Dags Att Vakna

Makeup från @matildasmakeup.se

Då och då tycker jag det är kul att dela med mig av lite mer yta här på bloggen. Detta är ett gäng av mina senaste makeuper. Ni kan hitta fler på min instagram: @matildasmakeup.se. 

Stockholm står starkt.

Jag vill börja att ge mina varmasta tankar till de drabbade och dess anhöriga <3 

Spontant så vill jag ju skriva om det, så som jag alltid skriver om det som berör mig, och detta har ju berört mig, det har det ju verkligen.

När något berör en på ett sätt som inget annat någonsin gjort så är det bara så svårt att sätta känslorna i ord. Det som har hänt känns i hela kroppen och känslorna är så många att de trasslar ihop sig och det blir för mig näst intill omöjligt att trassla ur endast en känsla för att identifiera den. Nu har det gått ett par dagar, och jag har med stickor försökt sortera och bearbeta det som hänt så gott det går men jag vet inte om jag kommit mycket längre, därav presenterar jag nu ett ganska trasslig inlägg. 

Jag blev ganska nollställd först. Handlingsförlamad. Satt i tre timmar och tittade ut framför mig med rösterna av skärrade nyhetsreportrar i bakgrunden. Ögonen fylldes till bredden varje gång jag såg på reportern som rapporterade och hur hennes käkar spänder för att hålla tillbaka tårarna. Sedan torkade tårarna igen och jag var tillbaka i ekot, det tomma rum som blev när världen liksom rasade precis utanför mitt fönster.

Och visst, jag var ju lite förberedd. Jag tror vi alla var det. Detta var inte oväntat. Jag har redan gråtit över detta så många gånger, men det är något speciellt när ondskan drabbar ens egna hem.. För jag trodde detta skulle göra mig livrädd. Jag har varit livrädd för att detta ska hända, men nu när det har hänt, jag är inte rädd. Känner mig inte mer otrygg än förrut. Jag känner mig bara så hjärtekrossad.  Alla skriver att deras hjärta blöder, och det låter kanske klyshigt men det är verkligen så det känns. Söndrigt. Sårigt. Smärtsamt. Ihåligt. Jag älskar Stockholm, och någon har gjort något jag älskar så himla illa, och det gör så himla ont, och det gör mig också så jävla arg. Och jag tror den känslan var den starkaste de första två dagarna. Ilskan. Hur någon tror sig ha rätten att bestämma över liv och död. Att någon tror sig vara stor nog att ta den rätten för att sedan skylla på politik eller religon - för hur ska man skapa ett samhälle genom död och rädsla? Och vilken Gud ger en människa rätten att döda? 

Jag mår så illa över att den som ansåg sig stor nog att bestämma, samtidigt var så liten att han kände att han var tvungen att sätta sig i en stol flera meter över oss andra. Att han som nu säger sig vara nöjd med vad han åstadkommit trotts det gömde sig bakom en vindruta som i fredagssolen reflekterade Stockholm fly för sitt liv. 

Men mitt i all den avsmak som jag känner, all smärta, ilska och all sorg över de som tagits ifrån oss, så känner jag så himla mycket kärlek, och idag är det det som får mina ögon att tåras som mest. Även om våran värld idag kantas av ondska, svält och krig, så fyller vi ändå upp den med så mycket kärlek. Majoriteten av människorna i världen är godhjärtade, empatiska och hjälpsamma, och det syns i Stockholm idag. Kärleken skiner så mycket starkare än ondskan nu. I Stockholm är det fullt av folk på gatan, vi har inget behov av att gömma oss. Vi dömer inte andra, misstänker inte personerna i vår omgivning. Vi håller ihop.

På Drottninggatan göms ondskans spår under ett hav av blommor. Stockholm står så starkt, och jag måste ändå säga att det gör mig ganska stolt över att vara människa.  

Let it go already

Jag har på något sätt funnit mig själv i det faktum att jag är en person som inte släpper taget. Jag har enormt svårt för break-ups. Inte bara i förhållanden utan over all. Jag tror alltid att jag har haft det; När jag var liten hade jag jättesvårt att sova över hos kompisar för jag saknade mamma och pappa, när pappa åkte iväg med jobbet grät jag över fotoalbumet (yes, jag har alltid romantiserat precis sådär mycket, det ligger i min personlighet, haha) och när mamma och pappa tog hem farmors fåtöljer låg jag och sniffade i dem och saknade farmor som bodde tre mil bort. 

