Dags Att Vakna

"Men herregud sluta - du är ju gravid!"

Jag längtade länge efter att bli gravid. Jag har ju alltid vetat att jag vill bli mamma (japp, helt enligt samhällets förväntningar på mig som kvinna), även om jag då jag var yngre troligtvis inte reflekterade så mycket kring graviditeten.. Men från att jag träffade Benjamin så har jag faktiskt längtat efter att bli gravid (den biologiska klockan does excist, haha!). Vi jobbade på det där ett tag, att göra bebis, som alla tror är så sjukt enkelt (sa någon till er någonsin på sexualkunskapen att det var mer komplicerat än snopp i snippa?), gick på diverse utredningar, var friska, men, som det står i min journal; "ofrivilligt barnlösa", sen poff så var vi helt plötsligt gravida. Jag är inte den blödiga typen utan det var mest "nejmen titta, ett plus", och nu är vi här. 

Jag har alltid varit ganska smal...

 

..eller ja, nästan alltid i alla fall. Det har inte varit speciellt viktigt för mig de senaste åren, inte alls faktiskt. Hur kroppen sett ut har inte spelat så stor roll, men jag har såklart uppskattat att se resultatet av min hårda (och fantastiska) träning. Det är en morot, om jag påstår något annat hade jag ljugit. Hur som helst var jag aldrig ens lite nervös över att inte trivas i min gravidkropp - gravida kvinnor är ju det vackraste som finns! Bristningar, svullna fötter, ådriga bröst - oavsett, att bära ett barn är så vackert. Spåren efteråt lika så. Därför var jag aldrig ens lite orolig. 

Så döm min förvåning när jag i vecka 20 kände ångest över att kläderna inte längre passade, att magen inte såg gravid ut utan bara svullen (sådär som den ju gör i början av en graviditet). Jag hade längtat så mycket efter att bli lite rund (det tog sån tid för mig, jag såg ogravid även avklädd till och med vecka 18, bebis verkade ha flyttat in i brösten snarare än livmodern). Jag tyckte de kroppsliga förändringarna sög. Och vad som sög ännu mer var den där känslan av att jag inte trivdes. Skammen över att inte trivas i sin gravidkropp, av ytliga skäl. "Hon är för ung", tänker en del nu, men då ska jag berätta för dig som tänker så att nej. Jag är bara mänsklig. Googlade detta och hittade typ ingeting. Är det bara jag som vantrivs? Omöjligt. Skrev lite meddelanden till andra som var i ungefär samma vecka till mig och fick respons. Tydligen känner en stor grupp gravida kvinnor sådär, men eftersom det är så skamligt så pratar vi inte om det. Jag skulle till och med dra det så långt att säga att det hör graviditen till - de kroppsliga förändringarna, självklart, men även oron över dessa. Eller i mitt fall - ångesten över detta. Och helt ärligt; varför skämmas? Att vantrivas med att totalt tappa kontrollen över en kropp som man haft ett helt liv på sig att lära känna är väll inte något konstigt eller skamligt, och det är inte ens i närheten av samma sak som att inte uppskatta sin graviditet - bebisen som gör min mage stor är ju det bästa som hänt! Det är en omställning när kroppen förändras väldigt snabbt. Det är konstigt att inte känna igen sin spegelbild riktigt. Jag kände faktiskt samma när jag gick ner i vikt snabbt efter att jag började medicinera min narkolepsi. Någonstans handlar det inte om estetik, i alla fall inte i mitt fall, i mitt fall handlar det troligtvis mer om kontroll. 

Känslan höll i sig till vecka 24 kanske, sen började det bli bättre. Mycket för att magen blev större och jag fick se lite gravid ut och inte bara svullen, haha. Men jag har i alla fall lite tips för er som känner som jag kände: 

Shoppa kläder som passar. Som du trivs i. Asos har en mamma-kollektion som är fin, men jag tycker även Weekday och & other stories har mycket kläder som funkar för en växande mage. 

Dela med dig! Till andra gravida, till andra som varit gravida (majoriteten jag pratat med har någon gång känt samma sak. Undantaget är min mamma, men jag hade inte förväntat mig något annat) eller till din barnmorska på MVC. 

Ta hand om dina mage. Klappa på den. Smörj in den. Gosa med den. Buffa på din bebis och njut av att bli buffad på tillbaka. 

Titta inte på bilder på dina long-gone abs. 

Ät gott. 

Troligtvis kommer din känsla att försvinna efter ett par veckor, men även om den inte gör det, så lovar jag att den kommer lätta när du får hålla i ditt barn. Viktigast av allt måste ändå vara att inte skämmas. Du ska aldrig behöva känna skam över en känsla.


Magen i vecka 27

I sprickorna kommer ljuset in

Ibland har vi turen att få ta del av en annan människas historia. Det som gjort den till den personen hen är idag. Nu menar jag såklart inte detaljer i karriären, var personen i fråga växte upp eller vilka resemål hen har besökt; jag pratar om det där som sitter långt in. Det som sitter långt in, är väl gömt, men samtidigt är det som format hen. Skapat den personen som nu sitter framför dig och delar med sig. 

Vi har formats av små och stora händelser. Om vi ska förstå vad som format andra måste vi vara enormt lyhörda. Se hur blicken förändras när detaljer avslöjas. Det kan handla om ett ord en lärare sa under ens uppväxt, eller en blick en mormor gav över födelsedagstårtan. Är vi lyhörda så ser vi vad som spelar roll. De där detaljerna. Har ni tänkt på varför ni minns vissa specifika, till synes helt onödiga, detaljer från er barndom? Har ni tänkt på varför ni minns just dem? Jag minns små ögonblick av tillhörighet kring middagsbordet när jag var liten och jag minns stunder då mamma lagt sin hand på pappas på växelspaket påväg till hem till farmor (och hur jag sagt "eeeeeuuwww" när de pussats framför mig och lillasyster). Jag minns när jag hade växtvärk och pappa masserade mina smalben med tigerbalsam (jag får nostalgikänslor varje gång jag doftar tigerbalsam) och när jag inte kunde sova och mormor sa att det viktigaste är att sluta ögonen och slappna av - sömn är inte alltid nödvändigt (det är visserligen inte helt sant men det hjälper mig än idag när jag ligger sömnlös och räknar timmarna till klockan ska ringa). Alla dessa små sakerna minns jag med så mycket värme och kärlek, men jag minns ju också alla de opedagogiska misstag vuxna omkring mig gjort när jag var barn. Detta skrämmer mig, särskilt nu när jag själv väntar barn, hur dessa små snedsteg som alla vuxna måste tillåtas ta liksom etsar sig fast hos ett barn och följer barnet hela vägen till vuxen ålder. Visst är det skrämmande? För någonstans har ju dessa små snedsteg, till synes helt onödiga detaljer, format mig till den jag är idag

Sen är det ju det där som är lite större. De där relationerna som tagit slut, eller de som aldrig riktigt fick påbörjas. De där önskningarna som aldrig gick i uppfyllelse, de där insikterna som man aldrig trodde man skulle behöva komma till, och vidare acceptera. Förlorade dagar och nätter, brustna hjärtan, sår som aldrig helt läker.

Det är intressant hur vi lyfter våra framgångar, våra starka sidor, när det egentligen är helt ointressant för vilka vi faktiskt är. Hur vi värdesätter prestationer före jag-etOavsett tycker jag det är så vackert - de där detaljerna. De där sprickorna i den där fasaden som vi alla försöker bygga upp omkring oss. Och jag känner alltid överflödig tacksamhet när någon vågar rugga lite på den där fasaden och visar lite av vad som finns där bakom.. Det är som Håkan säger - "I sprickorna kommer ljuset in". 

