Dags Att Vakna

Hur märker man att ens nya normaltillstånd inte är friskt?

Jag fick en önskan om att skriva hur jag blev sjuk, eller fick narkolepsi (fortsätter på trenden att sjukdom är en upplevelse). Jag har ju skrivit en del om narkolepsi, men hållt det reletivt informativt, så let's do this personal! 

Såhär i efterhand kan jag minnas att jag började bli trött någongång på sensommaren 2011. Min dåvarande pojkvän flyttade till egen lägenhet där någonstans, och jag minns hur jag satt och sov i trapphuset då jag inte hade nycklar. Det kan väll hända den bästa efter en skoldag, tänker ni, men det hände inte mig - inte då. Jag var aldrig trött. Jag var alltid pigg. Jag behövde knappt sova. Även när jag var liten var det så - jag kunde sova 5-6 timmar och ändå känna mig helt utvilad. Jag gick såklart inte till doktorn med det där, inte med "jag är lite tröttare nu än för ett par månader sen"

December 2011 kom och jag började somna i klassrummet. 
Januari 2012 kom och jag började somna i klassrummet och drömma väldigt mycket, sådär så jag smällde i borden. 

Någonstans i februari-mars gjorde jag och min pojkvän slut och i samband med detta började jag få väldigt mycket sömnparalyser. För mig var de då "mardrömmar". Jag var helt förlamad, jag såg ljus och hörde hur någon gick runt i mitt rum. Jag kände mig hotad av det. Varje kväll. Det hände 10-15 gånger på raken, jag väckte mig själv varje gång i panik, sen började det om. Jag blev rädd för att gå och lägga mig.. Så jag sov ju inte så mycket - varpå jag inte reflekterade så mycket över att varje kväll med vännerna somnade jag i någon knä.

Sömnparalyserna fortsatt. De kom på dagarna också, om jag la mig i solstolen sommaren 2012 till exempel. Jag vande mig tillslut, och ju mer jag vande mig, desto mindre läskiga blev sömnparalyserna. Jag minns det som att jag mådde ganska bra under sommaren 2012, med narkolepsin åtminstånde. En kombination av uppbrott med killen, ätstörningar och träningsnarkomani som legat och puttrar lite under flera år, studenttider med tankar om framtid och en nytillkommen trötthet gjorde dock att jag psykiskt sätt inte mådde prima. Så när jag hösten 2012 blev ännu tröttare relaterade jag det grovt till detta. Det kunde också va en förkylning som aldrig gav sig, eftersom jag tränade när jag behövde vila egentligen, tänkte jag och mamma när jag gång på gång fick sjukskriva mig från jobbet. Jag var så. trött. Och jag skämdes över det. Jag skämdes över att jag somnade i soffan så fort jag kom hem, livrädd att någon skulle hitta mig under en sömnparalys och tro jag var död (för jag kan ju inte svara eller röra mig i paralysen), skämdes för jag somnade under vilostunden med barnen på jobbet, skämdes för jag trodde det var mitt eget fel. Upplevde att hela mitt känsoliv var helt ur spel. Mådde inte bra. Hade ångest. Det sa läkaren förresten; "trött? det är vi alla. Särskillt unga tjejer i din ålder, det är psykiskt"

Det stod still ett tag, denna sjukdomen som jag ännu inte hade en aning om. Jag var trött men blev inte tröttare. Sömnparalyserna blev vardag. Jag var med en kille som var en idiot och vem blir inte trött av sådanna? Inte konstigt jag somnade i hans knä varje gång vi åkte bil. Jag somnade även ibland på spinningcykeln - men hur monotont är inte cykling ibland då? Och varför väljer instruktören att cykla till "Hum från humlegården"? *gäsp*. Och att somna under tiden man har förspel - är det konstigt? Är det friskt? Vem kan avgöra att en är sjuk, när sjukt har blivit normalt?

Hösten 2013 gick jag upp en del i vikt. Okontrollerat. Efter ganska lång tid med matproblem så tänkte jag att nu när jag går okontrollerat upp i vikt ändå så är det väll lika bra att bara börja ta tag i dessa småbarnsproblemen som ätstörningar är. Jag är inte så ytlig. + jag ville ha min mens tillbaka, började bli orolig då det närmade sig två år utan den. La ett nyårslöfte om att börja äta mer och träna mindre 2014, and so I did. Med mer mat och mindre träning tog det exakt en månad att få tillbaka mensen. Kroppen är cool så sätt. Amenorré kändes dock som en rimlig orsak till att söka vård, så nu hade jag lite mindre anledning att gå till doktorn och berätta att jag var trött. Å andra sidan var ju trötthet vid detta laget helt normalt.

Jag flyttade till Stockholm årsskiftet 2013-2014, och i samband med flytten blev jag mycket sämre. Jag somnade hela tiden. Och ökade i vikt väldigt fort. Gick upp från mina ynka 54 kg till 68 lite väl snabbt. Jag började få kataplexier under våren 2014. I ansiktet när jag skrattade. Jag liksom.. tappade hakan.. Hade det alltid varit så? Vet inte. Kunde gömma det med handen, så det gick bra tills dess att handen också tappade tonus. Under min första praktik kallades jag "oengagerad" och "lat" för jag somnade varenda rond. Det sved så himla mycket. Jag är inte oengagerad, jag är inte lat. Eller? Jag minns att jag skämdes så mycket. Så mycket att på en promenad med min nyfunna bästa kompis var jag tvungen att berätta "jag somnar hela tiden, jag kan inte  hålla ögonen öppna, och så känns det som att jag liksom inte orkar hålla uppe kroppen när jag skrattar". "Narkolepsi" säger hon då. Det har en bekant till henne. Och där bara föll liksom alla bitar på plats. Jag vet exakt var vi befann oss när hon sa det där den där novemberkvällen. Narkolepsi alltså. Det var sån jävla lättnad. Nej; normalt är inte frisk, normalt är sjukt

Kataplexierna eskalera snabbt. Kunde inte längre hålla uppe överkroppen. Låg i vännernas knä varje gång jag tyckte något var kul. Kunde inte skriva längre, pennan ramlade ur handen, det blev mest streck på pappret. Kunde inte längre ha en tallrik med mat framför mig. Kunde inte hålla i ett glas. Bägaren rann över på en dansklass, när kroppen inte löd mig alls, jag kunde inte dansa längre. Jag ringde till vårdcentralen och så sa jag att jag tappar saker, saker och hela kroppen, och jag tror det är neurologiskt. 

Jag fick min diagnos ett år senare, hösten 2015. Mina symptom var maxade då. Fast.. Jag mår mycket bättre nu! Jag har sällan kataplexier (främst när någon berättar något sorgligt, eller när jag ser nyheterna om vår orättvisa värld, eller om jag ska försöka va rolig så det är bäst att vara tråkig) och jag jobbar ändå 75%. Jag har nog blivit friskare för jag blivit kompis med min narkolepsi. Vi är inte bästisar eller så, men narkolepsin är ju ändå en del av mig själv, som jag (tyvärr) inte blir av med, så det är väll lika bra att samarbeta. Så det är mitt råd; lär känna din narkolepsi - vad den gillar, vad den inte alls gillar. SamarbetaDet blir så jobbigt annars.