Min första riktiga pojkvän (jag var 11-12 någonting, så det var väll så riktigt det kan bli) grät jag över i ett halvår. Varje dag. Även när det mest onda hade börjat släppa, så fanns skavet kvar. Jag kunde minnas doften av hans hår och hans ögon i solen. Jag tänkte på denna killen i flera år. Vi var väll lite av och på, men jag kan väll vara helt ärlig och säga att han väckte en liten känsla enda upp i gymnasieålder. Alltså. Det var inte kärlek. Någonstans. Men när man är typ 16 år så är det väldigt svårt att skilja på känsla och känsla.. om man ens någonsin kan det.. Och det är just det - när man är en såndär person som har en massa jävligt starka känslor och man är ung och inte vet vad de betyder då blir känslolivet ganska fucked. Det står inte i någon skolbok hur känslor ska tolkas, och även om det gjort det, så misstänker jag att känslor är ytterst individuellt. 

Jag hade en bästa vän. Och hon var som min syster. Alltså; Fyfan vad jag var arg på henne ibland, haha. Jag minns att hon bestämde över mig när vi var typ sju år. Valde glass åt mig i affären. Mobbade mig för jag inte fick gå över stora övergångstället. Inte välkomnade mig till skolan i lågstadiet när jag hade eksem. Men hon var min bästa vän. Vi sov i samma säng, slogs och kramades, hade första fyllan ihop, tävlade om allt, åt massa godis, pratade om hur våra kommande barn skulle vara bästisar och hur hennes barn skulle kalla mina "moster Matilda" och så sa vi allt till varandra. Precis allt. Sen hände det något som inte borde ha hänt. Och så försvann hon lite, och jag med. Jag minns hur mörk världen var i början utan henne och hur jag inte riktigt ville gå upp från sängen. Det släppte till slut; Sorgen över den vän som gick förlorat åt en kraft ingen av oss kunde stoppa, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll att detta var tio år sedan nu. Härom dagen när jag borstade tänderna så insåg jag att jag snott en "borsta-tänder-vana" från henne som liksom hänger kvar, och jag kan fortfarnde sakna våran relation. Ibland, när jag hör om något som hänt i hennes liv som jag vet är jobbigt för henne, kan jag fortfarande behöva stoppa en impuls att höra av mig. 

Det präglar hela mitt liv. Jag kommer inte över saker. Kommer inte över personer. Jag inser idag att det inte är känslan som inte släpper, utan personen. Jag vill hålla så hårt, för inte kan jag släppt in någon som jag sen ska tvingas släppa taget om? Jag har sårat mina tonårspojkvänner gång på gång innan jag insåg att min saknad inte handlar om kärlek för mina ex. Jag har sårat mig själv ännu mer varje gång jag insett att valet jag gjort varit fullkomligt fel och för mitt hjärta förödande.  I slutet av dagen har det aldrig varit kärlek jag kommit tillbaka till, utan bara en glimt av historia, tillsammans med en person som jag fortfarande älskar, men på ett helt annat sätt än förrut. Jag har svårt att acceptera hur vänner kan växa isär. Hur känslor kan förrändras. Hur livslevande kan dö. Hur kärlek kan bli hat. För detta har jag tillåtit mig själv att bli desperat. Att förlora min självrespekt. Jag vet att jag måste plocka upp och lägga ner saxen gång på gång, innan jag tillslut vågar klippa..

..men jag finner mig gång på gång stå här; med ett jättegäng stumpar i handen, utan en aning om vart jag ska kasta dem.

 

Du är den viktigaste personen i Ditt liv

Ni vet detta med att man ska älska sig själv först, jag har aldrig riktigt förstått det. Kanske för jag aldrig riktigt älskat mig själv men alltid älskat människor i min omgivning sådär fruktansvärt djupt och hjärtligt. Ibland har jag tänkt att jag gjort så mycket rum i mitt hjärta för andra, att det inte funnits någon plats kvar åt mig själv och min självkänsla. Jag inser att den tanken är ganska rubbad, och kanske är det därför jag har haft flera relationer som gått åt helvete. 

Jag kan inte sätta fingret på vart jag hittade mig själv, eller när jag röjde undan sådant som bara stod och dammade, och sedan gjorde plats för mig, men det hände. Det betyder inte att jag slutade älska och känna för människor i min omgivning, det betyder bara att de som nu finns på plats i mitt hjärta har lite extra utrymme. Jag tror det gör min kärlek mer hållbar, för jag vill inte kväva någon, samtidigt som jag vill hålla nära. 

Någonstans, någongång, på något vis som jag inte riktigt själv kan sätta fingret på, så lärde jag mig att faktiskt tycka om mig själv. Uppskatta mig själv. Jag tror det stickar i mångas ögon, men min värld är på många vis så självklart så jag kan inte bry mig mindre. De som inte kan glädjas med mig får snällt lämna plats till de som faktiskt kan. 