Bananglass 2.0 (veganskt proteinpulver)

Jag har alltid lite svårt för mycket varm mat såhär under sommaren och nu under graviditeten har jag känt att jag ibland behöver komplettera med något för att få i mig allt jag behöver. Smoothies är ju en så enkel grej att ta till! Jag brukar köra på frukt, bär och mandelmjölk och sedan nöja mig där men nu har jag äntligen hittat ett proteinpulver som faktiskt funkar både med smak och konsistens. Det är från Prana och heter "Power Plant Protein". Perfekt att köra i smoothie för att komplettera en lättare måltid, eller som frukost eller mellanmål! Ikväll (efter pannkaksmiddagen) gjorde jag bananglass, och det blev så fantastiskt. 

Fryst banan, kakao, jordnöttsmör, mandelmjölk och 1/2 till 1 skopa proteinpulver är allt du behöver. Kör i banan, en matsked jordnöttsmör och proteinpulvret och sedan fyller jag på med mjölk till önskad konsistens. Därefter smakar jag av med kakao. Just nu har jag smaken "Vanilla Creme" men till bananglassen hade helt klart chokladsmaken funkat fint. Är även jättenyfiken på "Himalayan Salted Caramel" - tänk snickers-feelingen på den glassen!

Jag är alltid lite skeptisk till proteinpulver, men gillar verkligen Pranas ingredienslista. De använder sig av olika proteinkällor, berikar med fria aminosyror, smaksätter naturligt och använder sig även av vegetabilisk probiotika. Lite i den övre prisklassen, men upplever ändå att jag betalar för kvalitén i detta fallet. Sen anser inte jag att jag alltid behöver en hel skopa, utan nöjer mig oftast med en halv. Try it out!

Inser nu när jag läser att detta inlägget låter fett sponsrat, haha, det är det inte! Vet bara att många veganer letar efter ett grymt veganskt proteinpulver, and this is it. 


Gårdagens smoothie-bowl (och bebismage)

Narkolepsi och graviditet

Nytt kapitel i livet - nytt inlägg på bloggen. 

I skrivande stund är jag i vecka 24 (för mig som neo-syrra känns det lite skumt. Vecka 24..). Jag har haft en väldigt bra graviditet allt som allt, men har såklart varit väldigt trött.. Det är väll den tröttheten detta inlägget ska få handla om! So let's go

Personligen upplever inte jag att min narkolepsi blivit värre under graviditeten. Jag har faktiskt haft mycket färre kataplexier än vanligt - de kommer i princip aldrig. Det känns så konstigt; jag har ju tidigare besvärats av väldigt mycket kataplexier. Även nattssömnen har jag upplevt en viss förbättring på med något färre uppvaknanden (vanligen har jag ca tio uppvaknanden per natt, nu har jag kanske fem-sex, beroende på hur kissnödig jag är haha). Tröttheten däremot har periodvis varit superpåfrestande. Mellan vecka sju och tolv var det som värst. Då tyckte jag den narkoleptiska tröttheten var helt bedövande, och jag kunde verkligen känns mig ledsen över det. Helt orkeslös! Jag började sova ca två-tre timmar per dag, men upplevde knappt en förbättring trotts det. Detta kan absolut också bero på att jag drog ner min medicinering, och inte längre gillade kaffe (och inte ville dricka koffeindryck). För mig blev det en ond cirkel då jag, pga tröttheten, inte orkade träna som vanligt. Träningen är ju annars lite av min medicin. Efter vecka tolv blev det bättre. Jag var, och är, fortfarande tröttare, men jag upplever inte att den narkoleptiska tröttheten är lika påtaglig. Jag är mer ofta "vanligt trött", vilket kan vara lite uppfriskande, faktiskt. Narkolepsitröttheten finns såklart också där - hela tiden och värre än förut, men även en "vanlig" trötthet som jag annars sällan upplever. Den går ju dessutom att sova bort, så jag sover ca två timmar om dagen och upplever att det fungerar fint. På grund av tröttheten jobbar jag numera endast 50%. Det fungerar bra så länge min arbetsplats låter mig jobba 50% per vecka och inte 80% vissa veckor och 20% andra.. Jag är helt slut efter ett jobbpass, och mer än två på rad känns omöjligt. Jag har blivit mer ljudkänslig också, troligtvis relaterat till tröttheten, men i övrigt upplever jag inte hjärntröttheten som värre än förut. Tröttheten bidrar såklart också till ökat sötsug, och som vi alla vet så bidrar sockerintag till ökad trötthet (r.t. minskat orexinpåslag). Igen - ond cirkel! Försöker komma ihåg varför jag inte ska äta godis, men glömmer det ganska ofta. 
Från vecka 20 ungefär upplevde jag nog en liten förbättring i tröttheten - i alla fall så pass att jag kunnat återgå till att träna ca 4 dagar i veckan. Detta ger mig mer energi, och är så värdefullt för mig! Jag orkar tyvärr inte träna lika långa och intensiva pass som förut (är konstant varm, blir superanfådd (något som jag tror späds på ytterliggare i och med ett litet hjärtfel jag har som inte märks förutom när man har ökad blodvolym - som nu!) och får sammandragningar om jag överanstränger mig), men ni vet vad man säger - den bästa träningen är den som blir av (haha). 

Nu till vad jag vet många undrar över - medicinering. Från och med att vi började försöka oss på det där med att tillverka en bebis så tog jag bort modafinilen från min medicinlista. Det finns väldigt lite studier om modafinil och graviditet, varav janusinfo avråder. Jag avstod även xyrem, som kändes som en självklarhet att utesluta, även om den endast är "klass 2ad", även det pga väldigt lite studier. Jag tog sålades endast metylfenidat under tiden vi försökte bli gravida. Från det att jag plusade drog jag ner dosen, men hade redan bestämt, tillsammans med min läkare, att fördelarna slog ut riskerna och att utesluta mediciner helt inte var hållbart för mig. "Svenska erfarenheter talar dock för att metylfenidat inte behöver sättas ut vid en väl fungerande behandling när graviditet konstaterats" står det på Janusinfo gällande metylfenidat. Risker utesluts dock inte, något som är lite jobbigt för mig. Jag har gjort flera ultraljud och tittat noga på vårt barns hjärta som ser helt perfekt ut. Jag tar endast 20 mg kapsel om dagen nu, så dosen är mycket låg. Metylfenidat är ett väl beprövat läkemedel då det ju också används för behandling av ADHD. Vid behandling av gravre ADHD sätts inte medicinering ut då det ofta kan komma med stora risker, varav det finns en hel del studier på metylfenidat och fosterpåverkan. Det finns många åsikter om medicinering under graviditet, och jag tror att oavsett sjukdomstillstånd och läkemedelssubstans så är det ett beslut man måste ta själv tillsammans med sin läkare. Mitt bästa råd är att vara väl påläst själv för att aktivt kunna ta ett beslut. Om man väljer att ta mer medicin än vad jag gör så skulle jag ändå påstå att man bör överväga, tillsammans med sin läkare, att trappa ner i slutet av graviditeten för att minska risken för neonatala utsättningssymptom. Ska göra alla lite lyckligare och skriva att metylfenidat inte går över i bröstmjölken! Så standard medicinering kan återgå postpartum och vakna nätter kommer därmed bli en dans på rosor (vem försöker jag lura..). Detta gäller alltså metylfenidat. Modafinil ska diskuteras nogrant med läkare, så väl som xyrem.

