ådriga bröst - oavsett, att bära ett barn är så vackert. Spåren efteråt lika så. Därför var jag aldrig ens lite orolig. 

Så döm min förvåning när jag i vecka 20 kände ångest över att kläderna inte längre passade, att magen inte såg gravid ut utan bara svullen (sådär som den ju gör i början av en graviditet). Jag hade längtat så mycket efter att bli lite rund (det tog sån tid för mig, jag såg ogravid även avklädd till och med vecka 18, bebis verkade ha flyttat in i brösten snarare än livmodern). Jag tyckte de kroppsliga förändringarna sög. Och vad som sög ännu mer var den där känslan av att jag inte trivdes. Skammen över att inte trivas i sin gravidkropp, av ytliga skäl. "Hon är för ung", tänker en del nu, men då ska jag berätta för dig som tänker så att nej. Jag är bara mänsklig. Googlade detta och hittade typ ingeting. Är det bara jag som vantrivs? Omöjligt. Skrev lite meddelanden till andra som var i ungefär samma vecka till mig och fick respons. Tydligen känner en stor grupp gravida kvinnor sådär, men eftersom det är så skamligt så pratar vi inte om det. Jag skulle till och med dra det så långt att säga att det hör graviditen till - de kroppsliga förändringarna, självklart, men även oron över dessa. Eller i mitt fall - ångesten över detta. Och helt ärligt; varför skämmas? Att vantrivas med att totalt tappa kontrollen över en kropp som man haft ett helt liv på sig att lära känna är väll inte något konstigt eller skamligt, och det är inte ens i närheten av samma sak som att inte uppskatta sin graviditet - bebisen som gör min mage stor är ju det bästa som hänt! Det är en omställning när kroppen förändras väldigt snabbt. Det är konstigt att inte känna igen sin spegelbild riktigt. Jag kände faktiskt samma när jag gick ner i vikt snabbt efter att jag började medicinera min narkolepsi. Någonstans handlar det inte om estetik, i alla fall inte i mitt fall, i mitt fall handlar det troligtvis mer om kontroll. 

Känslan höll i sig till vecka 24 kanske, sen började det bli bättre. Mycket för att magen blev större och jag fick se lite gravid ut och inte bara svullen, haha. Men jag har i alla fall lite tips för er som känner som jag kände: 

Shoppa kläder som passar. Som du trivs i. Asos har en mamma-kollektion som är fin, men jag tycker även Weekday och & other stories har mycket kläder som funkar för en växande mage. 

Dela med dig! Till andra gravida, till andra som varit gravida (majoriteten jag pratat med har någon gång känt samma sak. Undantaget är min mamma, men jag hade inte förväntat mig något annat) eller till din barnmorska på MVC. 

Ta hand om dina mage. Klappa på den. Smörj in den. Gosa med den. Buffa på din bebis och njut av att bli buffad på tillbaka. 

Titta inte på bilder på dina long-gone abs. 

Ät gott. 

Troligtvis kommer din känsla att försvinna efter ett par veckor, men även om den inte gör det, så lovar jag att den kommer lätta när du får hålla i ditt barn. Viktigast av allt måste ändå vara att inte skämmas. Du ska aldrig behöva känna skam över en känsla.


Magen i vecka 27

I sprickorna kommer ljuset in

Ibland har vi turen att få ta del av en annan människas historia. Det som gjort den till den personen hen är idag. Nu menar jag såklart inte detaljer i karriären, var personen i fråga växte upp eller vilka resemål hen har besökt; jag pratar om det där som sitter långt in. Det som sitter långt in, är väl gömt, men samtidigt är det som format hen. Skapat den personen som nu sitter framför dig och delar med sig. 