Så mitt mörker är lite ljusare, och mina toppar är några fler. De som tar störst plats i mitt liv just nu, de inspirerar mig så otroligt mycket, och de tar fram mina bästa sidor, varje dag. Och de skrattar åt mina sämsta sidor, förminskar dem och skapar rum åt mina styrkor.

Det är så mycket fel i världen, det är så mycket jag vill ha annorunda, göra annorlunda. Jag har tusen drömmar och vet inte om jag kommer nå alla. Jag vill vara mera, jobba mera, prestera bättre och utvecklas snabbare. Matrialisten i mig vill kanske ha ett par nya skor och fem ögonskuggor från Makeup Geek men jag väljer att hellre köpa god mat och let's face it - livet är ganska fint, och något vi bör ta vara på, lite mer, lite oftare. Vi är ju trotts allt här, och någongång, någonstans, kommer vi förstå varför. 

Idag skiner solen och jag ska promenera långsamt till jobbet.

Är du säker på att du har narkolepsi? Det kanske bara är järnbrist?

Allt för vanliga kommentarer personer tycker sig vara lämpliga att fälla då jag berättar att jag har narkolepsi...

"Men är det sant? Du som ser så pigg ut?" 
En kommentar i ren välmening som kan tolkas ytterst ifrågasättande. Jag menar vad tror ni jag ska svara? Okej nej jag ljög jag är frisk? 

"Nu när du säger det så har jag nog också den där diagnosen - vad sa du att den hette nu igen?"
Asså dessa kommentarerna gör mig så otroligt arg. Det är så nonchalant.. I början tycker jag de mest var skrattretande, men nu blir jag verkligen bara arg över ignoransen. Eftersom jag har narkolepsi, och alla vet att det gör en trött och somnolent, så brukar jag börja med de andra symptomen - som kataplexierna, den rubbade metabolismen och sömnparalyserna. Jag blir inte ofta avbruten med "och så är man trött va?" varpå jag brukar säga att ja, det är man, men det är ju inte som en vanlig trötthet liksom. Ändå får jag mer ofta än sällan tillbaka "jag har nog också narkolepsi, jag är trött hela tiden". Jag vill ju helst svara att nej, minsann, du är nog bara lat. Lat och nonchalant till en kronisk sjukdom som faktiskt skapar lidande, men jag biter ihop och säger åt dem att ta ett ryggmärgsprov för att få det bekräftat. Eller frågar om de har de andra symptomen men nej det har de ju inte (eller okej ibland är deras metabolism rubbad för "jag har jättelätt att gå upp i vikt men har alltid innan trott det varit en kraftig benstomme" hahahah) men ändå. Senast jag fick detta svaret hörde jag, efter att jag gått, hur denna personen hade gått och pratat med andra om att "jag har nog narkolepsi, jag är ju jättetrött". Suck. Stackars dig. 

"Men.. om du har narkolepsi: hur orkar du då gå upp och sminka dig sådär på morgonen? Du är alltid så piffig!"
Igen, vad ska jag svara? "Oh fuck, u got me". Jag går helt enkelt upp och piffar för att se lite piggare ut och därmed känna mig lite piggare. Jag tycker om att piffa. Jag väntar på medicinen ska verka. Vad ska jag svara för att försvara det faktum att jag faktiskt har en diagnostiserad, kronisk, sjukdom?

"Det måste vara olika hur "stark" narkolepsi man har - du verkar ju jättepigg, jag har hört att man typ somnar hela tiden"
Ja. Jag må ha tur som ändå kan jobba 75%, eller är jag bara jävligt envis. 

"Vilken tur att det finns medicin så man ändå kan leva symptomfritt"
Inte för att jag påstått att jag är symptomfri. Men vilken tur att man måste peta i sig narkotika hela livet. Jag har sån tur. Tack för du påminde mig. 

"Är du säker på att det är narkolepsi? Det kanske är struma, eller järnbrist?"
Detta är ännu en sak som kan göra mig lite arg.. Det är ganska svårt att acceptera att man har en kronisk diagnos. Jag har nog försökt se andra kopplingar. Men nu har jag en diagnos och that's fact. En släkting till mig sa en gång att jag är ju ganska vig så jag kanske bara är överrörlig - det kan ge liknande symptom (have u heard??!). 