Recept - Snickers (RAW och Vegan)

Hej!

Här kommer ett riktigt gammalt recept som jag satt ihop och publicerade i en av mina bloggar när jag var 19-20 år ungefär. Jag har faktiskt inte gjort det på ungefär så länge, men så fick jag en plötslig craving! Dessa snickers-bitarna är så himla goda! De blev inte så snygga denna gången (prioriterade helt ner det) men de smakar precis lika bra. Då de inte blev så snygga så får ni dock mina gamla bilder, haha! And here we go

Bottenlagret

  • 4,5 dl mandelmjöl
  • 0,5 dl kokosolja
  • 3 msk agavesirap (eller daddelsirap)
  • 2 msk jordnötssmör
  • raw vaniljpulver
  • en nypa salt

 Blanda ihop alla ingredienser tills du fått en degig konsistens. Platta ut degen i en form. Ställ i frysen. 

Karamellagret

  • 200 gram dadlar
  • 0,5 dl kokosolja 
  • 2 msk mandelsmör
  • 2 msk mandelmjölk
  • 1,5 dl saltade jordnötter

Mixa allt utom jordnötterna slätt. Blanda sedan i jordnötterna, antingen hackade eller hela. Bred på ditt bottenlager och ställ åter i frysen. 

Chokladlagret

  • 1 dl kokosolja 
  • 0,5 dl agavesirap (eller daddelsirap), eller lite mer om du vill ha det sötare, smaka av.
  • 0,5 dl kakao 

Blanda ihop, det blir rinnande. Häll över kakan. 

Kakan bör vara i frysen minst tre timmar, sedan kan du ta ut den, skära snickers i lagom stora bitar, och sedan sätta bitarna i kylen för förvaring. NJUT

 

Livets ryggsäck

Idag är jag hemma. Jag fick brytet igårkväll över egentligen ingeting; jag var mest trött men känslan släpper liksom inte bara över en nattssömn. Ni vet hur det är, eller hur? Min pojkvän sa igår att det inte är bra att gå och bygga upp saker inom sig, men gör man ens det medvetet? Jag tror inte det, för ryggsäcken rymmet ju en del; visst finns det några stora, tunga, saker om man bara måste bära på; en del tvingas bära på många sånna saker, och andra lite färre.  I sin väska så har man väll mest skit, smågrejer som man bara inte bemödat sig med att plocka ur, som hamnade där för länge sedan och som sedan blivit kvar. De mest är, gör inget väsen bortsett från att de stökar ner i ryggsäcken, gör det svårt att identifiera det viktigaste. När man stoppar ner handen för att se vad man behöver jobba med idag får man bara upp en näve med bråte och gamla obetydliga minnen. Det är bäst att inte titta ner i ryggsäcken för ofta.. så man fyller på den där ryggsäcken tills man inte kan knäppa den längre, och det funkar ju bra ändå, men så en dag så är det klart som fan den blir överfull. Har man tur tappar man bara ut ett par saker och det är väll okej; att städa är ingen problem när man väl tagit tag i det och man inser att det som trillade ut ändå inte va något man behövde så vissa saker kanske man inte ens behöver bemöda sig med att plocka upp. Det som är jobbigt är när ryggsäcken  blir så full att den spricker och sprider ut sitt innehåll i hela ens värld. Och ni vet de där stora, tunga, sakerna, som alltid måste bäras på? De tappar man alltid på tårna. 

Om en glömd variant av destruktiva relationer

Har ni sett filmen ”Vi”? Jag har gjort det, kanske tio gånger, och den är lika gripande varje gång. ”Vi” handlar om Ida och Krister. Om deras destruktiva relation till varandra. ”Vi” är än så otroligt äkta skildring av just den ”smygdestruktiva” relationen som jag tror förekommer så mycket mer ofta än vad vi föreställer oss. Jag tror på att ”Vi” är en film som kan öppna ögonen för mer än en person, få mer än en person att inse att dess olycka är på riktigt och inte bara en föreställning. Att det inte är romantiskt att älska så det gör ont. Att gränsen mellan kärlek och hat aldrig ska vara hårfin.
Om du ser filmen ”Vi”, då kommer du ifrågasätta varför jag kallar denna typen av förhållande ”smygdestruktiva”. Det är ju så uppenbart att detta förhållandet inte är hälsosamt. Det är ju uppenbart smärtsamt för båda parter. Fast är det det? Kanske för dig, som ser det utifrån, men hade det verkligen varit lika självklart om Du var Ida?

Vad tänker Du när du hör begreppet ”destruktivt förhållande/- relation”? Jag tror att de flesta tänker otrohet, fysisk misshandel, kanske psykisk misshandel. Vi tar det vidare; vad är psykisk misshandel? Måste psykisk misshandel innefatta direkt kränkande ord och förolämpningar? Måste psykisk misshandel innebära att på riktigt låsa in någon och med kroppen hindra denna att lämna hemmet? Eller är psykisk misshandel så mycket mera? Jag är övertygad om att psykisk misshandel är mycket mer än bara hårda ord. Jag anser att psykisk misshandel är när någon får Dig att känna dig mindre; mindre värdefull, mina viktig, mindre hörd, mindre sedd, mindre Du. Psykisk misshandel handlar inte bara om en annan persons direkta handlingar mot dig – det handlar om hur en annan person får Dig att känna på insidan. Vilka ord som kommer ur dennes mun spelar ingen roll, det som spelar roll är hur orden, närheten, gesterna, får dig att känna.

Även om psykisk misshandel ofta sker tillsammans med verbal misshandel så tror jag att vi måste lära oss uppmärksamma de små sakerna. De sakerna som vi själva ifrågasätter; ”varför känner jag såhär – han sa ju inte ens något taskigt?”. Jag anser att det är psykisk misshandel när din partner får dig att känna sig osäker på vad du ska svara på en enkel fråga; ”vad förväntas jag svara?”. Psykisk misshandel förekommer när en fråga som ”hade du kul ute igår?” känns som ett direkt hot mot ditt Jag. Psykisk misshandel kan vara kommentarer som ”Hon är inte bra för dig – du är inte dig själv när du är med henne” fastän att Hon är din bästa vän. Psykisk misshandel är ett hånleende när du försöker stå upp för dina rättigheter – kommentarer som ”bad din kompis dig säga det där eller?”. Psykisk misshandel är när du behöver redogöra för hur och vilka du hälsade på i skolan. Psykisk misshandel är när du sägs åt att prata tystare, för varför ska du dra till dig så mycket uppmärksamhet? Psykisk misshandel är kommentarer som ”jag älskar dig, jag förstår inte varför, men jag gör det”.

En gång på en solstol sa en person som jag älskade till mig att ”Du är så vacker, jag förstår inte hur du kan vara så fin på utsidan, när du är så ful på insidan” och jag log.
Två år senare, i en korgstol, sa samma person samma sak, och jag ringde mitt ex och tog med honom på ett bröllop istället för fuck killar som inte visar respekt.