Vi har formats av små och stora händelser. Om vi ska förstå vad som format andra måste vi vara enormt lyhörda. Se hur blicken förändras när detaljer avslöjas. Det kan handla om ett ord en lärare sa under ens uppväxt, eller en blick en mormor gav över födelsedagstårtan. Är vi lyhörda så ser vi vad som spelar roll. De där detaljerna. Har ni tänkt på varför ni minns vissa specifika, till synes helt onödiga, detaljer från er barndom? Har ni tänkt på varför ni minns just dem? Jag minns små ögonblick av tillhörighet kring middagsbordet när jag var liten och jag minns stunder då mamma lagt sin hand på pappas på växelspaket påväg till hem till farmor (och hur jag sagt "eeeeeuuwww" när de pussats framför mig och lillasyster). Jag minns när jag hade växtvärk och pappa masserade mina smalben med tigerbalsam (jag får nostalgikänslor varje gång jag doftar tigerbalsam) och när jag inte kunde sova och mormor sa att det viktigaste är att sluta ögonen och slappna av - sömn är inte alltid nödvändigt (det är visserligen inte helt sant men det hjälper mig än idag när jag ligger sömnlös och räknar timmarna till klockan ska ringa). Alla dessa små sakerna minns jag med så mycket värme och kärlek, men jag minns ju också alla de opedagogiska misstag vuxna omkring mig gjort när jag var barn. Detta skrämmer mig, särskilt nu när jag själv väntar barn, hur dessa små snedsteg som alla vuxna måste tillåtas ta liksom etsar sig fast hos ett barn och följer barnet hela vägen till vuxen ålder. Visst är det skrämmande? För någonstans har ju dessa små snedsteg, till synes helt onödiga detaljer, format mig till den jag är idag

Sen är det ju det där som är lite större. De där relationerna som tagit slut, eller de som aldrig riktigt fick påbörjas. De där önskningarna som aldrig gick i uppfyllelse, de där insikterna som man aldrig trodde man skulle behöva komma till, och vidare acceptera. Förlorade dagar och nätter, brustna hjärtan, sår som aldrig helt läker.

Det är intressant hur vi lyfter våra framgångar, våra starka sidor, när det egentligen är helt ointressant för vilka vi faktiskt är. Hur vi värdesätter prestationer före jag-etOavsett tycker jag det är så vackert - de där detaljerna. De där sprickorna i den där fasaden som vi alla försöker bygga upp omkring oss. Och jag känner alltid överflödig tacksamhet när någon vågar rugga lite på den där fasaden och visar lite av vad som finns där bakom.. Det är som Håkan säger - "I sprickorna kommer ljuset in". 

Bananglass 2.0 (veganskt proteinpulver)

Jag har alltid lite svårt för mycket varm mat såhär under sommaren och nu under graviditeten har jag känt att jag ibland behöver komplettera med något för att få i mig allt jag behöver. Smoothies är ju en så enkel grej att ta till! Jag brukar köra på frukt, bär och mandelmjölk och sedan nöja mig där men nu har jag äntligen hittat ett proteinpulver som faktiskt funkar både med smak och konsistens. Det är från Prana och heter "Power Plant Protein". Perfekt att köra i smoothie för att komplettera en lättare måltid, eller som frukost eller mellanmål! Ikväll (efter pannkaksmiddagen) gjorde jag bananglass, och det blev så fantastiskt. 

Fryst banan, kakao, jordnöttsmör, mandelmjölk och 1/2 till 1 skopa proteinpulver är allt du behöver. Kör i banan, en matsked jordnöttsmör och proteinpulvret och sedan fyller jag på med mjölk till önskad konsistens. Därefter smakar jag av med kakao. Just nu har jag smaken "Vanilla Creme" men till bananglassen hade helt klart chokladsmaken funkat fint. Är även jättenyfiken på "Himalayan Salted Caramel" - tänk snickers-feelingen på den glassen!

Jag är alltid lite skeptisk till proteinpulver, men gillar verkligen Pranas ingredienslista. De använder sig av olika proteinkällor, berikar med fria aminosyror, smaksätter naturligt och använder sig även av vegetabilisk probiotika. Lite i den övre prisklassen, men upplever ändå att jag betalar för kvalitén i detta fallet. Sen anser inte jag att jag alltid behöver en hel skopa, utan nöjer mig oftast med en halv. Try it out!

Inser nu när jag läser att detta inlägget låter fett sponsrat, haha, det är det inte! Vet bara att många veganer letar efter ett grymt veganskt proteinpulver, and this is it. 