"Men då måste du ha frikort? Det är ju ändå najs. Och medicinen blir ju typ gratis efter en viss summa"
Denna har jag bara hört någon gång. Den är inte så kränkande den är faktiskt mest rolig.. Detta är hypokondriken som söker varje gång hen har ont i halsen. Hahahah.. Nejmen.. Ännu en gång. Fan va tur jag har. Frikort och grejer. Det får man minsann utnyttja! 

 

Vad spelar det för roll om det var bättre förr ifall Du inte kan ta förr till nutid?

 

"Det var bättre förr" kan vara den tråkigaste frasen jag vet. Det är inte förr. Det är nu. Situationen har förändrats. Jag bryr mig inte om att det var bättre förr, jag är lyckligt ovetandes om att det var bättre förr. Inget blir bättre för att du är bitter över att det var bättre förr. Förr kan vara din inspiration - ge konstruktiva förslag till hur du kan göra nu bättre. Men snälla sluta gnälla.

Fan va tråkigt det måste vara att vara en person som aldrig tar vara på nuet. Suck. 

Vem bryr sig om fettet på din mage?

Det är lördag kväll. Tidigare ikväll satt jag med en av mina bästa vänner och pratade om livet över en påse chips, en påse singoalla och en chokladkaka. Ett inte så ovanligt samtalsämne är den befintliga tränings- och mathetsen som pågår - det verkar liksom inte spela någon roll att man blir äldre; man kommer alltid ha folk i sin närhet som tror att världens cirkulerar kring deras kroppar. 
Jag ska vara ärlig.. Det provocerar mig så galet mycket. Jag blir arg. Det kanske är för att jag själv varit där; trodde att folk på något sätt såg mig lite extra, mig och min kropp. Trodde snygg gick hand i hand med lycklig. Trodde att smal gick hand i hand med snygg. Det är ganska skrattretande, nu när man faktiskt vet bättre. Jag menar come on - vi har växt upp och insett att det finns så mycker mer utanför vår egen kropp.. men..

...det är lätt att hamna där. Ni vet när 90% av ens tankar cirkulerar kring kost och träning? I know, jag har själv varit där, även om det var många år sedan. Jag minns när jag bestämde mig för att ändra mitt sätt att leva till något mer hållbart, och mitt största problem var; "vad tänker normala människor på? om man inte ska tänka på mat, vad ska man då tänka på?".

Jag hade flera metoder för att bli "frisk", ett av dem var att försöka se mig själv från ett annat perspektiv;

Vem gynnas av att jag tränar fem timmar om dagen? Inte jag i alla fall. 

Är min kropp/min fettprocent/min rumpa verkligen ett problem, eller ens något som påverkar någonting någonsin över huvud taget? 

VIll jag fokusera på något så självcentrerat som hur min kropp ser ut, eller vill jag lägga ner min tid på mer intellektuella saker?

Vad väger mest - en promenad eller relationen till mina vänner? 

Är det rimligt att gråta över en macka mer än planerat medan människor gråter över att de inte fått äta något alls på veckor?

Är jag en vuxen människa? Är jag verkligen smart? Vill jag ta ansvar för någonting någonsin? Kanske ska börja med mig själv.

 

Detta må provocera många av er. Det är provocerande - det är därför det är så effektivt. Att ändra sitt sätt att tänka kring mat och träning är mycket svårare än att bara upprepa några fraser. Problemet finns någon annanstans än i maten och i träningen. Jag vet det. 

Allt jag säger är att för mig hjälpte det. 

Jag ville inte vara självupptagen och egoistisk. Och let's face the facts; att spendera sitt liv med att räkna kalorier, se på sin mage i spegeln, och prata om sitt fett med vännerna, är ganska självupptaget. Det finns viktigare saker än mig och Dig. 

Gå och rädda lite liv istället. Eller något annat, som faktiskt spelar någon som helst roll.

 

En makeup från förra veckan

Älsklar sotningar bakom glasögonen till vardags. Blir man inte lite extra självsäker med lite extra makeup? I know, it's sad. Men sant. Idag går jag ut osminkad till jobbet, för man måste ju kompensera. 

 

Såhär svårt är det att äta veganskt 2017

De flesta är införstådda i vad köttindustrin utsätter djuren för. De flesta väljer att inte titta, säger att de blir ledsna av att se, går och handla fläskfilé. Jag var en av dem, så no judge. Verkligen inte. Jag är inte en av dem som kallar alla köttätare "köttisar" och har en massa åsikter om att alla som äter kött är inkompetenta och icke empatiska individer som inte vågar se sanningen (förlåt men alla ni veganer som håller på med det där misslyckas med ert mission att göra världen till en bättre, snällare, plats). Tvärtom; jag tror den stora majoriteten av alla människor på vår jord är just kompetenta, empatiska och hungriga på kunskap - däremot är majoriteten också vanemänniskor. Vi har en bild över hur världen ser ut, och det blir väldigt jobbigt att rubba den bilden. Anledningen till att alla som äter kött inte kan se på slaktfilmer är just den - empati (om än lite lathet eftersom man inte orkar ta tag i sin köttkonsumtion). 