Poängen är den att det spelar ingen roll hur du avslutar det, bara att du avslutar det. Avsluta relationer som du förlorar dig själv i, vilka relationer det än må vara. Det kanske inte beror på Honom, eller Henne, det spelar ingen roll - men så länge det gör dig rädd, osäker eller ledsen, så . Ingen annan än du vet vad du verkligen känner. Låt det inte gå två år. Låt ingen ta din självrespekt ifrån dig, om ens för en vecka


Dagen då jag bytte bröllopsdejt (haha) och avslutade något jag avslutat säkert tio gånger förrut fast på riktigt

"Blunda och kör över dem"

Sitter och läser genom kommentarsfältet för Tomma burars livestreaming från Scan Linköping och blir uppriktigt mörkrädd över kommentarerna. Vuxna människor skriver "Blunda och kör över idioterna", "Ni som tycker detta är fint är lägre tänkande individer", "Synd om djuren som får stå stilla i solen, ni bidrar bara till mer lidande", "Det är ändå överpopulation i världen, vi kan köra över dessa så har vi liten del av problemet löst". Så. Vuxna människor uppmuntrar till mord för att ett tiotal personer sitter stilla utanför ett galler. De sitter där i en tyst protest. Ingen är våldsam. Ingen skriker. Och kommentarsfältet svämmar över av direkta hot. Varför? Vad gör er så upprörda att ni känner att det är rimligt att ta till med direkta hot?

En förklaring man kan se i kommentarsfältet är att "djurrättsaktivister bidrar till mer lidande då de låter djuren stå i lastbilarna". Demostrationen handlar dock inte enbart om djuren i lastbilarna, djuren i lastbilarna är tyvärr redan dödsdömda. Det blir bara löjligt att försvara sig med detta..

Här står också att vi minsann alltid ätit djur och att det är naturligt. Det är sant. Vi kan äta kött, våra kroppar klarar av det. Vi har också alltid ätit kött, om än inte i dessa gigantiska mängder som vi gör idag. Det som inte är naturligt är massproduktionen av djur i syfte att döda dem. Det är inte naturligt för djur att vara inklämda och hämmade från att leva ett naturligt, fritt, liv. Det är inte naturligt att vi skövlar miljader kvadratkilometer av skog för att ha någonstans att ställa våra djur, som vi sedan ska äta. Det är inte naturligt att människor svälter för att vi hellre ger spannmål till en ko som i sin tur endast producerar en bråkdel mat i förhållande till vad den kostat. Det är inte heller naturligt att inseminera en ko för att sedan ta dennes bebis och koppla upp mamma-ko till en maskin som pumpar henne på onaturligt stora mängder mjölk. Detta är inte naturligt. Idag har vi mer hållbara alternativ. Att äta kött är ett val. Det är okej, alla gör sina val.

Vissa försvarar sina hot med att "jag minsann bryr mig om min kropp" (som att det försvarar dödshot, går du fram till alla rökare du ser också?). Vi är rädda om vår kropp. In fact, vegansk kost är väldigt hälsosam för kroppen. Flera oroar sig över proteinintaget men ja.. Varifrån får kon sitt protein? Just det, spannmål. Protein finns överallt, no worries. 

Det intressanta är att alla hatkommentarer kommer från de som äter kött. De som avstår kött kommenterar utbildande, pratar om naturresurser, om miljö, hälsa, hållbarhet och djurens rättigheter. Inga hot. Så varför så mycket hat från er som väljer att äta kött?  Det är inte ert val som är hotat. Det är vårt val som är hotat. Vi är bara ca 7% av den svenska befolkningen. Jag undrar igen - vad är det med veganernas val av kost som gör er så fruktansvärt upprörda? 

Jag menar, oroa er inte, djuren i de där lastbilarna kommer att bli mat på er tallrik. Ni kan tända grillen även ikväll.

Makeup Geek Eyeshadow Bitten

En makeup för någon vecka sedan. En så fantastiskt ögonskugga. MUG "Bitten". Sådär perfekt mustig till hösten (usch ja, redan). Har även hittat NYX duochrome highlighters som toppar ögonlocket så perfekt. 

Eftervård tatuering (vegan)

Gjorde mig en ny tatuering för lite drygt en vecka sedan. Den är nu läkt och fin och vi är bästa vänner! Helst vill ju folk ha en djupare innebörd när man tatuerat sig, vilket är ganska intressant.. Det finns två perspektiv; 1. en tatuering är väldigt personlig och man kanske inte vill dela med sig av hela storyn bakom, och 2. vad spelar det för roll för dig som ju ändå bara ser ett motiv? 
Jag har självklart fått frågan xflera denna veckan; "vad står din avokado för?" Det finns flera svar; ett av dem är att jag gillar avokado i alla dess former - fantastiskt livsmedel! Ett annat svar är att det är ren veganpropaganda men det undviker jag att säga för att jag inte orkar försvara min livsstil inför alla, men absolut, den symbiliserar veganism för mig i stor utsträckning. Den är kraftfull med trädet som växer upp från kärnan. Så där kommer vi till svar nummer tre; jag äääälskar mitt avokadoträd som jag odlat här hemma med kärlek och omsorg. För den djupa, nyfikne, ger jag den djupa förklaringen att avokadon symboliserar mig: En riktig mjukis, med lite skinn på näsan (skalet) och en stark insida. Så - nu har vi gjort en avokado till deep shit och kan gå vidare till eftervård av tatuering (som ju detta inlägget skulle handla om, sorry, jag spårar alltid lite). 

Val av tatuerare

Nej. Alla tatueringar är inte veganska. Precis som alla tamponger inte är, eller all tandkräm, eller din olivpaté. Välj tatuerare med omsorg. Du vill inte ha djurtestade produkter, fråga din tatuerare om detta innan du bokar. Dessutom vill du inte att produkterna som används under tiden samt som smörjs på innan och efter ska vara djurtestade eller animaliska, så fråga om det också. Jag gjorde min tatuering på studio myling, där är inget animaliskt, så det kändes tryggt! Om jag haft svårt att hitta någon som gjorde det hela fritt från animalier så hade jag nöjt mig med att åtminstånde bläcket var veganskt; det ska ju faktiskt vara på min kropp föralltid. Sen kan man ju välja eftervårdsprodukter själv. 

Eftervård

Du får kanske plast på din tatuering. Plasten är inte till för att skydda din tatuering, den är till för att skydda dig från bläck och sårvätska. Bakterier älskar att götta sig i värmen under plasten, så plocka av plasten efter typ två-tre timmar! Har du en stor tatuering med mycket bläck, eller mycket färger, skulle jag kanske ta bort plasten, tvätta, lufttorka, och sätta ny första natten för att inte bläcka ner sängen men nu har jag inte erfarenhet av stora tatueringar. Jag tog bort min plast efter två timmar.