Gårdagens smoothie-bowl (och bebismage)

Narkolepsi och graviditet

Nytt kapitel i livet - nytt inlägg på bloggen. 

I skrivande stund är jag i vecka 24 (för mig som neo-syrra känns det lite skumt. Vecka 24..). Jag har haft en väldigt bra graviditet allt som allt, men har såklart varit väldigt trött.. Det är väll den tröttheten detta inlägget ska få handla om! So let's go

Personligen upplever inte jag att min narkolepsi blivit värre under graviditeten. Jag har faktiskt haft mycket färre kataplexier än vanligt - de kommer i princip aldrig. Det känns så konstigt; jag har ju tidigare besvärats av väldigt mycket kataplexier. Även nattssömnen har jag upplevt en viss förbättring på med något färre uppvaknanden (vanligen har jag ca tio uppvaknanden per natt, nu har jag kanske fem-sex, beroende på hur kissnödig jag är haha). Tröttheten däremot har periodvis varit superpåfrestande. Mellan vecka sju och tolv var det som värst. Då tyckte jag den narkoleptiska tröttheten var helt bedövande, och jag kunde verkligen känns mig ledsen över det. Helt orkeslös! Jag började sova ca två-tre timmar per dag, men upplevde knappt en förbättring trotts det. Detta kan absolut också bero på att jag drog ner min medicinering, och inte längre gillade kaffe (och inte ville dricka koffeindryck). För mig blev det en ond cirkel då jag, pga tröttheten, inte orkade träna som vanligt. Träningen är ju annars lite av min medicin. Efter vecka tolv blev det bättre. Jag var, och är, fortfarande tröttare, men jag upplever inte att den narkoleptiska tröttheten är lika påtaglig. Jag är mer ofta "vanligt trött", vilket kan vara lite uppfriskande, faktiskt. Narkolepsitröttheten finns såklart också där - hela tiden och värre än förut, men även en "vanlig" trötthet som jag annars sällan upplever. Den går ju dessutom att sova bort, så jag sover ca två timmar om dagen och upplever att det fungerar fint. På grund av tröttheten jobbar jag numera endast 50%. Det fungerar bra så länge min arbetsplats låter mig jobba 50% per vecka och inte 80% vissa veckor och 20% andra.. Jag är helt slut efter ett jobbpass, och mer än två på rad känns omöjligt. Jag har blivit mer ljudkänslig också, troligtvis relaterat till tröttheten, men i övrigt upplever jag inte hjärntröttheten som värre än förut. Tröttheten bidrar såklart också till ökat sötsug, och som vi alla vet så bidrar sockerintag till ökad trötthet (r.t. minskat orexinpåslag). Igen - ond cirkel! Försöker komma ihåg varför jag inte ska äta godis, men glömmer det ganska ofta. 
Från vecka 20 ungefär upplevde jag nog en liten förbättring i tröttheten - i alla fall så pass att jag kunnat återgå till att träna ca 4 dagar i veckan. Detta ger mig mer energi, och är så värdefullt för mig! Jag orkar tyvärr inte träna lika långa och intensiva pass som förut (är konstant varm, blir superanfådd (något som jag tror späds på ytterliggare i och med ett litet hjärtfel jag har som inte märks förutom när man har ökad blodvolym - som nu!) och får sammandragningar om jag överanstränger mig), men ni vet vad man säger - den bästa träningen är den som blir av (haha). 