Jag ska därför göra det väldigt enkelt för er. För det är enkelt att sluta äta djur och det är jättenkelt att sluta konsumera dess kroppsvätskor. Det är även väldigt enkelt att trotts detta få i sig protein (läs), vitaminer och mineraler! Varsågoda - kostdag á la Svenssons go vegan. 

Frukost:

Macka (typ allt bröd är veganskt, om du väljer att vara lite lat här och inte kolla upp alla e-nummer så dömer faktiskt inte jag. Det är kött- och mjölkindustrin som får hela den animaliska industrin att gå runt, jag menar, ingen kommer ägna sitt liv åt att endast ta fram en fettsyra från fläskkött om det inte vore för att det var en biprodukt från slakt (inga arga-vegan-kommentarer please)). 

Smör - mjölkfritt finns, Floras mjölkfria (icke-animaliskt D-vitamin since 2016!) smakar verkligen som vanligt smör. Rekommenderar. 

Ost - VioLife har bäst veganost. Om du har svårt för veganost så ta en paus från ko-ost ett tag som avvänjning så kommer du gilla det sen. Annars finns massa andra pålägg (läs). 

Pålägg i övrigt - På mackan från Oatly är god ensam eller tillsammans med sylt/marmelad, finns diverse pastejer (inget fan men det finns), finns vegansk salami, skinka osv. Besök ditt ICA!

Yoghurt - Gillar Alpro blåbärsyoghurt mycket! Även de naturella. Försöker dock att inte konsumera soja som mjölksubstitut men sometimes! Oatly har också bra yoggi! 

Flingor - kör hårt, massa veganska i butiken. 

Mjölk - Gillar Alpros mandelmjölk bäst. Den sötade är såklart godast. Också ett fan av Mandel/kokos som är fett god att göra oboy på! Oboy är veganskt, förresten. Om du har mjölk i ditt kaffe (ännu en gång - no hate, jag är medveten om hur dåligt kaffedrickande är för miljön men jag blundar alltså för detta (PS köper bara eko o rättvisemärkt)) så rekommenderar jag STARKT Oatly (omg så mycket fan av deras grejer) ikaffe!

Mellanmål:

Du vill antagligen ha en bra shake eller en proteinbar eller något eftersom det är 2017. Jag gillar smoothies från ica typ. De har börjat berika med sojaprotein/ärtprotein osv om du är en av de som är en slav under proteinmyten! 

Lunch matlåda:

Pasta (all torr är vegansk)

"Kött"färssås: Fryst sojafärs från Anamma är bäst. Stek upp, häll i en burk krossade tomater, basilika, grädde från Oatly (erästter matlagningsgrädde och smakar likadant) såklart, salt, peppar (vill du vara fancy som jag så har du även i soltorkade tomater, svarta oliver, rivet citronskal, lite lakritspulver och en skvätt rödvin!)

Ketchup 

Mellanmål:

Just det, baren vare (om du inte vill ha frukt men detta är rätt riktat till den lite bittra köttätaren som tror att man bara äter frukt och kål som vegan). Min favoritbar är Clif.

Middag:

Try this. Eller köp vegomagazinet och gå lös. Jag måste bli bättre på att ge er recept också. Gör tacos med färsen jag pratade om innan. Ersätt osten med Astrid och Apornas orginal och ersätt eventuell gräddfil med Oatly imat fraiche

Köttsubstitut som äger: Anammas vegobullar, Hälsans kök schnitzlar eller Oumph! såklart. Kebab är bäst tycker jag.

Istället för creme fraiche kan du som sagt köra Oatlys (igen) imat fraiche.

Sås gör du på matlagningsgrädden från Oatly som jag pratade om tidigare. Finns vegansk bea förresten. Rydbergs i påse. Finns även vegansk majonäs. Astrid och Apornas gillar jag!

Efterätt

Gör en cheesecake med På mackan från Oatly som jag pratade om tidigare i frukost-avsnittet. Skippa bara äggen. Det funkar likabra utan. Vegansk vispgrädde finns bland annat från Alpro.

Vill du ha choklad? Såklart. Massa från Anton Bergh är veganska, även Lindth naturella, Coops egna ECO mörka är vegansk, sen finns det oftast en del mjölkfria om du kikar i affären.
Delicatobollar är veganska.