Slutligen så vill jag, med endast min egna erfarenhet att stå på, säga att narkolepsi inte bör stoppa Dig från att bli gravid, om det är något du önskar. Ja - chansen är stor att du kommer bli tröttare, men Ja - i slutändan är det värt det. Och till Dig som är gravid och skäms över att du medicinerar i samråd med din läkare - skäms inte. Om du har en sugig, ångestladdad och jättetrött graviditet ökar risken att du drabbas av depression postpartum. Det tar också i från dig all den tid du kan fantisera om, och njuta av, ditt barn under din graviditet - du måste alltså prioritera även din egen hälsa! En glad mamma är faktiskt väldigt, väldigt, viktigt också (viktigast).

 

Vegan i Sydafrika

Förra året skrev jag om veganutbudet i Costa Rica, på Santorini och i Gdansk och idag vill jag berätta om årets första resa; Sydafrika! Det visade sig att Sydafrika inte bara har vacker och skiftande natur och fantastiska djur utan också väldigt bra veganmat. 

Något som underlättar enormt, som vegan, i Syafrika är att Sydafrika är engelsktalande; jag slapp alltså plugga in matglosor flera veckor innan avfärd, haha. Sydafrika har heller inte en superinpräglad matkultur (åtminstånde inte vad jag förstod) utan matkulturen är generellt sätt väldigt influerad av världsmaten. Utbudet var alltid varierande och det var sällan svårt att hitta restauranger som serverade veganska alternativ. 

För mig, och min emetofobi, var det också en trygghet att kunna dricka kranvatten nästan överallt i Sydafrika. Detta gjorde att man aldrig behövde oroa sig över is i drickan, förorenad sallad osv. Relaterar ni? En stor huvudvärk som släppte! Tyvärr upplevde jag dock inte frukt/- och grönsaksutbudet som något fantastiskt. Ungefär som i Sverige, mycket importerat. Det var heller inte sådär superbilligt med frukt- och grönt. Inte att jämföra med Asien eller Costa Rica..  Nästa gång får det nog bli en resa till Asien bara för fruktens skull, haha. 

I frukostväg fann jag heller inga större problem. Jag är inte så kräsen så nöjer mig ofta med bröd och grönsaker till frukost. Generellt sett är brödet i Sydafrika mjölkfritt. I en del länder är det supersvårt att hitta mjölkfritt bröd, så att brödet ofta är mjölkfritt underlätter jättemycket i frukostväg! Avokado fanns det också gott om (yey!) så pålägg kunde alltid ordnas. Många hotell serverade engelsk frukost, så då kunde man ju också peta i sig lite bönor i tomatsås (jag menar, akta proteinbrist, haha). 

Matpriserna i Sydafrika är lägre än i Sverige, drygt halva priset jämfört med här i Stockholm, skulle jag ändå säga. Om vi åt tvårätters middag och drack ett varsitt glas vin betalade vi i snitt 300 kronor för oss båda, så det var helt okej! Man förväntas dricksa typ 10% eller såklart mer vid god service.

Det var lite allmänt om Sydafrika. Nu tycker jag vi går vidare till lite restaurangförslag och upplevelser av veganlivet i de olika platserna vi besökte under vår resa! Jag kan redan nu säga att jag inte varit superduktig på att fota mat.. Hade sällan min kamera med mig ute men försökte komma ihåg att ta lite telefonbilder, men ni vet; man är ju hungrig, haha...


Johannesburg/Greenside

Vi började vår resa i Johannesburg. Vi ville ha ett par dagar och bara landa innan vi åkte vidare på Safari i Pilanesberg. I Johannesburg bodde vi i ett jättemysigt guesthouse med familjekänsla och jättefin trädgård. Området vi bodde i hette Greenside och hade flera veganska restauranger som vi kunde utforska. 

Spiceburg

Spiceburg var den första restaurangen vi besökte efter att vi kom fram till Johannesburg. En indisk restaurang i Greenside med jättetrevlig personal och mycket gott vin! Personalen kunde sin mat och de hade full koll på vad vegan innebär. Menyn avgränsar vegetariska alternativ (lakto-ovo- och veganska) i menyn och veganalternativen är tydligt utmarkerade. Personalen såg till att då man beställde vegansk rätt fick man också veganskt bröd innan maten. Maten var jättegod; bra kryddad, fräsch och vällagad. Det gick snabbt att få maten och servicen var superbra! Vi åt faktiskt här två gånger. Jag åt en kikärtsgryta med Tikka Massala kryddor första gången, och andra gången åt jag någon grönsaksgryta. 

Conscious 108

Dagen därpå lunchade vi på Conscious 108. En jättemysig helvegetarisk restaurang som serverade allt från frukost, bowls, pizza och dessert. Här hade de till och med veganska milkshakes! Dock var vi alldeles för mätta efter maten för att testa dem, haha.. Rekommenderar verkligen detta stället! 

Hell's Kitchen

Vill slå ett litet slag för Hell's Kitchen i Melville, Johannesburg, också. Vi var där en söndagskväll då många restauranger i området höll stängt, och jag tänkte att jag åtminstånde borde kunna få en pizza med tomatsås, haha. Personalen här var supertrevlig och otroligt service-minded! Det var inga problem för mig och Benjamin att få en delad pizza, ena sidan med ost och andra utan. De hade verkligen separerat jättenoga och på min halva fick jag extra mycket mandel, karamelliserad lök och butternut som tillbehör! Pizzan var verkligen supergod, och vi var jättetacksamma för ansträngningen! 

Safari/Pilanesberg

Vi valde Pilensberg före Kruger då vi blivit tipsade av en bekant från Sydafrika. Pilanesberg är mycket mindre, och då vi bara skulle vara på safari i tre heldagar så ville vi hinna se så mycket som möjligt på den tiden. Vi vart jättenöjda med vårat val; Pilanesberg var helt fantastiskt! Helt klart resans höjdpunkt! Hur många djur- och naturdokumentärer du än ser på, kommer du aldrig ens komma nära känslan av att på nära håll se dessa vackra djur i sin naturliga miljö. Jag och Benjamin hade turen att få massa privata turer i en liten, öppen, bil, tillsammans med grymma guider. De var verkligen superduktiga, och så rädda om djuren. Hjärtat växte lite när våran guide hoppade ur bilen för att flytta på en jätteliten kameleont från vägen. Jag hade varit lite nervös innan.. Jag ville ju inte inkräkta på djuren, skapa stress på något sätt, så jag var så lättad att vara guider visade sån enorm respekt. De läste av djuren på ett väldigt proffsigt och helhjärtat sätt och var väldigt måna om att de skulle komma till oss, och inte tvärtom. Jag hade självklart kameran med mig och knäppte av lite bilder. Här är mina favoriter från resan: 