Nu till vad jag vet många undrar över - medicinering. Från och med att vi började försöka oss på det där med att tillverka en bebis så tog jag bort modafinilen från min medicinlista. Det finns väldigt lite studier om modafinil och graviditet, varav janusinfo avråder. Jag avstod även xyrem, som kändes som en självklarhet att utesluta, även om den endast är "klass 2ad", även det pga väldigt lite studier. Jag tog sålades endast metylfenidat under tiden vi försökte bli gravida. Från det att jag plusade drog jag ner dosen, men hade redan bestämt, tillsammans med min läkare, att fördelarna slog ut riskerna och att utesluta mediciner helt inte var hållbart för mig. "Svenska erfarenheter talar dock för att metylfenidat inte behöver sättas ut vid en väl fungerande behandling när graviditet konstaterats" står det på Janusinfo gällande metylfenidat. Risker utesluts dock inte, något som är lite jobbigt för mig. Jag har gjort flera ultraljud och tittat noga på vårt barns hjärta som ser helt perfekt ut. Jag tar endast 20 mg kapsel om dagen nu, så dosen är mycket låg. Metylfenidat är ett väl beprövat läkemedel då det ju också används för behandling av ADHD. Vid behandling av gravre ADHD sätts inte medicinering ut då det ofta kan komma med stora risker, varav det finns en hel del studier på metylfenidat och fosterpåverkan. Det finns många åsikter om medicinering under graviditet, och jag tror att oavsett sjukdomstillstånd och läkemedelssubstans så är det ett beslut man måste ta själv tillsammans med sin läkare. Mitt bästa råd är att vara väl påläst själv för att aktivt kunna ta ett beslut. Om man väljer att ta mer medicin än vad jag gör så skulle jag ändå påstå att man bör överväga, tillsammans med sin läkare, att trappa ner i slutet av graviditeten för att minska risken för neonatala utsättningssymptom. Ska göra alla lite lyckligare och skriva att metylfenidat inte går över i bröstmjölken! Så standard medicinering kan återgå postpartum och vakna nätter kommer därmed bli en dans på rosor (vem försöker jag lura..). Detta gäller alltså metylfenidat. Modafinil ska diskuteras nogrant med läkare, så väl som xyrem.

Slutligen så vill jag, med endast min egna erfarenhet att stå på, säga att narkolepsi inte bör stoppa Dig från att bli gravid, om det är något du önskar. Ja - chansen är stor att du kommer bli tröttare, men Ja - i slutändan är det värt det. Och till Dig som är gravid och skäms över att du medicinerar i samråd med din läkare - skäms inte. Om du har en sugig, ångestladdad och jättetrött graviditet ökar risken att du drabbas av depression postpartum. Det tar också i från dig all den tid du kan fantisera om, och njuta av, ditt barn under din graviditet - du måste alltså prioritera även din egen hälsa! En glad mamma är faktiskt väldigt, väldigt, viktigt också (viktigast).

 

Vegan i Sydafrika

Förra året skrev jag om veganutbudet i Costa Rica, på Santorini och i Gdansk och idag vill jag berätta om årets första resa; Sydafrika! Det visade sig att Sydafrika inte bara har vacker och skiftande natur och fantastiska djur utan också väldigt bra veganmat. 

Något som underlättar enormt, som vegan, i Syafrika är att Sydafrika är engelsktalande; jag slapp alltså plugga in matglosor flera veckor innan avfärd, haha. Sydafrika har heller inte en superinpräglad matkultur (åtminstånde inte vad jag förstod) utan matkulturen är generellt sätt väldigt influerad av världsmaten. Utbudet var alltid varierande och det var sällan svårt att hitta restauranger som serverade veganska alternativ. 

För mig, och min emetofobi, var det också en trygghet att kunna dricka kranvatten nästan överallt i Sydafrika. Detta gjorde att man aldrig behövde oroa sig över is i drickan, förorenad sallad osv. Relaterar ni? En stor huvudvärk som släppte! Tyvärr upplevde jag dock inte frukt/- och grönsaksutbudet som något fantastiskt. Ungefär som i Sverige, mycket importerat. Det var heller inte sådär superbilligt med frukt- och grönt. Inte att jämföra med Asien eller Costa Rica..  Nästa gång får det nog bli en resa till Asien bara för fruktens skull, haha. 

I frukostväg fann jag heller inga större problem. Jag är inte så kräsen så nöjer mig ofta med bröd och grönsaker till frukost. Generellt sett är brödet i Sydafrika mjölkfritt. I en del länder är det supersvårt att hitta mjölkfritt bröd, så att brödet ofta är mjölkfritt underlätter jättemycket i frukostväg! Avokado fanns det också gott om (yey!) så pålägg kunde alltid ordnas. Många hotell serverade engelsk frukost, så då kunde man ju också peta i sig lite bönor i tomatsås (jag menar, akta proteinbrist, haha). 