Glass? Massa. Den bästa glassen är vegansk men om du vill ha billig och okey glass så är toffuline vanilj god.

Äppelpaj? Ja du kan nog lista ut hur lätt det är att göra det med veganskt margarin! Finns vegansk vaniljsås med, smakar som den du kallar vanlig men är cruelty freeeeeee och faktiskt inte dyrare ;) 

Chips? Typ alla potatischips. Vill du ha sour creme and onion så finns ju faktiskt världens godaste linschips med den smaken nu och de är veganska. 

Ser du? 

Vad är problemet? 

Hur jobbigt kan det vara att vara lite snäll?

 

 

 

"Du som är så ung..."

Härom dagen hamnade jag i ett ganska konstigt samtal. Det var mellan mig och två andra personer, ingen av oss kände varandra; Vi hade presenterats för varandra bara minuter tidigare.

Hon är en kvinna i 40 års åldern.. tror jag? Hon är en såndär person som man inte kan åldersbestämma... Snygg. Tidlöst utseende. Det hör inte till saken till.. Eller kanske lite.. Poängen är inte att hon är 40+, eller 50+, jag reflekterade inte över det. Jag reflekterade över att hon verkade vara självsäker på ett sådär bra sätt, och att när jag blir -sådär gammal- vill jag också ha en såndär hy.
Ålder har aldrig betytt så mycket för mig
när det handlar om ytliga bekantskaper. Jag tenderar att kunna socialisera med personer i alla åldrar och situationer. En förutsättning för mitt yrke.

Nu till den tredje parten i samtalet:
Han är en man, några år yngre än henne. Han ger också ett ganska självsäkert intryck. Trygg i situationen, och ödmjuk i sitt bemötande. Han har bara en biroll i denna lilla texten så det är allt ni får veta. 

Jag är över tio år yngre än den yngsta av mina samtalskompisar. Jag har sotade ögon, röda läppar, och har håret uppsatt utbakad fläta med massa volym. I min ficka har jag det röda läppstiftet för att kunna fylla på. Jag är generellt sätt en ganska självsäker person. När jag var barn kallade man det "skinn på näsan". Det är dock tydligt, i detta fallet, att de andra är tryggare i miljön än vad jag är. När min osäkerhet ger sig till känna uttrycker den sig ofta som flummighet. Jag tänker bra i pressade situationer, jag socialiserar inte lika bra. Jag tror folk som bara träffar mig i situationer mitt självförtroende inte äger uppfattar mig som en ganska awkward person, haha, men det kanske bara är vad jag tror. 

Han och hon vänder sig omgående mot varandra. De vänder inte ryggen till mig, inte hela, ni vet halva ryggen? Så gör de. Jag hör frågor som "Har du barn?" "Vad jobbar du med?" och de där standardfrågorna. Lite småskratt. En vanlig, svensk, dialog i syfte att utveckla någon typ av bekantskap. Jag lyssnar med halva örat. Samtalet har pågått en för kort tid för att jag ska vända mig om och skissa vidare på blocket framför mig, men jag är för utesluten för att flika in. Det faktum att jag är delvis utesluten ur ett samtal där vi alla började på samma ruta (d.v.s. i obekantskap) är inget jag förvånas över. Som sagt. Jag är yngst. Jag är tjej. Och jag är piffig. Not much brain here. 

Jag har precis börjat fundera på något annat när jag får första frågan "Var bor du då, Matilda?" "Ja, jag bor i Solna" "I studentlägenhet då förstår jag?" 
Erhm.. Vill fråga vad som får henne och tro det. Faktum är att mötet är jobbrelaterat och det är uppenbart att jag inte är student.. "Nej.. jag och min sambo äger en lägenhet". 

Tystnad...

"Jaha, är din sambo studerande?"

"Nej, är din sambo skomakare? För du är ju ganska gammal och jag föreställer mig att alla ganska gamla människor är skomakare"

Nej. Det sa jag inte. Men förstår ni? Nyckelpersonen i samtalet väljer att ställa öppna frågor till mannen i yngre medelålder. Jag, som är ung och tjej (och piffig) får slutna frågor som stinker av fördomar

Missförstå mig inte. Studentlägenhet är inte fel. Att ha en sambo som pluggar är inte heller fel. Men är det så svårt att tro att även jag, som ung tjej, faktiskt har ett liv som mina samtalskompisar? Att jag eventuellt skulle kunna ha något att bidra i deras samtal om miljörelaterade frågor på arbetsplatsen? Jag fick inte svara på vad jag jobbar med, eller om jag har barn, jag fick inte ens frågan om jag bodde i studentlägenhet, jag fick påståendet. 