Problemet med att ta hand om sin tatuering veganskt är att salvorna som inte är djurtestade heller inte är antiseptiska. Nu är jag sjuksköterska, och skulle med min kunskap påstå att du som är frisk i övrigt inte har en jätterisk att drabbas av en infektion i din tatuering så länge du tvättar den och vårdnad den på ett hygieniskt sätt. 
Tvätta din tatuering med en mild, oparfymerad, tvål, två gånger om dagen. Jag använde intimtvål, som ju har samma pH som din hud, och dessutom är väldigt milt. Aco intimtvål är ej djurtestat och veganskt. Använd en handduk och dutta din tatuering torr. Använd en handduk som du bara använder till din tatuering! Låt tatueringen torka fullständigt innan du smörjer in den, detta för att inte stänga inne fukten under din kräm och därmed minska infektionsrisken. 

Smörj in din tatuering efter varje tvätt. Jag använde Lush Ultrabalm och rekommenderar verkligen denna! 

För den petiga

Jag är en av dem som vill vara på den säkra sidan.. Jag har därför tänkt på att använda luftiga kläder, inte svettas för mycket (undvikit hård träning första veckan) då det är uttorkande och svetten tar med sig bakterier från övriga kroppen, har även bytt sängkläder mer än vanligt. Peta inte heller på din tatuering om du inte precis tvättat händerna och låt absolut ingen annan peta! 

Infektionstecken

Din tatuering kommer vara lite röd runtomkring under läkningen. Observera så den inte blir mer och mer röd, rodnaden ska avta. Lite svullnad är normalt första tiden, men känns den mer svullen efter ett par dagar än den gjorde när den var nygjord är det ett varningstecken. Den ska heller inte vara. Sårvätska kan läcka från tatuering precis då den är nygjord; sårvätska är klar eller lätt gul, lättflytande, vätska. Varar din tatuering (tjockare vätska, gul eller vit i färgen) så kan du ha en infektion. Om du misstänker en infektion skulle jag 1. fortsätta tvätta två gånger om dagen, men bara smörja in den en gång om dagen. Tvätta inte för ofta, men tvätta noga. 2. kontakta min tatuerare (så du får bekräftat om det är normalt). 3. Köpa en antiseptisk salva (nu handlar det inte längre om en skönhetsprodukt utan om ett läkemedel varav jag tycker det är okej att köpa icke veganskt. Alla läkemedel i Sverige är tyvärr djurtestade). 4. Om det inte blir bättre kontakta vårdcentral. 

Sluta Matilda, jag ser ju att du gillar det.

Idag är jag trött. Så som jag var igår. Huvudet gör ganska ont. Därför gick jag upp idag och åt frukost framför en serie i flera timmar. Det var en manlig lärare som masserade en av de elvaåriga karaktärernas axlar. Oskyldigt. Ja, ni vet.

När jag var åtta år gick jag i en ganska stökig klass, så vi hade en del lärare, eller fritidspedagoger, som hjälpte till ibland. Jag hade en favorit; en manlig fritidspedagog som alltid var snäll och mjuk i sitt bemötande - trotts att jag var en av eleverna som pratade på lektionerna och inte satt stilla i klassrummet. En gång efter skolan stannade jag kvar på fritids  tillsamamns med andra barn, mina kompisar åkte hem. Det fanns en kille i min klass; han var värstingen. Han mobbade andra barn i klassen; främst tjejer, men också en kille som var väldigt osäker. Jag var aldrig mobbad av honom. Jag var utåt sett väldigt stark i vem jag var, inte rädd att säga ifrån. Lät mig aldrig bli ett offer. Denna värstingkillen, och min favoritlärare, gjorde mig dock till offer denna eftermiddagen på fritids.
Den taskiga killen i klassen hade nog ingen att mobba denna dagen, så han var tvungen att retas lite med mig. Han jagade in mig på en toalett, tryckte upp mig mot väggen och kittlade mig över hela kroppen. Jag var rädd för honom, jag hatade hans händer på min kropp. Denna killen var enormt fixerad av sex. Han hade porrtidningar i skolan ibland, och jag äcklades av detta. Skrämdes av det. När han pressade upp mig mot väggen och tog på hela min kropp fick jag panik, och med gäll röst ropade jag på min favoritlärare som jag visste var precis i närheten. Jag skrattade också, panikskrattade, för jag blev ju kittlad, och jag var åtta år. Till min lättnad kom läraren; han ställde sig i dörröppningen till toaletten och tittade på oss, men istället för att säga ifrån säger han "sluta Matilda, jag ser ju att du gillar det"
Som jag minns det slutade killen "kittla" mig. Han bara tittade, jag med. Vad sa han ens, till den åttaåriga flickan som blev upptryckt mot väggen på toaletten i kapprummet? 

Jag minns i mellanstadiet, hur många tjejer sa att "han tittade ner i min bh när jag frågade om hjälp", eller "han taffsade på min rygg". Som tolvåring såg jag dessa tjejerna som väldigt osäkra; som att varje blick från en man skulle vara något förbjudet, ha en mer smutsig mening. Jag såg dem som att de önskade en uppmärksamhet, och jag såg de manliga lärarna som offer. Faktiskt, minns jag hur en manlig lärare en gång sa att "vi manliga lärare måste tänka oss för när vi hjälper tjejerna i skolan, ställa oss bredvid istället för bakom, och så". Jag var tolv, och funderade aldrig över den större bilden. Jag funderade inte över vad som fick dessa tjejerna att känna såhär inför män; vad som fick dem att anta, att oroa sig, att vilja sprida sin oro. Efter flera år fick jag veta att åtmintånde en av dessa tjejerna blivit sexuellt utnyttjad av en man. Redan innan hon var tolv år. Då kanske det inte är så konstigt. Då kanske hon inte önskade den uppmärksamheten. Inte alls. 

Vi pratar om extremfeminism idag. Jag hör ofta människor säga att feminismen går över gränsen, men när jag tänker på alla gånger jag som elvaåring blev taffsad på av jämnåriga pojkar, hur de höll fast oss och knäppte upp våra bhar på rasterna. När jag minns hur jag som reaktion på detta knäade en kille mellan benen och hur jag sedan fick gå upp till rektorn som straff. När jag påminns om den sorgen jag kände i hela min kropp när jag var fjorton år och min kompis berättade att hon blivit misshandlad av en man i hennes närhet. Hur skoavtrycket på hennes lår etsat sig fast på min näthinna. När jag minns paralysen jag försatts i när en gubbe satt sig på knä framför elvaåriga mig, mitt på ljusa dagen, och taffsade med sina smutsiga händer uppför insidan av mitt lår. Att han kallade mig något fult när jag väl vaknade upp från paralysen och sparkade ut för att ta mig därifrån innan han hann komma högre upp. När jag minns hur en kille på klubben stoppade in handen under min sommarkjol och sedan hånflinade åt min reaktion. När jag minns att mina killkompisar blivit utslängda från klubben för att de försvarat mig från killar som inte visar respekt. När jag tänker på alla gånger vi tjejer går med nycklarna som vapen hem på kvällen, inte för att vi är rädda att bli fråntagna vår mobiltelefon, utan för att vi är rädda att bli fråntagna vår egen kropp. Då finns det inga gränser. För det extrema är inte feminismen, det extrema är vad som lett oss dit

Vegan i Gdansk

Ny destination, nytt inlägg. Denna gången har jag varit vegan i Gdansk (Polen). 