Matpriserna i Sydafrika är lägre än i Sverige, drygt halva priset jämfört med här i Stockholm, skulle jag ändå säga. Om vi åt tvårätters middag och drack ett varsitt glas vin betalade vi i snitt 300 kronor för oss båda, så det var helt okej! Man förväntas dricksa typ 10% eller såklart mer vid god service.

Det var lite allmänt om Sydafrika. Nu tycker jag vi går vidare till lite restaurangförslag och upplevelser av veganlivet i de olika platserna vi besökte under vår resa! Jag kan redan nu säga att jag inte varit superduktig på att fota mat.. Hade sällan min kamera med mig ute men försökte komma ihåg att ta lite telefonbilder, men ni vet; man är ju hungrig, haha...


Johannesburg/Greenside

Vi började vår resa i Johannesburg. Vi ville ha ett par dagar och bara landa innan vi åkte vidare på Safari i Pilanesberg. I Johannesburg bodde vi i ett jättemysigt guesthouse med familjekänsla och jättefin trädgård. Området vi bodde i hette Greenside och hade flera veganska restauranger som vi kunde utforska. 

Spiceburg

Spiceburg var den första restaurangen vi besökte efter att vi kom fram till Johannesburg. En indisk restaurang i Greenside med jättetrevlig personal och mycket gott vin! Personalen kunde sin mat och de hade full koll på vad vegan innebär. Menyn avgränsar vegetariska alternativ (lakto-ovo- och veganska) i menyn och veganalternativen är tydligt utmarkerade. Personalen såg till att då man beställde vegansk rätt fick man också veganskt bröd innan maten. Maten var jättegod; bra kryddad, fräsch och vällagad. Det gick snabbt att få maten och servicen var superbra! Vi åt faktiskt här två gånger. Jag åt en kikärtsgryta med Tikka Massala kryddor första gången, och andra gången åt jag någon grönsaksgryta. 

Conscious 108

Dagen därpå lunchade vi på Conscious 108. En jättemysig helvegetarisk restaurang som serverade allt från frukost, bowls, pizza och dessert. Här hade de till och med veganska milkshakes! Dock var vi alldeles för mätta efter maten för att testa dem, haha.. Rekommenderar verkligen detta stället! 

Hell's Kitchen

Vill slå ett litet slag för Hell's Kitchen i Melville, Johannesburg, också. Vi var där en söndagskväll då många restauranger i området höll stängt, och jag tänkte att jag åtminstånde borde kunna få en pizza med tomatsås, haha. Personalen här var supertrevlig och otroligt service-minded! Det var inga problem för mig och Benjamin att få en delad pizza, ena sidan med ost och andra utan. De hade verkligen separerat jättenoga och på min halva fick jag extra mycket mandel, karamelliserad lök och butternut som tillbehör! Pizzan var verkligen supergod, och vi var jättetacksamma för ansträngningen! 

Safari/Pilanesberg

Vi valde Pilensberg före Kruger då vi blivit tipsade av en bekant från Sydafrika. Pilanesberg är mycket mindre, och då vi bara skulle vara på safari i tre heldagar så ville vi hinna se så mycket som möjligt på den tiden. Vi vart jättenöjda med vårat val; Pilanesberg var helt fantastiskt! Helt klart resans höjdpunkt! Hur många djur- och naturdokumentärer du än ser på, kommer du aldrig ens komma nära känslan av att på nära håll se dessa vackra djur i sin naturliga miljö. Jag och Benjamin hade turen att få massa privata turer i en liten, öppen, bil, tillsammans med grymma guider. De var verkligen superduktiga, och så rädda om djuren. Hjärtat växte lite när våran guide hoppade ur bilen för att flytta på en jätteliten kameleont från vägen. Jag hade varit lite nervös innan.. Jag ville ju inte inkräkta på djuren, skapa stress på något sätt, så jag var så lättad att vara guider visade sån enorm respekt. De läste av djuren på ett väldigt proffsigt och helhjärtat sätt och var väldigt måna om att de skulle komma till oss, och inte tvärtom. Jag hade självklart kameran med mig och knäppte av lite bilder. Här är mina favoriter från resan: 