När det kom till maten var det dock inte lika grymt, haha.. Vi bodde på ett av de antal hotellkomplex inne i safari-området. Vi valde inte det bästa och inte det sämsta. Vi är inte så kräsna med boende men denna gången var det faktiskt en riktig miss, haha. Upplevelsen blev inte bättre av att vi blev ätna av vägglöss första natten och därefter fick byta rum (vilket inte var självklart för personalen). Vi bokade hela vår safariresa som en tripp. Där hade vi redan "förvarnat" om att vi ville ha veganmat (och kommit med flera påminnelser om detta önskemål). Jag hade som vanligt förklarat vad helvegetarisk kost innebär och de försäkrade oss om att detta inte skulle vara några som helst problem. Vi fick höra att vi skulle äta på hotellet, där det fanns alternativ på menyn, på kvällarna, och ha mat med oss på dagarna till själva turerna, men inget av detta stämde alls. Alla måltider var på hotellet, som absolut inte hade några helvegetariska alternativ. De hade två lakto-ovo-vegetariska alternativ varav ett gick att göra om till helvegetariskt. Det var en grekisk sallad utan fetaost, men oliverna var slut, haha, så jag blev serverad isbergssallad och tomat, utan dressing, och fick betala fullpris. Nu låter jag kanske krävande, men i ett såhär avgränsat område utan möjlighet till alternativa restauranger eller matbutiker kan man ju tycka att det ska finnas något alternativ. Jag tycker också generellt sett att det är väldigt oklart hur så många som jobbar på restaurang är så otroligt omedvetna om olika typer av "specialkost". Tycker man stöter på detta överallt! Jag förklarade att jag inte äter djur, inte mjölk eller ägg osv; "fisk?". Nej. Inte det djuret heller. Det blev pommes och sallad de två första dagarna, sedan en dag så fanns det vita bönor i tomatsås till frukost, så sen på kvällen lyckades jag tjata till mig bönor med ris. Det var det jag fick äta under denna delen av resan, men det var det värt! 

Kapstaden

I Kapstaden var det verkligen superenkelt att ta sig fram som vegan! Veganrörelsen där är etablerad och det var aldrig några frågetecken om vad jag åt och inte åt. Här bodde vi dessutom i ett guesthouse med kök så vi lagade lite mat själva och åt alltid frukost hemma. Utbudet i matbutikerna liknande det svenska utbudet, d.v.s. väldigt bra. Jag tänkte direkt gå på våra favoritrestauranger, för det fanns en del. 

The Hungry Herbivore

The Hungry Herbivore toppar listan över de bästa veganrestaurangerna jag besökt, någonsin. Klicka in på deras hemsida om ni vill dräggla lite. Restaurangen ligger centralt i Kapstaden, har bra priser, jättebra service och supertrevlig personal. Vi åt här ungefär hela tiden, haha. Om vi åt lunch här kunde vi med oss take-away middag för kvällen. Vi har testat ca allt på menyn och jag kan varmt rekommendera deras pizzor! De har en "double cheese" med cashewost och hemmagjord mozzarella och så var det vår favoritpizza, "Chef's special", med bacon och avokado (låter sjukt men var så sinnesjukt gott!). Förrutom grymma pizzor har de massa annat gott; bowls, hamburgare, våfflor (yeeees!!!) och cupcakes. Jag kan inte prisa detta stället nog, haha. 


Raw and Roxy

Next up har vi Raw and Roxy. Ännu ett helvegetariskt ställe som serverar allt från sallader till bakverk och supergoda drycker. Vi var bara här en gång och åt frukost, Benjamin var inget fan, jag gillar det dock. Vi valde nog bara fel just när vi var där, haha.. Vi åt sen frukost och det vi ville ha när vi först beställde var tyvärr slut så vi "nöjde oss" med chokladpannkakor med bananglass. Tyckte miljön var supertrevlig, utbudet bra, och maten fräsch och väldigt snygg. Öppet kök får alltid ett stort plus! 

Plant

Nästa besök var på restaurangen Plant. En väldigt hyllad restaurang förstod vi. Helvegetariskt utbud och mycket att välja mellan. Många rätter som man inte ser på den vanliga veganska menyn (så som pasta carbonara och Mac & Cheese). Personligen var jag inte jätteimponerad över smakerna här.. Jag åt quesdillas, vilket annars för mig är ett säkert kort, men den var inte helt 100%. De hade hursom väldigt mycket goda bakverk att välja bland! Limecheesecaken var supergod! Här vill jag också ge pluspoäng för bra service och väldigt skön stämning.



Scheckters Raw

Ännu ett jättebra ställe, Scheckters Raw! Detta blev lite av en favorit hos mig; grymt fräsch mat, jättemycket goda, intressanta juicer, sockerfria desserter, frukost, allt. Vi besökte detta stället ett par gånger och var lika nöjda med maten varje gång. Kan varmt rekommendera deras Zen Bowl och falafel wraps med tzatziki. Alla deras "raw organic treats" är verkligen to die for och perfekta att ta med to go som mellanmål. Här drack jag även massa grym kombucha, vilket är mycket mer populärt i Sydafrika än här hemma i Sverige, men så gott när det är varmt ute! 

 

Vi var ju borta i över två veckor, så detta är bara ett utbud av de restauranger vi besökte. Har fokuserat på de helvegetariska, men som sagt, i Kapstaden hade de flesta ställen alternativ! Jag rekommenderar såklart Sydafrika som resemål på alla sätt och vis - vegan eller ej. Vi hade en jättebra resa! 

 

"Du är så söt när du är arg"

"Men lilla gumman, förstår du inte det?" sa hon samtidigt som hon la en  hand på min nacke, mellan tröjan och hårfästet. En kvinna kanske 15 år äldre än mig själv. Jag kände mig dum och sa att "nej, jag måste ha missat det" och gick sedan därifrån. Det jag inte hade förstått var att jag skulle kopiera ett papper. Det var inte någon stor sak, en mycket liten sak som landade någonstans i rutiner på ett jobb jag var helt ny på. Jag hade en obehaglig magkänsla hela dagen, kanske till och med dagen därpå, medveten om att det inte hade uppkommit om ingen hade "lilla-gummat" mig. Hade hon sagt så till en jämnårig kollega?

När hon någon dag därpå kastade ur sig att jag "skämde ut henne" för att jag tog rast när jag faktiskt hade tid att ta den så kom magkänslan aggresivt tillbaka, men inte långvarigt denna gången. Någonstans måste ju gränsen gå, tänkte jag, och sa att jag faktiskt tog illa upp och att det inte känns okej att bete sig sådär. Fick en ursäkt, att det var ett missförstånd. En omedveten härskare, tänkte jag. 

Vi tänker ju så lätt att alla de som dagligen brukar härskartekniker - de som tittar bort när man pratar, som blundar, som höjer upp handen mot en, som säger vad fin du är i allt det där sminket utan att få det låta som en komplimang - är medvetna om vad det är de gör, men jag tror inte det. Jag tror den stora massan är lyckligt ovetandes om magkänslan som de lämnar kvar hos folk i sin omgivning. Skrämmande va? Tänk om man själv, dagligen, omedvetet härskar över folk.

Härom dagen då jag var på ett gruppträningspass hos en instruktör och kollega som jag verkligen gillar så blev jag arg över något i denna instruktörens coaching. Jag sa då detta, högt och tydligt, inför deltagarna, vilket var otroligt oproffsigt av mig. Det var något som sas som låg mig nära, som träffade på ett personligt plan, och jag tänkte mig helt enkelt inte för. Efteråt fick jag jättedåligt samvete över hur jag betett mig, jag brukar inte bli sådär arg, och jag skulle tagit det där i enrum. Det kändes extra jobbigt eftersom jag och instruktören har en väldigt bra relation och pratar mycket med varandra, så jag kände att jag måste bara reda upp det. Dagen därpå bad jag om ursäkt över en kaffe; berättade om min bakgrund och att jag menar det jag sa men att jag skulle framfört det på ett bättre sätt i enrum. Kanske vänta till jag taggat ner. Han bekräftade det jag sa, och sa att det inte var något jag behövde fundera över, och avslutade sedan med; "det gör verkligen ingeting, du är ändå så himla söt när du blir arg". 