Vi trippade över till Polen på en långweekend (Fre-Mån) och har främst bara hängt på caféer, strosat omkring, och myst. Vi bodde mitt i Gamla stan, så stros fanns nära till hands! Gdansk är verkligen en vacker stad, och du har ju dessutom strandliv bara 25 minuter bort (Sopot). Vi åkte faktiskt en sväng till Sopot en dag, men jag var inte ett stort fan av stranden där.. Alltså.. Den var så fin, men det var så himla packat med folk att det var svårt att njuta. Jag hade dessutom mensvärk från helvetet så det sabbade ju också lite. Men ah, vädret var fint!
Rekommenderar Gdansk till alla som vill ha en mysig weekend och bara umgås, dricka billigt vin, äta gott och bara koppla av. Du kommer dit billigt med flyg, kan bo billigt med bra standard, maten är billig och det finns bra shopping (haha billigt billigt). Nu till vegansnacket.

Warszawa har ju ett rykte om sig att vara dröm för veganer, så jag var lite förberedd på att även Gdansk skulle ha en del att erbjuda i matväg, vilket det också hade. Jag upplevde det som att personalen på caféer och restauranger hade kunskap om vad vegankost innebar, och kände mig aldrig osäker när jag beställde. Vi är lite bortskämda här i Sverige med substitut, men i Polen upplevde jag att de använde sig av en hel del sådana. Många gånger kunde man välja mellan soja, havre eller nötmjölk, jag åt även kababsubstitut en gång, och de bakade mycket med chiafrön som substitut för ägg.

Nedan rekommenderar jag lite restauranger och caféer som vi besökte!

 

Dobra Kawa 

Här åt vi frukost två dagar. Ligger i Gamla stan, så vi hade bara tio minuters promenad hit från vårt hotell. Jag åt macka med hummus (kostade typ 15 kronor) och granola med havremjölk och massa nötter (typ lika billigt). De hade även ett gäng juicer att välja mellan. Dobra Kawa betyder "gott kaffe" och här serverades verkligen gott kaffe (haha) som på de flesta ställen vi besökte i Polen. Jag är ganska kräsen med min cappuccino, haha. Gällande kaffe fanns det havre- soja-, eller mandelmjölk att välja mellan.  Om du, som jag, vill ha kaka till frukost, så fanns det flera veganska alternativ. De använder chia mycket i bakning, vilket jag inte gillar så mycket i vanliga fall, men jag åt faktiskt en riktigt god tårta här. Om du är osäker så finns vegansk glass också.

Retro café 

Även Retro ligger i Gamla stan men lite mer centralt. Detta är ett riktigt mysigt café med supertrevlig personal! Vi var här först och främst för deras goda kaffe, men kom också en dag för frukost. De har havregrynsgröt med flera alternativ för topping. Såg även andra frukostalternativ. De hade grym lemonad också! Drack både roslemonaden, och min favorit med lavendel. 

Avocado Bistro

Detta stället ligger inte i Gamla stan utan en bit därifrån i ett område med flera bra veganställen (bland annat en vegansk mataffär) och gallerior. Avocado är ett supermysigt ställe som serverar supergod veganmat (främst lunchmat) och fika. Vi åt här direkt när vi kom från flygplatsen. Jag åt en jättegod curry med tofu, baserad på kokosmjölk, och Benjamin åt en grön hamburgare som också såg grym ut!

Vege Pizza Port

Detta är egentligen ett pizzaställe (som ni kanske förstod) men just när vi var där hade de ingen pizza, ironiskt nog. Oftast har de pizza med vegansk ost och substitut till skinka etc. De byter tydligen ut sin meny väldigt ofta, men allt de serverar är veganskt. . Nu i efterhand är jag typ glad de inte hade pizza för jag åt den bästa kebabrullen ever. Var skeptiskt till kebabsubstitut men det funkade jättebra, och de hade lyckats med en sås som verkligen smakade som vit kebabsås, omg så bra. Drack även den bästa basilikalemonaden här!!! (snöar in mig på lemonad, det är ju så gott). 

Hummus Land

Förstår ni? Hummus Land, en dröm. De hade hummus med tusen olika smaksättningar, grym falafel, sallader, supergod salsa - allt var veganskt. Rekommenderar detta stället så mycket! Det verkligen levererade. Var mätt i åtta timmar.

 

Pierogarnia Mandu

Detta stället serverade polska piroger (typ dumplings) och hade flera veganska alternativ. Veganalternativen var separerade från den vanliga menyn vilket jag tycker är fantatiskt, gör en så mycket tryggare. Vi åt här första kvällen och åt då friterade dumplings med tofufyllning. Man fick en så galet god vegansk mayo till som smakade typ som bea. Hade typ kunnat dricka den. Vi gick tillbaka hit sista dagen för att äta samma sak igen men då var de tyvärr slut, så lite motvilligt beställde jag kokade dumplingt med kål i och lite annat smått och gott (såklart med mayo-dippen) och de var också hur goda som helst! Rekommenderar verkligen. Personalen var dessutom supertrevlig och ett glas vin kostade 15 kronor. Ingen bild här ifrån eftersom hade nog mayo runt helt munnen. 

 

 

Är någon likadan? Eller?

Jag är så needy. Jag vill så gärna se mig själv som självständig och stark i mig själv. Jag önskar jag kunde säga att jag är en person som "behöver min egentid" och som trivs med mig själv som enda sällskap, men omg, nej. Jag är så needy.

Alltså.. Det är inte så att jag vantrivs med mig själv som sällskap, inte alls faktiskt. Jag tycker om att plinka på gitarren, att titta på serier, läsa böcker, måla, promenera och sådanna egentidsaktiviteter. Jag tycker om att komma hem till en tom lägenhet, det är avkopplande. På min lunchrast vill jag helst vara i min bubbla och vara i fred. Nej, det är inte det.. Det är att bli lämnad som är jobbigt. Den icke-självvalda ensamheten. Att bli lämnad gör mig needy. Needy af. 

Som nu; B ska iväg över natten, typ en timme bort, och jag går och vrider mig över detta i flera dagar. Småbråkar om det utan ett enda argument på min sida (för jag vill samtidigt han ska göra saker själv så det blir ett väldigt motsägelsefullt småbråk), och nu när han skulle gå så var jag helt plötsligt enormt kramsugen och ville helst inte släppa alls. Nu känner jag mig skitledsen, utan en enda anledning. Jag önskar lite att jag vore svartsjuk typ, det hade varit en anledning, men faktum är att jag bara fullkomligt hatar att bli lämnad, även om det bara handlar om 15 timmar. Helst plötsligt känns alla egentidsaktiviteter skittråkiga och världen asgrå. Men ah, man får ju bara suck it up och glatt vinkla hejdå och "ha det så bra" och "hörs innan läggdags!". 

Jag är medveten om vilket tråkigt jävla inlägg detta blev, inte direkt romantiskt poetiskt; men let's face it - vissa saker går faktiskt inte att romantisera. Jag är bara way to proud för att erkänna mina brister framför ögonen på någon så jag skriver ett långt inlägg om vilken tönt jag är och då känns det lite bättre ändå. 