När det kom till maten var det dock inte lika grymt, haha.. Vi bodde på ett av de antal hotellkomplex inne i safari-området. Vi valde inte det bästa och inte det sämsta. Vi är inte så kräsna med boende men denna gången var det faktiskt en riktig miss, haha. Upplevelsen blev inte bättre av att vi blev ätna av vägglöss första natten och därefter fick byta rum (vilket inte var självklart för personalen). Vi bokade hela vår safariresa som en tripp. Där hade vi redan "förvarnat" om att vi ville ha veganmat (och kommit med flera påminnelser om detta önskemål). Jag hade som vanligt förklarat vad helvegetarisk kost innebär och de försäkrade oss om att detta inte skulle vara några som helst problem. Vi fick höra att vi skulle äta på hotellet, där det fanns alternativ på menyn, på kvällarna, och ha mat med oss på dagarna till själva turerna, men inget av detta stämde alls. Alla måltider var på hotellet, som absolut inte hade några helvegetariska alternativ. De hade två lakto-ovo-vegetariska alternativ varav ett gick att göra om till helvegetariskt. Det var en grekisk sallad utan fetaost, men oliverna var slut, haha, så jag blev serverad isbergssallad och tomat, utan dressing, och fick betala fullpris. Nu låter jag kanske krävande, men i ett såhär avgränsat område utan möjlighet till alternativa restauranger eller matbutiker kan man ju tycka att det ska finnas något alternativ. Jag tycker också generellt sett att det är väldigt oklart hur så många som jobbar på restaurang är så otroligt omedvetna om olika typer av "specialkost". Tycker man stöter på detta överallt! Jag förklarade att jag inte äter djur, inte mjölk eller ägg osv; "fisk?". Nej. Inte det djuret heller. Det blev pommes och sallad de två första dagarna, sedan en dag så fanns det vita bönor i tomatsås till frukost, så sen på kvällen lyckades jag tjata till mig bönor med ris. Det var det jag fick äta under denna delen av resan, men det var det värt! 

Kapstaden

I Kapstaden var det verkligen superenkelt att ta sig fram som vegan! Veganrörelsen där är etablerad och det var aldrig några frågetecken om vad jag åt och inte åt. Här bodde vi dessutom i ett guesthouse med kök så vi lagade lite mat själva och åt alltid frukost hemma. Utbudet i matbutikerna liknande det svenska utbudet, d.v.s. väldigt bra. Jag tänkte direkt gå på våra favoritrestauranger, för det fanns en del. 

The Hungry Herbivore

The Hungry Herbivore toppar listan över de bästa veganrestaurangerna jag besökt, någonsin. Klicka in på deras hemsida om ni vill dräggla lite. Restaurangen ligger centralt i Kapstaden, har bra priser, jättebra service och supertrevlig personal. Vi åt här ungefär hela tiden, haha. Om vi åt lunch här kunde vi med oss take-away middag för kvällen. Vi har testat ca allt på menyn och jag kan varmt rekommendera deras pizzor! De har en "double cheese" med cashewost och hemmagjord mozzarella och så var det vår favoritpizza, "Chef's special", med bacon och avokado (låter sjukt men var så sinnesjukt gott!). Förrutom grymma pizzor har de massa annat gott; bowls, hamburgare, våfflor (yeeees!!!) och cupcakes. Jag kan inte prisa detta stället nog, haha. 


Raw and Roxy

Next up har vi Raw and Roxy. Ännu ett helvegetariskt ställe som serverar allt från sallader till bakverk och supergoda drycker. Vi var bara här en gång och åt frukost, Benjamin var inget fan, jag gillar det dock. Vi valde nog bara fel just när vi var där, haha.. Vi åt sen frukost och det vi ville ha när vi först beställde var tyvärr slut så vi "nöjde oss" med chokladpannkakor med bananglass. Tyckte miljön var supertrevlig, utbudet bra, och maten fräsch och väldigt snygg. Öppet kök får alltid ett stort plus! 