Att vara gruppträningsinstruktör och bemöta gruppträningsdeltagare

Att vara gruppträningsinstruktör är fantastiskt. Verkligen otroligt givande och roligt. Gruppträning har hjälpt mig att förändra min syn på vad träning är; hur träning ska kännas, och varför träning är fantastiskt. Jag menar.. Jag har alltid tyckt det är fantastiskt med träning; jag har tränat hela mitt liv, men det är inte förrän de senaste åren som jag faktiskt kan uppleva varje träningspass som ett nöje, en njutning och ett andrum. Innan dess var träning fantastiskt men också prestationsladdat; starkt kopplat till ångest och krav så väl som kontroll och ytliga mål. Jag har alltid vetat att det inte borde vara så. Jag försökte intala mig själv att jag tränade för att må bra i kropp och själ, men någonstans var jag olyckligt medveten om att jag inte riktigt hade kontroll över mitt välmående - varken över min kropp eller min själ. Allt som man kan bli hög på kan man missbruka. Träning är bara en sak i mängden.. Men vem kan klandra oss? Vi är ju alla bara vilsa människor i en värld som är så stor men samtidigt så himla snäv att man blir klaustrofobisk.. Vi har möjligheter i överflöd, tusen val att ta, att vi lätt låter idealen ta besluten åt oss. Det är svårt att se något så diffust som hälsa och välbefinnande när verkligheten trycker upp objektiva illusioner av "perfekt" i digital form. The easy way. Quick fix

Visst är det lättare att se andra än att se sig själv? Kanske var det just det som hände. Det var flera år sedan jag började instruera träning, sen tog det lång tid innan jag blev riktigt jävla duktig (yes, i said it), men det gick snabbt att förändra mitt tankesätt. Jag har en önskan om att alla ska må bra. Att alla ska fokusera på saker som spelar roll och som får de själva, och vår värld, att utvecklas. Jag såg mig själv i så många av mina deltagare, och samtidigt som jag fick möjlighet att rehabilitera dem under mina klasser, så fick jag möjlighet att rehabilitera mig själv. Jag lärde mig till slut att faktiskt leva som jag visste att jag borde, så som jag lärde. Jag sa åt mina deltagare att vila, att äta, att lyssna på kroppen, och samtidigt kände jag hur orden liksom landade i mig; som att jag under alla år bara hade behövt säga dem högt. 

Jag har min timme på mig att instruera. Jag pushar ibland så jag känner att jag kanske passerar någon gräns (och så att jag ibland gör folk arga, haha) men jag lägger alltid mest fokus på teknik, hållbarhet och effektivitet. Mentalstyrka, fokus och envishet. Varje sekund räknas för att utmana kroppen till max! Men sen då? Ibland önskar jag att kunna samla ett litet gäng för ett seminarie. Prata om träning och hälsa och vad det faktiskt innebär att må bra. Jag önskar jag hade tiden att ta unga tjejer åt sidan och fråga hur dem mår - "för visst har du varit på lite väl många klasser denna veckan?". Jag önskar jag kunde få visa att jag faktiskt ser och att jag faktiskt bryr mig. För jag ser, och jag bryr mig, men allt jag hinner med att säga är "tänk nu på att äta och dricka ordentligt när ni kommer hem!" och så hoppas jag att de orden landar hos någon som behöver höra det. Jag vet att de inte landar hos alla, och ibland när jag går ifrån gymmet så funderar jag på om jag ofrivilligt adderar bränsle till något och någon som gör träning mindre fantastiskt, och mer destruktivt.

Jag avslutar även detta inlägget med de där orden som vi alla vet är så sanna, men som så många inte lever efter: Ät ordentligt efter träningen, innan träningen. Vila. Träna snällt. Vila igen. Träna för att du vill och för att du orkar och kan. Välj aldrig träning före dina vänner eller ditt välmående. Se dig om i gruppträningssalen - du är inte ensam, var en del av något stort. Om Du säger detta högt, landar de då hos Dig, så som det landade hos mig för många år sedan?

Till mina bästa vänner

Slänger in ännu en text från många år tillbaka. Mina bästa vänner, Karro och Matilda, är desamma som de bästa vänner jag refererar till, och Han jag refererar till som "jordens mest perfekta kille" är idag min sambo (livet). Vi kanske aldrig komma arbeta på samma jobb, och helt ärligt så är jag inte riktigt lika taggad på en lägenhet i Vasastan längre (fast kanske ändå), och jag tror inte längre Matilda kommer lära sig dricka rött, det blir kanske jag som får lära mig dricka bubbel. Det som spelar roll är ju trotts allt att vi har vänner att dela lycka, oro och känslor med! 

När jag flyttade till Stockholm var jag livrädd att bli ensam. Att inte passa in. Att vara den som liksom inte kommer in i klassen och hamnar lite utanför, att bara bli en pluggkompis och sedan se på instagram hur alla spenderar sin fritid tillsammans. Jag har aldrig haft problem med att träffa nya människor, det var inte det att jag var rädd att inte bli omtyckt, det var mer att jag inte skulle känna att det var riktigt rätt med någon. Att träffa nya vänner är ju typ som att träffa rätt kille - träffar man rätt så bara vet man det. Det behöver inte vara rätt för att det ska funka, men det måste vara rätt för det ska hålla. Ja, ni vet; rätt

Det var dessutom så otroligt längesedan jag faktiskt träffat nya vänner. Vännerna hemma hade jag hållt ihop med i hundra år och det gjorde inte att jag direkt ens övervägde att ragga nya kompisar. Jag funderade mycket på hur man gjorde; jag mindes när jag var typ åtta år och raggade vänner i simbassängen genom att göra volter och imponera på jämnåriga tjejer. Det var en effektiv metod, när jag var åtta, men frågan är; hur imponerar man på jämnåriga tjejer när man är i 20års åldern? Att spatsera in i aulan på händer hade troligtvis hjälpt mig på vägen att synas, men att hitta rätt är mer än att imponera med talang.

Detta inlägget skulle inte alls handla om hur man på bästa sätt raggar upp en bästis, även om det verkar så, jag ville bara skriva en liten hyllning till mina två bästa vänner, so here it comes:

Det tog inte många månader innan jag visste att de var riktiga vänner, sådanna som inte växer på träd ni vet? För de är så ärliga, och de får mig alltid att skratta. Det är få personer jag känt och känner som är så bra på att faktiskt glädjas med och för andra, som de är. Till exempel så måste de vara så förbannat trötta på att lyssna på mig när jag pratar om hur jag träffat jordens mest perfekta kille, men de låtsas ändå alltid som att de inte tröttnar, och jag vet att de låtsas men det är så fint att de faktiskt låtsas. Och jag älskar dem för att de låtsas och alltid är glada för min skull, även om de just då råkar ha motvind.