Nu ska jag äta kakor. Ensam. Så jag får ett par extra. Bra. 

Vegan på Santorini

Efter att jag varit i Costa Rica gjorde jag ett inlägg om att äta veganskt där. Ni hittar detta inlägget här. Jag tänkte nu göra ett liknande, men denna gången har jag varit på Santorini

Santorini är en Grekisk ö som är känd för sina solnedgångar och för sina vita hus. Jag förstår hypen till viss del, trotts överskuggas det vackra lite av turisternas solhattar. Solnedgången var vacker dock (även om den inte slog Costa Ricas). 

Jag och min pojkvän är inte världens största charter fans, men vi åkte dit tillsammans med min mamma, pappa, lillasyster och hennes pojkvän vilket såklart gjorde resan helt fantastisk i alla fall! Och ja, det är ju faktiskt fruktansvärt härligt att lyssna på poddar under ett parasol och att träna yoga på balkongen i 30 graders värme. 

Vi bodde i en liten ort som heter Kamari. Jag rekommenderar verkligen Kamari om du ska åka till Santorini, där är det inte alls lika packat med turister som i Fira och Oía. Kamari hade en grymt vacker strandpromenad med helt amazing uteserveringar. Alla var inredda så himla fint, och alla som serverade var så trevliga.


Jag, mina lillasyster och mamma

Nu till att äta på Santorini, som ju faktiskt var meningen med detta inlägget;

Matkulturen på Santorin
På Santorini äter man mycket fisk, skaldjur och ost. Detta serverades på alla restauranger. I Europeska medelhavsländer upplever jag även generellt att sallad inte är ett givet tillbehör till maten som det ju ofta är i Sverige. Den grekiska salladen är ju såklart en klassiker, det är bara sallad, tomat, oliver och ost toppat med olivolja. Varje gång man beställde en rätt och tog bort osten blev de lika förvånade. Två gånger fick jag osten serverad bredvid (ifall jag skulle ångra mig). I övrigt är såklart Santorini väldigt influerat av turismen, så du hittar absolut annat än grekiskt.

Vi hade frukost på hotellet. Det var en enklare frukost som uppskattades av köttätarna i resesällskapet (haha) och av mig också, som inte är så kräsen med mat på semester. Det som serverades var korv, ägg, bröd, smör, ost, nutella, olika sylter, grekisk yoghurt med aprikos, honung och annat som innehåller djur eller dess biprodukter.. Jag frågade personalen första dagen om det var mjölk i brödet, och fick till svar att det inte var det. Ni som äter veganskt vet att man inte alltid kan lita på folk, men jag valde att göra detta i alla fall, och brödet var ganska basic så jag åt det (Regel: Fluffigt, vitt, bröd, tenderar att ha mjölkpulver i sig). Min standardfrukost bestod av två brödskivor med tomat, gurka och salt på, massa oliver (oliverna är Grekland är så fantastiska, precis som tomaterna), lite frukt, juice och kaffe. Det fungerade, mest för att tomaterna och oliverna var så fantastiska. Jag gick sedan upp på hotellrummet och åt Oreokex, så ja, det var kanske därför det funkade så bra, haha. Jag hade hoppats på att hitta mer avokado, men det var väldigt sällan det serverades eller fanns på menyn i Santorini, annars är ju det en favorit som pålägg. Det var också sällan bönor serverades, därav blev min frukost alltid lite proteinfattig. 

En rätt som jag verkligen rekommenderar att äta på Santorini är fava! Fava är som en hummus på gula ärtor som serveras med kapris, lök och olivolja. Det är gott med bröd eller till pommes, och faktiskt väldigt mättande. Jag beställde Fava flera gånger och den smakade alltid olika haha.. Om än alltid god! Jag tyckte den var godast ljummen och smaksatt med vitlök och citron. Jag ska sätta ihop ett bra recept på detta och presentera för er!

Kamari

Om du bara uteslutit kött ur din diet så kommer inte Kamari, eller Santorini över huvud taget, att vara svårt för dig att äta i. Alla restauranger erbjuder flertalet lakto-vegetariska alternativ. Veganska alternativ däremot är det svårare med.. Personalen är dock villiga att hjälpa dig genom att ta bort ingredienser från huvudrätterna och smakerna var trotts det väldigt bra. Jag kommer inte skriva alla restauranger jag åt på, utan hålla mig till de veganvänliga. 

Navy's

Navy's var en stor favorit hos oss! De var den enda restaurangen som jag var på som faktiskt hade en helt vegansk meny, men de hade också köttalternativ. Vi kunde gå dit hela familjen och alla blev lika nöjda. Servicen var grym och vinet var gott. Massa plus för Navy's! 


Risotto på råris med kokosmjölk och indiska kryddor

Zuccinipasta i cashewgrädde med körsbärstomater

Sötpotatis med rostade kikärtor och tahinidressing 

Här åt vi även frukost en dag då de hade flera veganska frukostalternativ! De hade också islatte på sojamjölk (dröm!). Rekommenderar starkt. 

Kiwi Chinese & Thai

Kiwi är en klassisk thai restaurang med alla de "vanliga" rätterna. Personalen visste precis vad vegan var och försäkrade mig om att rätterna jag beställde inte skulle inenhålla gömd fisksås eller ägg (som ju ofta är det man behöver passa sig för i den asiatiska köket). Jag åt wokade grönsaker i sojasås med cashewnötter och ris, vegetarisk sushi (även denna utan avokado.. hmm?) och vegetariska vårrullar. Även här bra service, och gott vin! Det känns alltid tryggt att äta någonstans där personalen har koll, haha.. 

JuiceMe

JuiceMe är typ en juicebar, inga sittplatser, men nära stranden så man kan gå upp o ta en juice och sedan traska iväg med den. Helt ärligt så var inte frukten något märkvärdigt i Santorini, vilket gjorde att juicer och smoothie (som jag annars tenderar att leva lite på utomlands) var lite.. mjää.. På JuiceMe hade de dock flera alternativ av smoothies och juicer, och även en vegansk macka som faktiskt var jättegod bortsätt från att det var way too much bröd.

Fira

Fira är Santorinis huvudstad. Fira hade ett jättemysigt centrum med små gränder och mysiga butiker (med dyr shopping), och många serveringar hade grym utsikt över havet.

Tråkigt nog så var Fira verkligen inte bra på veganmat; tipsa gärna, men jag hittade ett ställe som serverade veganskt. Jag sökte mig ändå omkring en hel del, men på nästan alla ställen verkade begreppt "vegan" vara obekant och även om jag sa vad jag åt och inte åt så blev jag erbjuden rätter med ost.. Hur som, det stället jag faktiskt hittade var superbra!

Falafeland

Falafeland var alltså det enda stället jag hittade som serverade veganskt i Fira. Som det låter - falafel. Grym falafel, grym hummus. Inte grymt läge. Falafeland ligger precis vid huvudvägen och det kör konstant bilar, motorcyklar och fyrhjulingar förbi.. Men ett bra lunchställe för deras utbud! Det var också jättebilligt vilket såklart ger dem ett jätteplus!