Plant

Nästa besök var på restaurangen Plant. En väldigt hyllad restaurang förstod vi. Helvegetariskt utbud och mycket att välja mellan. Många rätter som man inte ser på den vanliga veganska menyn (så som pasta carbonara och Mac & Cheese). Personligen var jag inte jätteimponerad över smakerna här.. Jag åt quesdillas, vilket annars för mig är ett säkert kort, men den var inte helt 100%. De hade hursom väldigt mycket goda bakverk att välja bland! Limecheesecaken var supergod! Här vill jag också ge pluspoäng för bra service och väldigt skön stämning.



Scheckters Raw

Ännu ett jättebra ställe, Scheckters Raw! Detta blev lite av en favorit hos mig; grymt fräsch mat, jättemycket goda, intressanta juicer, sockerfria desserter, frukost, allt. Vi besökte detta stället ett par gånger och var lika nöjda med maten varje gång. Kan varmt rekommendera deras Zen Bowl och falafel wraps med tzatziki. Alla deras "raw organic treats" är verkligen to die for och perfekta att ta med to go som mellanmål. Här drack jag även massa grym kombucha, vilket är mycket mer populärt i Sydafrika än här hemma i Sverige, men så gott när det är varmt ute! 

 

Vi var ju borta i över två veckor, så detta är bara ett utbud av de restauranger vi besökte. Har fokuserat på de helvegetariska, men som sagt, i Kapstaden hade de flesta ställen alternativ! Jag rekommenderar såklart Sydafrika som resemål på alla sätt och vis - vegan eller ej. Vi hade en jättebra resa! 

 

"Du är så söt när du är arg"

"Men lilla gumman, förstår du inte det?" sa hon samtidigt som hon la en  hand på min nacke, mellan tröjan och hårfästet. En kvinna kanske 15 år äldre än mig själv. Jag kände mig dum och sa att "nej, jag måste ha missat det" och gick sedan därifrån. Det jag inte hade förstått var att jag skulle kopiera ett papper. Det var inte någon stor sak, en mycket liten sak som landade någonstans i rutiner på ett jobb jag var helt ny på. Jag hade en obehaglig magkänsla hela dagen, kanske till och med dagen därpå, medveten om att det inte hade uppkommit om ingen hade "lilla-gummat" mig. Hade hon sagt så till en jämnårig kollega?

När hon någon dag därpå kastade ur sig att jag "skämde ut henne" för att jag tog rast när jag faktiskt hade tid att ta den så kom magkänslan aggresivt tillbaka, men inte långvarigt denna gången. Någonstans måste ju gränsen gå, tänkte jag, och sa att jag faktiskt tog illa upp och att det inte känns okej att bete sig sådär. Fick en ursäkt, att det var ett missförstånd. En omedveten härskare, tänkte jag. 

Vi tänker ju så lätt att alla de som dagligen brukar härskartekniker - de som tittar bort när man pratar, som blundar, som höjer upp handen mot en, som säger vad fin du är i allt det där sminket utan att få det låta som en komplimang - är medvetna om vad det är de gör, men jag tror inte det. Jag tror den stora massan är lyckligt ovetandes om magkänslan som de lämnar kvar hos folk i sin omgivning. Skrämmande va? Tänk om man själv, dagligen, omedvetet härskar över folk.

Härom dagen då jag var på ett gruppträningspass hos en instruktör och kollega som jag verkligen gillar så blev jag arg över något i denna instruktörens coaching. Jag sa då detta, högt och tydligt, inför deltagarna, vilket var otroligt oproffsigt av mig. Det var något som sas som låg mig nära, som träffade på ett personligt plan, och jag tänkte mig helt enkelt inte för. Efteråt fick jag jättedåligt samvete över hur jag betett mig, jag brukar inte bli sådär arg, och jag skulle tagit det där i enrum. Det kändes extra jobbigt eftersom jag och instruktören har en väldigt bra relation och pratar mycket med varandra, så jag kände att jag måste bara reda upp det. Dagen därpå bad jag om ursäkt över en kaffe; berättade om min bakgrund och att jag menar det jag sa men att jag skulle framfört det på ett bättre sätt i enrum. Kanske vänta till jag taggat ner. Han bekräftade det jag sa, och sa att det inte var något jag behövde fundera över, och avslutade sedan med; "det gör verkligen ingeting, du är ändå så himla söt när du blir arg".