Och när de har motvind så är deras motvind i mitt tankefokus. Jag har drömt om deras problem om nätterna och gråtit deras tårar när de tagit slut hos dem. Ibland känner jag mig otroligt hjälplös och otillräcklig som vän, då allt jag kan göra är att lyssna. Ibland kan jag inte höja dem som de höjer mig men jag önskar jag kunde. De är så fruktansvärt starka, går liksom igenom allt och även om de kanske blir lite ärrade på vägen så är de fan rakryggade och hela vägen mot slutet av tunneln. De har verkligen bevisat för mig vad det är att bevara sin självrespekt. Vissa saker ska människor inte behöva gå igenom, och vissa får gå igenom så otroligt mycket. Som att hela livet är ett slagfält och när man tror man slagit den sista fienden på käften så dyker nästa upp, lite tuffare. Att inte lägga sig ner då är så beundransvärt.. 

..och vi kommer få precis det livet vi önskar. Femton år från nu när vi är färdigutbildade och jobbar på samma avdelning så kommer jag och Matilda i klackar att lämna våra alldeles perfekta lägenheter i Vasastan, och våra fantastiska pojkvänner och våra väluppfostrade barn, för en kväll på söder hos Karro. Förhoppningsvis kan jag skratta utan att bli förlamad då, och förhoppningsvis har Matilda lärt sig dricka rött. Förhoppningsvis har vi listat ut precis vad som är värt något i livet, och förhoppningsvis har vi funnit någon trygghet i vardagens små orosmoln. Och ni är så beundransvärda och så fantastiska och ni är mina bästa vänner. Tack för att ni gjort mitt liv så mycket bättre! 

Ditt nya år

Det är nytt år. Många tänker nya möjligheter och sätter nyårslöften om viktnedgång, glutenfri kost (HAHA) och diffusa mål som Självkänslan i slutet av året sedan ska bedöma om de uppnåts. Är du nöjd? Vill du basera din lycka på prestationer i år igen? Det är nytt år, och precis som förra året så är varje dag en ny chans att vara den Du vill vara. Jag är lite fantasilös men kände att min uppdatering här har varit under all kritik så jag delar med mig av en liten krönika jag skrev för ungefär tre år sedan. Tror Du att du kan skippa alla krav och lova dig själv självrespekt och acceptans detta året?

Ni vet detta med att man ska älska sig själv först? tidigare har jag nog aldrig riktigt förstått det; kanske för jag aldrig riktigt älskat mig själv men likväl alltid älskat människor i min omgivning sådär fruktansvärt djupt och hjärtligt. Ibland har jag tänkt att jag gjort så mycket rum i mitt hjärta för andra att det inte funnits någon plats kvar åt mig själv. Det kanske var (bort)förklaringen. Jag inser att den tanken är ganska rubbad, och kanske är det därför jag har haft flera relationer som gått åt helvete. 

Jag kan inte sätta fingret på vart jag hittade mig själv, eller när jag röjde undan sådant som bara stod och dammade och sedan gjorde plats för mig, men det hände. Det betyder inte att jag slutat älska och känna för människor i min omgivning, det betyder bara att de som nu tar plats i mitt hjärta har lite extra utrymme. Jag tror det gör min kärlek mer hållbar, för jag vill inte kväva någon, samtidigt som jag vill hålla nära. 

Någonstans, någongång, på något vis som jag inte riktigt själv kan sätta fingret på, så lärde jag mig att faktiskt tycka om mig själv. Uppskatta mig själv. Jag tror det stickar i mångas ögon, men min värld är på många vis så självklart så jag kan inte bry mig mindre. De som inte kan glädjas med mig får snällt lämna plats till de som faktiskt kan; för mitt mörker är lite ljusare, och mina toppar är några fler. De som tar störst plats i mitt liv just nu, de inspirerar mig så otroligt mycket, och de tar fram mina bästa sidor, varje dag. De skrattar åt mina sämsta sidor, förminskar dem och ger mer rum till skratt. 

Det är mycket fel i världen, det är mycket jag vill ha annorunda, göra annorlunda. Jag har tusen drömmar och vet inte om jag kommer nå alla. Min narkolepsi har gjort att jag sovit bort nätter jag hellre hade dansat. Det är magsjuketider så tunnelbanan och dörrhantag känns... hjälp.. och en mardröm jag alltid haft har visat sig vara verkligenhet.. fast ändå, helt ärligt; livet är ganska fint, och något vi bör ta vara på, lite mer, lite oftare. Vi är ju trotts allt här, och någongång, någonstans, så kommer vi förstå varför.

Hur märker man att ens nya normaltillstånd inte är friskt?

Jag fick en önskan om att skriva hur jag blev sjuk, eller fick narkolepsi (fortsätter på trenden att sjukdom är en upplevelse). Jag har ju skrivit en del om narkolepsi, men hållt det reletivt informativt, så let's do this personal! 

Såhär i efterhand kan jag minnas att jag började bli trött någongång på sensommaren 2011. Min dåvarande pojkvän flyttade till egen lägenhet där någonstans, och jag minns hur jag satt och sov i trapphuset då jag inte hade nycklar. Det kan väll hända den bästa efter en skoldag, tänker ni, men det hände inte mig - inte då. Jag var aldrig trött. Jag var alltid pigg. Jag behövde knappt sova. Även när jag var liten var det så - jag kunde sova 5-6 timmar och ändå känna mig helt utvilad. Jag gick såklart inte till doktorn med det där, inte med "jag är lite tröttare nu än för ett par månader sen"

December 2011 kom och jag började somna i klassrummet. 
Januari 2012 kom och jag började somna i klassrummet och drömma väldigt mycket, sådär så jag smällde i borden. 

Någonstans i februari-mars gjorde jag och min pojkvän slut och i samband med detta började jag få väldigt mycket sömnparalyser. För mig var de då "mardrömmar". Jag var helt förlamad, jag såg ljus och hörde hur någon gick runt i mitt rum. Jag kände mig hotad av det. Varje kväll. Det hände 10-15 gånger på raken, jag väckte mig själv varje gång i panik, sen började det om. Jag blev rädd för att gå och lägga mig.. Så jag sov ju inte så mycket - varpå jag inte reflekterade så mycket över att varje kväll med vännerna somnade jag i någon knä.

Sömnparalyserna fortsatt. De kom på dagarna också, om jag la mig i solstolen sommaren 2012 till exempel. Jag vande mig tillslut, och ju mer jag vande mig, desto mindre läskiga blev sömnparalyserna. Jag minns det som att jag mådde ganska bra under sommaren 2012, med narkolepsin åtminstånde. En kombination av uppbrott med killen, ätstörningar och träningsnarkomani som legat och puttrar lite under flera år, studenttider med tankar om framtid och en nytillkommen trötthet gjorde dock att jag psykiskt sätt inte mådde prima. Så när jag hösten 2012 blev ännu tröttare relaterade jag det grovt till detta. Det kunde också va en förkylning som aldrig gav sig, eftersom jag tränade när jag behövde vila egentligen, tänkte jag och mamma när jag gång på gång fick sjukskriva mig från jobbet. Jag var så. trött. Och jag skämdes över det. Jag skämdes över att jag somnade i soffan så fort jag kom hem, livrädd att någon skulle hitta mig under en sömnparalys och tro jag var död (för jag kan ju inte svara eller röra mig i paralysen), skämdes för jag somnade under vilostunden med barnen på jobbet, skämdes för jag trodde det var mitt eget fel. Upplevde att hela mitt känsoliv var helt ur spel. Mådde inte bra. Hade ångest. Det sa läkaren förresten; "trött? det är vi alla. Särskillt unga tjejer i din ålder, det är psykiskt"

Det stod still ett tag, denna sjukdomen som jag ännu inte hade en aning om. Jag var trött men blev inte tröttare. Sömnparalyserna blev vardag. Jag var med en kille som var en idiot och vem blir inte trött av sådanna? Inte konstigt jag somnade i hans knä varje gång vi åkte bil. Jag somnade även ibland på spinningcykeln - men hur monotont är inte cykling ibland då? Och varför väljer instruktören att cykla till "Hum från humlegården"? *gäsp*. Och att somna under tiden man har förspel - är det konstigt? Är det friskt? Vem kan avgöra att en är sjuk, när sjukt har blivit normalt?