Plötsligt ersattes tidlös med omodern

 

"Fantastiska ögonskuggor som är lätta att applicera"


Länge var dessa mina favoritögonskuggor. Det är Jane Iredale Eyeshadows i färgerna "Antique Rose" (ljusare) och "Merlot"(mörkare). Som highlight har jag också Jane Iredale men en singel eyeshadow som kallas "Peach Sherbet". Jag köpte dessa första gången för nio år sedan, de höll föralltid, sen ersatte jag dem efter ett par år av hygienskäl, så detta är andra upplagan. De är lika bra som jag minns dem.

Perfekt lila, sådär naturligt lila, så de passar alla hudtoner och ögonfärger. Helt matta. Galet lättarbetade, även för nybörjare, inget som faller ner under ögonen, och de sitter på plats superbra. Highlightern har bara små, små, glitterpartikler och ger ett jättefint ljusreflekterande skimmer utan att glittra. 

På läpparna bär jag Nyx Liquid Suede i färgen "Sandstorm". 

 

Vet du vad celiaki är?

... inte? Men du var ju glutenintolerant? Som halva svenska befolkningen just nu. 

Gluten är veteprotein. Ni som läste mitt senaste inlägg om protein förstår dubbelmoralen. Idag ska du äta massa protein och va glutenintolerant för att vara inne och inte få en svullen mage. Utsäkta sarkasmen. Det är en diagnos, det som vi i dagligt tal kallar "glutenintolerans"- celiaki, och det är just denna jag vill belysa med detta inlägget, eftersom det är ett ganska allvarligt tillstånd.

Celiaki är en autoimmun sjukdom. Autoimmun sjukdom innebär att det är kroppens egna immunförsvar som ställer till det. När det kommer till celiaki så ser kroppens immunförsvar veteprotein som en fiende och reagerar därmed genom att förstöra kroppens egna celler i magtarmkanalen. Ni har hört ordet autoimmun sjukdom innan; diabetes, narkolepsi t.ex. Dvs caliaki handlar inte om allergi eller intolerans, celiaki är ett kroniskt (livslångt) sjukdomstillstånd

Det som händer i tarmen då en person med celiaki äter gluten är att tunntarmen inflammeras och de små "hårstråna" i tarmen förstörs vilket hämmar näringsupptaget och leder till vitamin/mineralbrist, viktnedgång, trötthet och allt som hör näringsbrist till. Om man har celiaki så spelar det ingen roll om man drar ner på gluten. Man måste utesluta gluten helt och hållet för att hålla sig frisk - hela livet. Tarmen kan läka av sig själv med en glutenfri kost, för vuxna tar detta ca ett år.

Övriga symtom som uppkommer relaterat till celiaki är förstoppning och/eller diarré, kräkningar, depression, hudbesvär och skelett-/muskelbesvär.

Idag kallar många sig själva för glutenintoleranta. Det är ännu en trend, jag har ännu inte hittat godtyckliga källor för att det skulle vara hälsosamt att avstå från gluten utan att ha celiaki. Har du någon bra, evidensbaserad, källa, så länka gärna!  Det finns bra och dåliga sidor med trenden. Den bra sidan är att för de som lider av celiaki (ca 1% av europas befolkning, och ca 3% av alla barn i Sverige idag) breddas utbudet i matbutikerna! Detta är fantastiskt och det är lite sorgligt att det ska krävas ännu en mattrend för att detta ska hända. Nackdelen är densamma som jag nämnt gällande vegankost - den som faktiskt är sjuk tas inte på lika stort allvar. Jag har hört historier av personer som gått in på en fik, sagt att de vill ha glutenfritt, fått "glutenfritt" och blivit dåliga. Detta för att så många säger att de är "allergiska" utan grunder, för de känner sig lite uppsvullna av, vad som antagligen är snabba kolhydrater och inte gluten. 

Om du misstänker att du lider av celiaki så ska du inte börja testa äta glutenfritt som ett experiment; för att få en korrekt diagnos och ett medicinskt stöd så måsta du till vårdcentralen för att ta blodprover som bevisar din sjukdom. Celiaki visas på prov då det är en autoimmun sjukdom, men det förutsätter att du äter gluten då det är endast då sjukdomen "aktivieras". 

Man vet inte varför celiaki idag ökar, vilket det gör, men man vet att det finns en viss ärftlighet. Det var ett tag sedan jag läste om detta men om jag minns rätt så är det ca 15% chans att du drabbas av celiaki om du har en förälder med sjukdomen. 