Oía 

Oía har en hel del restauranger som Google säger är veganvänliga, dock har jag inte besökt dem. Vi var i Oía en kväll för att se den omtalade solnedgången. Det var crazy med turister, man kunde knappt röra sig. Under dagen ringde jag till två restauranger, som sas var veganvänliga, för att boka bord; den ena fick jag inte tag i, och den andra var fullbokad. När jag kom fram insåg jag att det kanske var bäst att boka flera dagar innan med tanke på turismen, haha, så; rekommenderar er att boka här dagen innan.. minst.. 

Jag minns inte vad restauranger vi till slut hamnade på hette, men den låg fantastiskt med en jättefin utsikt som de säkert tog betalt för; allt var ganska svindyrt, haha.. De var väldigt serviceminded dock. Jag beställde en rödbetssallad och tog bort fetaosten och frågade om jag fick lite hummus istället. Killen tittade rätt weird på mig men hummus fick jag! Haha.. De hade lagt effort i min rätt trotts att jag krånglade med dem (många vet att när man specialbeställer så känns de som de bara slänger ihop lite utan omsorg.. tråkigt) så jag var väldigt nöjd!

 

Sammantaget var det inte jättelätt att vara vegan på Santorini, men man behövde inte heller överleva på endast pommes. Hyr en motorcykel och  ta er runt till restauranger som har veganska alternativ, och våga fråga och lägga om rätterna själva, så är det inga problem! Santorini är grymt vackert, och värt ett besök hur som helst!

Vegansk Banoffee Pie

På midsommarafton hade jag en så galet tung jobbdag. Kom hem och däckade i soffan (no shit...) och bestämde mig sedan för att jag i alla fall minsann skulle laga god mat och efterrätt för midsommar är ju trotts allt min favorithögtid! Alla mina vänner jobbade tyvärr kväll eller var utomlands men det är ganska mysigt att mysa med Love of my life i soffan också ;) Hur som - banoffee pie! Men eftersom det inte var min dag så glömde jag såklart grädden i affären (eller nej, jag köpte grädde, men "råkade" hälla den i huvudrätten istället så det inte räckte till efterrätt), så det fick bli jordgubbar och choklad istället. Var dock fortfarande inspirerad igår varav det blev banoffee pie till lunch istället. 

Jag har jobbat länge och väl på mitt recept på kolasås - here it is! And it's perfect. Enjoy!


Kunde alltså inte vänta att fota, som ni ser..

Vegansk banoffee pie 

Botten

  • knappt 1 packet digistive
  • 150 gram smält smör 

Kolasås

  • 1 dl vispgrädde (alpro) 
  • 1,5 dl sirap
  • drygt 1 dl strösocker 
  • vaniljpulver
  • drygt 50 g mjölkfritt smör (Carlshamn)
  • En nya havssalt 

Fyllning 

  • 2-3 bananer
  • 2,5 dl vispgrädde (alpro)
  • Karamelliserade nötter (valfria nötter + 1 dl socker/florsocker)
  • Riven, mörk, choklad (Lindt 70% är att föredra)

Börja göra kolasåsen, du vill att den ska svalna. Koka ihop grädde, sirap, socker och vaniljpulver. Låt det koka på låg värme i ca 15 min. Det ska bli en härlig kolafärg, och tjockna något. Ta sedan bort kolasåsen från plattan och rör ner smör och eventuellt lite havssalt. Låt detta stå i kylen. 

Smält smör till bottenlagret, smula sedan ner digistivekex. Pressa ner detta i en form. 

Toppa digestivebotten med kolasås. Skiva sedan på bananer, häll över vispad grädde. Om du vill kan du toppa med karamelliserade nötter och riven choklad, eller välj något av det. Jag hade karamelliserade valnötter. Att karamellisera tar typ fem minuter. Lägg nötterna i en stekpanna tillsammans med 1 dl socker och låt sockret smälta. Låt sedan nötterna svalna. 

Låt pajen stå i kylen ett par timmar, helst över natten, så blir den som godast! 

 

Träning som medicin

Sedan jag fick min narkolepsidiagnos så har jag anpassat mitt sätt att träna efter.. ja.. min kropp. Jag gick också  över till en 100% växtbaserad kost. Jag är övertygad om att kombinationen av dessa faktorer är det som ligger bakom att jag har haft möjligheten att reducera min läkemedelsdos med 75%. Jag kommer att prata lite mer om växtbaserad kost mot just kroniska sjukdomar vid ett annat tillfälle, men idag vill jag fokusera på träning. 

Det är allmänt känt att träning är hälsofrämjande för personer med psykisk ohälsa, då träningen bidrar till ett hormonpåslag av s.k. "lyckohormoner". Det är även känt att personer med diabetesdiagnos bör träna då träningen ger ökad insulinkänslighet, ger ökad möjlighet att använda fett som energikälla samt ökar musklernas förmåga att binda glukos. Vi vet att personer med hjärt- och kärlsjukdom ska träna för att minska risken för ateroskleros och vi vet att personer och skelett- och ledproblem ska träna för att stärka muskleraturen och skelettet, men vad vet vi om träning och neurologisk sjukdom? Inte så mycket. Jag har endast hittat ytterst få studier som behandlar alternativa behandlar mot narkolepsi överlag (tips välkommet) och har därför separerat symptomen från varandra för att få en bild över hur träning potentiellt kan göra oss med narkolepsi friskare. 

Jag vill i detta inlägget lyfta att jag inte har någon vetenskap som står bakom det jag skriver från och med nu, detta är mina upplevelser av narkolepsi och hur jag upplever att träningen har hjälpt mig. 

Att träna har aldrig varit ett problem för mig, problemet har snarare varit att inte träna. Att lyssna på kroppen är svårt, och jag är inte ensam om att tycka på det. Att lyssnar på kroppen blev ännu svårare efter jag fick diagnosen "narkolepsi med kataplexier". Jag fick efter diagnosen fokusera lära känna kroppen på nytt, lära mig hur den sjuka delen av kroppen yttrar sig och hur dess signaler skiljer sig från den friska kroppens signaler. Jag tar vara på det friska. Alltid.

Något jag tyckte var jobbigt när jag blev sjuk var att jag tappade all min koordinationsförmåga, vilket gjorde att jag undvek allt som inkluderade krav på just detta. Det kändes som att min kropp aldrig kunde följa med vad jag tänkte, som att reaktionen var alldeles försenad. Jag höll mig därför ganska strikt till högintensiv kardioträning och styrketräning, trotts att jag egentligen älskar aerobic-inspirerad träning och dans. Vid denna tiden instruerade jag endast spinning och BodyPump. BodyPump är en form av styrketräning som fokuserar på uthållighet i musklerna, vi kör en massa repititioner med ganska lätta vikter. Jag kände dock att jag behövde få in mer träning där jag kunde få jobba på kroppskontroll och koordination i min egen takt, utan att känna press på mig. 