Hösten 2013 gick jag upp en del i vikt. Okontrollerat. Efter ganska lång tid med matproblem så tänkte jag att nu när jag går okontrollerat upp i vikt ändå så är det väll lika bra att bara börja ta tag i dessa småbarnsproblemen som ätstörningar är. Jag är inte så ytlig. + jag ville ha min mens tillbaka, började bli orolig då det närmade sig två år utan den. La ett nyårslöfte om att börja äta mer och träna mindre 2014, and so I did. Med mer mat och mindre träning tog det exakt en månad att få tillbaka mensen. Kroppen är cool så sätt. Amenorré kändes dock som en rimlig orsak till att söka vård, så nu hade jag lite mindre anledning att gå till doktorn och berätta att jag var trött. Å andra sidan var ju trötthet vid detta laget helt normalt.

Jag flyttade till Stockholm årsskiftet 2013-2014, och i samband med flytten blev jag mycket sämre. Jag somnade hela tiden. Och ökade i vikt väldigt fort. Gick upp från mina ynka 54 kg till 68 lite väl snabbt. Jag började få kataplexier under våren 2014. I ansiktet när jag skrattade. Jag liksom.. tappade hakan.. Hade det alltid varit så? Vet inte. Kunde gömma det med handen, så det gick bra tills dess att handen också tappade tonus. Under min första praktik kallades jag "oengagerad" och "lat" för jag somnade varenda rond. Det sved så himla mycket. Jag är inte oengagerad, jag är inte lat. Eller? Jag minns att jag skämdes så mycket. Så mycket att på en promenad med min nyfunna bästa kompis var jag tvungen att berätta "jag somnar hela tiden, jag kan inte  hålla ögonen öppna, och så känns det som att jag liksom inte orkar hålla uppe kroppen när jag skrattar". "Narkolepsi" säger hon då. Det har en bekant till henne. Och där bara föll liksom alla bitar på plats. Jag vet exakt var vi befann oss när hon sa det där den där novemberkvällen. Narkolepsi alltså. Det var sån jävla lättnad. Nej; normalt är inte frisk, normalt är sjukt

Kataplexierna eskalera snabbt. Kunde inte längre hålla uppe överkroppen. Låg i vännernas knä varje gång jag tyckte något var kul. Kunde inte skriva längre, pennan ramlade ur handen, det blev mest streck på pappret. Kunde inte längre ha en tallrik med mat framför mig. Kunde inte hålla i ett glas. Bägaren rann över på en dansklass, när kroppen inte löd mig alls, jag kunde inte dansa längre. Jag ringde till vårdcentralen och så sa jag att jag tappar saker, saker och hela kroppen, och jag tror det är neurologiskt. 

Jag fick min diagnos ett år senare, hösten 2015. Mina symptom var maxade då. Fast.. Jag mår mycket bättre nu! Jag har sällan kataplexier (främst när någon berättar något sorgligt, eller när jag ser nyheterna om vår orättvisa värld, eller om jag ska försöka va rolig så det är bäst att vara tråkig) och jag jobbar ändå 75%. Jag har nog blivit friskare för jag blivit kompis med min narkolepsi. Vi är inte bästisar eller så, men narkolepsin är ju ändå en del av mig själv, som jag (tyvärr) inte blir av med, så det är väll lika bra att samarbeta. Så det är mitt råd; lär känna din narkolepsi - vad den gillar, vad den inte alls gillar. SamarbetaDet blir så jobbigt annars.

Recept - Snickers (RAW och Vegan)

Hej!

Här kommer ett riktigt gammalt recept som jag satt ihop och publicerade i en av mina bloggar när jag var 19-20 år ungefär. Jag har faktiskt inte gjort det på ungefär så länge, men så fick jag en plötslig craving! Dessa snickers-bitarna är så himla goda! De blev inte så snygga denna gången (prioriterade helt ner det) men de smakar precis lika bra. Då de inte blev så snygga så får ni dock mina gamla bilder, haha! And here we go

Bottenlagret

  • 4,5 dl mandelmjöl
  • 0,5 dl kokosolja
  • 3 msk agavesirap (eller daddelsirap)
  • 2 msk jordnötssmör
  • raw vaniljpulver
  • en nypa salt

 Blanda ihop alla ingredienser tills du fått en degig konsistens. Platta ut degen i en form. Ställ i frysen. 

Karamellagret

  • 200 gram dadlar
  • 0,5 dl kokosolja 
  • 2 msk mandelsmör
  • 2 msk mandelmjölk
  • 1,5 dl saltade jordnötter

Mixa allt utom jordnötterna slätt. Blanda sedan i jordnötterna, antingen hackade eller hela. Bred på ditt bottenlager och ställ åter i frysen. 

Chokladlagret

  • 1 dl kokosolja 
  • 0,5 dl agavesirap (eller daddelsirap), eller lite mer om du vill ha det sötare, smaka av.
  • 0,5 dl kakao 

Blanda ihop, det blir rinnande. Häll över kakan. 

Kakan bör vara i frysen minst tre timmar, sedan kan du ta ut den, skära snickers i lagom stora bitar, och sedan sätta bitarna i kylen för förvaring. NJUT

 

Livets ryggsäck

Idag är jag hemma. Jag fick brytet igårkväll över egentligen ingeting; jag var mest trött men känslan släpper liksom inte bara över en nattssömn. Ni vet hur det är, eller hur? Min pojkvän sa igår att det inte är bra att gå och bygga upp saker inom sig, men gör man ens det medvetet? Jag tror inte det, för ryggsäcken rymmet ju en del; visst finns det några stora, tunga, saker om man bara måste bära på; en del tvingas bära på många sånna saker, och andra lite färre.  I sin väska så har man väll mest skit, smågrejer som man bara inte bemödat sig med att plocka ur, som hamnade där för länge sedan och som sedan blivit kvar. De mest är, gör inget väsen bortsett från att de stökar ner i ryggsäcken, gör det svårt att identifiera det viktigaste. När man stoppar ner handen för att se vad man behöver jobba med idag får man bara upp en näve med bråte och gamla obetydliga minnen. Det är bäst att inte titta ner i ryggsäcken för ofta.. så man fyller på den där ryggsäcken tills man inte kan knäppa den längre, och det funkar ju bra ändå, men så en dag så är det klart som fan den blir överfull. Har man tur tappar man bara ut ett par saker och det är väll okej; att städa är ingen problem när man väl tagit tag i det och man inser att det som trillade ut ändå inte va något man behövde så vissa saker kanske man inte ens behöver bemöda sig med att plocka upp. Det som är jobbigt är när ryggsäcken  blir så full att den spricker och sprider ut sitt innehåll i hela ens värld. Och ni vet de där stora, tunga, sakerna, som alltid måste bäras på? De tappar man alltid på tårna. 