Blir du svullen om magen efter en macka? Strunta i mackan dårra, men mest troligt är det inte gluten det handlar om.. Genom att skippa skvallerblaskan som skriver om hur dåligt gluten är för dig som är frisk (haha) så sparar du massa pengar och energi som de som faktiskt lider av en sjukdom tyvärr inte kan göra. Ännu en gång - ifrågasätt mera. 

"Det krävs mycket protein..."

I dagens samhälle råder en proteinhets utom dess like. Det började ganska försiktigt med LCHF dieten; stor fet fläskbit på tallriken med vitlökssmör och blomkålsris på sidan om. Därefter kom keson, sen kom kvargen (det var stort), sen blandades kvargen med proteinpulver med jordgubbssmak eftersom de 12g/100g protein som redan finns i kvargen just wasn't good enough. Energidryckerna på marknaden pimpas med BCAA, till och med nya chips marknadsförs med citat som "mer protein - samma goda smak". Suck

Vad tror du kommer hända om du äter massa protein?
Kommer du bli smal? Vakna med mer muskler? Hör du hur det låter?
Nejmen, vet du vad protein är, och varför det är bra för dig? Har du någonsin ifrågasatt media? 

Protein är vad vi brukar kalla för kroppens byggstenar. Det är en nödvändig del av våran kost; protein byggs ju upp av 20 amminosyror, varav nio är essentiella, dvs vi kan bara få i oss dem via kosten. Protein ingår i allt i vår kropp, och finns i varje cell. Protein är en stor del av vårt immunförsvar, våra hormoner och våra enzymer. 
Enligt nordiska rekommendationer bör 10-20% av vårt totala kaloriintag komma från proteiner.För en medelaktiv kvinna motsvarar detta ca 70g protein per dag. Idag får de flesta i sig mycket mer än så. Så vad händer med detta överskottet?

Jo. I viss mån kan protein användas som energikälla vid fysisk aktivitet. I vilken utsträckning ser ut att vara individuellt. En PT sa till mig en gång att män kan använda protein som energikälla i större utsträckning än kvinnor, men jag kan inte garantera att det är så då jag inte har en bra källa på det (allt annat jag skriver är ytterst evidensbaserat!). Protein är dock inte en förstahandkälla för energi: kroppen vill gärna använda kolhydrater då det är en effektiv energikälla som inte kräver så stora resurser. Proteinet finns bundet i din kropp på olika ställen och när proteinet används som energikälla inträffar ofta en katabol nedbrytning. Dvs, du kommer inte bygga muskler, du kommer bryta ner muskler. Det är mycket syrekrävande att använda protein som energikälla, och därav känner du dig piggare om du laddat upp inför träningspasset med lite kolhydrater. En jätteviktig faktor gällande protein som energikälla är att det är endast musklerna som kan använda protein som energikälla i viss mån. Hjärnan kräver kolhydrater för att fungera. Därav, i min universitetsutbildning, fick vi rådet att inte promota en proteinrik/kolhydratsfattig kost.
Många som kallar sig fitness tror att överskott på protein inte kan omvandlas till fett, men självklart kan det det, precis som alla andra överskott. Så dina proteinkalorier (vet inte om det är ett ord haha) kan absolut lagras som fett. Nu har vi spräckt den myten. 

Standard frågan när man säger att man är vegan "Men.... hur får du i dig protein?". Så. Ta en titt: 


Till skillnad från kött kommer de vegetariska alternativen på protein minska risken för olika cancerformer. Nu säger jag inte att vegankost kommer lösa alla problem för det tycker jag är ganska naivt men det är väl känt att trådigt kött ökar risken för cancer i tjocktarmen etc. De veganska alternativen till protein kommer även att sänka ditt kolestrol och innehåller mer eller mindre endast goda fetter. 

Så länge du äter tillräckligt med kalorier, så kommer du få i dig tillräckligt med protein. Jag säger inte att du ska sluta kasta alla dina pengar på proteinbarer, kvarg, proteinpulver och aminosyror, men jag säger att du bör ifrågasätta var informationen du läser kommer ifrån, vare sig den är riktad till ett visst intresse eller inte. Du bör också fråga dig själv om du älskar proteinpulver och kvarg jävligt mycket, eller om du hellre lägger de pengarna på något roligare. Vad behöver din kropp? Vet du? Vet skvallerblaskan? Vet youtube-ikonen? Ifrågasätt mera. 

PS: En artikel om ämnet http://www.lakartidningen.se/OldArticlePdf/#!/1996/11547