Förrutom att narkolepsin snodde min koordination så  snodde den även min metabolism. Jag är naturligt smal, men när jag blev sjuk gick jag upp mycket i vikt, okontrollerat. Det är speciellt att gå upp i vikt trotts att man tränar och äter hälsosamt. Det kändes konstigt att se sig i spegeln och inte känna igen sin kropp. Jag var inte överviktig på något sätt, men jag kände inte igen min kropp, och jag upplevde att jag inte hade någon kontroll. Detta var ännu en sak jag ville återfå - kontroll. Jag ville även tillbaka till min idealvikt, men det hade jag redan bestämt mig för att det fick ta den tid det tog. Jag är inte beredd att banta. 

Allt måste få gå i sin takt. Det är viktigt att inte sätta orimliga krav på sig. Om du är sjuk är det ännu viktigare att tillåta saker och ting att ta sin tid - stress kommer aldrig någonsin hjälpa dig. Här kommer lite råd till Dig från Mig för hur Du ska hitta din motivation och vilken typ av träning som jag upplever passar mig och min narkolepsi.

Bestäm dig

Jag vet att Du är trött. Jag är med trött. Men ge narkolepsin en fet käftsmäll, ställ dig upp, gör 10 upphopp. Känner du fortfarande att ögonen rullar bakåt? Drick ett stort glas iskallt vatten, gå ut, och gör dina upphopp där istället. 

Motivera dig själv med att du kommer på så mycket bättre efter träningen. Jag upplever nästan alltid att jag blir piggare efter att jag rört på mig, och under mitt träningspass. Det är tufft att ta sig dit ibland, I know. Ibland har jag somnat gåendes till hallen, men jag ger mig fan på att hålla och för det mesta så håller jag. Fokusera på mål. 

Glöm aldrig att det är Du som bestämmer. Inte din narkolepsi. Se träningen som mental träning, så väl som fysisk. 

Lyssna på din kropp

Jag upplever en skillnad i tröttheten som beror på narkolepsi, och den "äkta" tröttheten. Om jag vet att jag har sovit okej under natten och att jag inte har stressat under dagen, men ändå är trött, så är det säkert narkolepsins fel. Då tvingar jag mig själv på träning. Däremot om jag faktiskt har jobbat under dagen, eller kanske var uppe jättesent kvällen innan, då tvingar jag inte mig själv på samma sätt - då får det gå om det går. Jag kan alltid presetera ett grymt pass om jag "bara" är narkolepsitrött innan passet, men om jag är både trött och narkolepsitrött då är det kört. 

Du måste tillåta dig själv att vila. Det är under vila kroppen läker och byggs upp! Jag försöker undvika all onödig stress då jag vet att stress gör mig mer långsiktigt trött. Känner du att träningen är ett stort stressmoment - spara passet till en annan dag. Ge dig själv tid. 

Långsamma kolhydrater

Långsamma kolhydrater kommer inte ge dig samma enorma trötthet som snabba ofta gör. Bönor och linser är jättebra. Eller knäckebröd. Du måste äta innan passet, vare sig du är frisk eller inte. Och dricka.  Jag vet att många med narkolepsi undviker kolhydrater, jag gör det inte. Absolut inte, jag upplever att jag blir mycket tröttare och får mer koncentrationssvårigheter utan. Däremot undviker jag snabba om jag är trött, såväl som tillsatt socker. Långsamma kolhydrater kommer ge dig mer långvarig energi. Jag vill bara få in detta så att ingen tror att man kan träna på tom mage.

Värm upp! 

Förrutom att man alltid ska värma upp för att minska skaderisken och få ut så mycket som möjligt av passet så behöver åtminstånde jag mer tid än andra att få upp min puls. Om jag är narkolepsitrött har jag ofta en vilopuls på under 50 slag/min. Hela min kropp blir låg. Jag behöver sakta men säkert väcka kroppen för att kunna prestera på passet. Om jag stressar igång träningen så blir kroppen alldeles matt och jag kommer seriöst aldrig in i något flyt. Ännu en gång, ta din tid. 

Kombinera olika träningsformer för kroppens skull 

Konditionsträning: Jag är en sucker för cardio. Haha.. Är ni med mig? Maybe not haha! Folk tenderar att inte hålla med på den där punkten. Hitta en konditionsträning du tycker om. Om du har narkolepsi är det väldigt vanligt att metabolismen är påverkad - vi måste hjälpa den på traven. Inte bara för utseendets skull nu, utan för hälsans skull. Vi vill ha rena och fina kärl och starka hjärtan! Jag upplever att jag sover mycket bättre när jag tränar pulsträning. Dessutom känner åtminstånde jag att kroppen verkligen vaknar ordentligt efter ett konditionspass när jag fått upp pulsen och kroppstemperaturen lite! Jag kör mycket spinning (jag är ju instruktör i det) men numera (när jag återfått min koordination) så kör jag även en del BodyAttack och tabata-intervaller. Långa promenader är också jättehärligt och effektivt. Men jag tror det är bra att kombinera med att få upp pulsen ordentligt åtminstånde 1-2 gånger i veckan ;) 

OBS! Pressa aldrig kroppen till för högintensiv konditionsträning för många dagar i veckan. Din kropp kommer då hamna i stress (vilket du som har narkolepsi verkligen borde undvika) samt att din förbränning långsiktigt inte kommer bli bättre då kroppen kommer välja att spara dina reserver. Lagom är bäst.

Yoga: Jag började träna yoga för tre år sedan, och upplevde genast att jag återfick min koordination. Jag vill verkligen rekommendera yoga till alla som lider av sjukdom och alla andra. Yoga stärker muskler som stabiliserar kroppen. Balansträningen som ofta inkluderas i yogan gynnar fokus (något som Du med narkolepsi kan ha lite svårt med) samt ökar koncentrationsförmågan. Rörlighetsträningen gynnar kroppskontrollen något otroligt och släpper spänningar. Du finner även en medvetenhet i din kropp som man sällan får med annan träning. Du lär dig även andas rätt vilket jag tycker kan hjälpa när jag har svårt att sova om natten. Jag instruerar BodyBalance sedan 1,5 år tillbaka och jag har med hjälp av det tagit all min träning till högre nivå. 

Styrketräning: Specifikt för narkolepsi upplever jag att styrketräningen är den "minst viktiga" träningsformen men trotts det är styrketräning något som är en naturlig del av min "veckoträning". Du behöver inte gymma för att styrketräna. Jag får styrketräning i Yogan/Bodybalance, men även genom BodyPump och annan uthållighets-stryrketräning. Styrketräningen gynnar också kroppskontrollen samt ger muskler som ger en mer långsiktig fettförbränning och en ökad metabolism. 

Vad har jag blivit hjälpt med genom anpassad träning?

  • Jag upplever att jag återfått kroppskontroll jag förlorade när jag blev sjuk. 
  • Jag har gått ner all de kilon jag gick upp i samband med att jag blev sjuk. 
  • Jag upplever att jag fått en ökad koncentrationsförmåga och har lättare att hitta fokus. 
  • Jag sover bättre om nätterna.
  • Jag har mer sällan sömnattacker och upplever att kroppen är mer vaken mer ofta.

Det är värt det att pressa kroppen lite ibland. Lite lagom. Men glöm inte att ta din tid och känn efter - lär känna din kropp, sätt upp dina mål, och så når du dit - helt enkelt.