Om en glömd variant av destruktiva relationer

Har ni sett filmen ”Vi”? Jag har gjort det, kanske tio gånger, och den är lika gripande varje gång. ”Vi” handlar om Ida och Krister. Om deras destruktiva relation till varandra. ”Vi” är än så otroligt äkta skildring av just den ”smygdestruktiva” relationen som jag tror förekommer så mycket mer ofta än vad vi föreställer oss. Jag tror på att ”Vi” är en film som kan öppna ögonen för mer än en person, få mer än en person att inse att dess olycka är på riktigt och inte bara en föreställning. Att det inte är romantiskt att älska så det gör ont. Att gränsen mellan kärlek och hat aldrig ska vara hårfin.
Om du ser filmen ”Vi”, då kommer du ifrågasätta varför jag kallar denna typen av förhållande ”smygdestruktiva”. Det är ju så uppenbart att detta förhållandet inte är hälsosamt. Det är ju uppenbart smärtsamt för båda parter. Fast är det det? Kanske för dig, som ser det utifrån, men hade det verkligen varit lika självklart om Du var Ida?

Vad tänker Du när du hör begreppet ”destruktivt förhållande/- relation”? Jag tror att de flesta tänker otrohet, fysisk misshandel, kanske psykisk misshandel. Vi tar det vidare; vad är psykisk misshandel? Måste psykisk misshandel innefatta direkt kränkande ord och förolämpningar? Måste psykisk misshandel innebära att på riktigt låsa in någon och med kroppen hindra denna att lämna hemmet? Eller är psykisk misshandel så mycket mera? Jag är övertygad om att psykisk misshandel är mycket mer än bara hårda ord. Jag anser att psykisk misshandel är när någon får Dig att känna dig mindre; mindre värdefull, mina viktig, mindre hörd, mindre sedd, mindre Du. Psykisk misshandel handlar inte bara om en annan persons direkta handlingar mot dig – det handlar om hur en annan person får Dig att känna på insidan. Vilka ord som kommer ur dennes mun spelar ingen roll, det som spelar roll är hur orden, närheten, gesterna, får dig att känna.

Även om psykisk misshandel ofta sker tillsammans med verbal misshandel så tror jag att vi måste lära oss uppmärksamma de små sakerna. De sakerna som vi själva ifrågasätter; ”varför känner jag såhär – han sa ju inte ens något taskigt?”. Jag anser att det är psykisk misshandel när din partner får dig att känna sig osäker på vad du ska svara på en enkel fråga; ”vad förväntas jag svara?”. Psykisk misshandel förekommer när en fråga som ”hade du kul ute igår?” känns som ett direkt hot mot ditt Jag. Psykisk misshandel kan vara kommentarer som ”Hon är inte bra för dig – du är inte dig själv när du är med henne” fastän att Hon är din bästa vän. Psykisk misshandel är ett hånleende när du försöker stå upp för dina rättigheter – kommentarer som ”bad din kompis dig säga det där eller?”. Psykisk misshandel är när du behöver redogöra för hur och vilka du hälsade på i skolan. Psykisk misshandel är när du sägs åt att prata tystare, för varför ska du dra till dig så mycket uppmärksamhet? Psykisk misshandel är kommentarer som ”jag älskar dig, jag förstår inte varför, men jag gör det”.

En gång på en solstol sa en person som jag älskade till mig att ”Du är så vacker, jag förstår inte hur du kan vara så fin på utsidan, när du är så ful på insidan” och jag log.
Två år senare, i en korgstol, sa samma person samma sak, och jag ringde mitt ex och tog med honom på ett bröllop istället för fuck killar som inte visar respekt.

Poängen är den att det spelar ingen roll hur du avslutar det, bara att du avslutar det. Avsluta relationer som du förlorar dig själv i, vilka relationer det än må vara. Det kanske inte beror på Honom, eller Henne, det spelar ingen roll - men så länge det gör dig rädd, osäker eller ledsen, så . Ingen annan än du vet vad du verkligen känner. Låt det inte gå två år. Låt ingen ta din självrespekt ifrån dig, om ens för en vecka


Dagen då jag bytte bröllopsdejt (haha) och avslutade något jag avslutat säkert tio gånger förrut fast på riktigt

"Blunda och kör över dem"

Sitter och läser genom kommentarsfältet för Tomma burars livestreaming från Scan Linköping och blir uppriktigt mörkrädd över kommentarerna. Vuxna människor skriver "Blunda och kör över idioterna", "Ni som tycker detta är fint är lägre tänkande individer", "Synd om djuren som får stå stilla i solen, ni bidrar bara till mer lidande", "Det är ändå överpopulation i världen, vi kan köra över dessa så har vi liten del av problemet löst". Så. Vuxna människor uppmuntrar till mord för att ett tiotal personer sitter stilla utanför ett galler. De sitter där i en tyst protest. Ingen är våldsam. Ingen skriker. Och kommentarsfältet svämmar över av direkta hot. Varför? Vad gör er så upprörda att ni känner att det är rimligt att ta till med direkta hot?

En förklaring man kan se i kommentarsfältet är att "djurrättsaktivister bidrar till mer lidande då de låter djuren stå i lastbilarna". Demostrationen handlar dock inte enbart om djuren i lastbilarna, djuren i lastbilarna är tyvärr redan dödsdömda. Det blir bara löjligt att försvara sig med detta..

Här står också att vi minsann alltid ätit djur och att det är naturligt. Det är sant. Vi kan äta kött, våra kroppar klarar av det. Vi har också alltid ätit kött, om än inte i dessa gigantiska mängder som vi gör idag. Det som inte är naturligt är massproduktionen av djur i syfte att döda dem. Det är inte naturligt för djur att vara inklämda och hämmade från att leva ett naturligt, fritt, liv. Det är inte naturligt att vi skövlar miljader kvadratkilometer av skog för att ha någonstans att ställa våra djur, som vi sedan ska äta. Det är inte naturligt att människor svälter för att vi hellre ger spannmål till en ko som i sin tur endast producerar en bråkdel mat i förhållande till vad den kostat. Det är inte heller naturligt att inseminera en ko för att sedan ta dennes bebis och koppla upp mamma-ko till en maskin som pumpar henne på onaturligt stora mängder mjölk. Detta är inte naturligt. Idag har vi mer hållbara alternativ. Att äta kött är ett val. Det är okej, alla gör sina val.

Vissa försvarar sina hot med att "jag minsann bryr mig om min kropp" (som att det försvarar dödshot, går du fram till alla rökare du ser också?). Vi är rädda om vår kropp. In fact, vegansk kost är väldigt hälsosam för kroppen. Flera oroar sig över proteinintaget men ja.. Varifrån får kon sitt protein? Just det, spannmål. Protein finns överallt, no worries. 

Det intressanta är att alla hatkommentarer kommer från de som äter kött. De som avstår kött kommenterar utbildande, pratar om naturresurser, om miljö, hälsa, hållbarhet och djurens rättigheter. Inga hot. Så varför så mycket hat från er som väljer att äta kött?  Det är inte ert val som är hotat. Det är vårt val som är hotat. Vi är bara ca 7% av den svenska befolkningen. Jag undrar igen - vad är det med veganernas val av kost som gör er så fruktansvärt upprörda? 

Jag menar, oroa er inte, djuren i de där lastbilarna kommer att bli mat på er tallrik. Ni kan tända grillen även ikväll.

Makeup Geek Eyeshadow Bitten

En makeup för någon vecka sedan. En så fantastiskt ögonskugga. MUG "Bitten". Sådär perfekt mustig till hösten (usch ja, redan). Har även hittat NYX duochrome highlighters som toppar ögonlocket så perfekt.