Dags Att Vakna

Lillasyster

Härom dagen fyllde min lillasyster 21. Jag kan inte riktigt fatta det. Hon är ju min lillasyster, men nu är vi typ jämngamla. Visst känns det så efter 20?

Mitt första minne i livet är Isabell. Jag minns att jag sprang i sjukhuskorridoren. Mamma och pappa säger att jag måste minnas det från en inspelning eller något, men jag minns det väl. Bara sjukhuskorridoren och dricka i en flaska. Inte mer än så. Men jag var två år, det är väl rimligt att minnas ett av livets största dagar, även då man bara är två år?

När min lillasyster sedan hade blivit två år så snurrade jag henne i hängmattan när vi lekte. Hon slog bakhuvudet, tappade medvetandet, slutade andas och fick åka in till akuten. Jag trodde hon dog. Minns att mamma gjorde inblåsningar på henne, och sen minns jag att jag sitter på köksbordet och frågar pappa om jag dödat Isabell. Pappa säger att allt kommer bli bra men jag ser att han är jätterädd. Sen minns jag att mamma och Isabell kommer hem ett par dygn senare och att mamma berättar att Isabell blev pigg snabbt där på sjukhuset och lekte kurragömma i korridoren. Pappa gråter fortfarande när man pratar om detta. 

Minns hur hon skrek när jag retade henne och kallade henne IsaGnäll och farmor sa till Isabell att bara hon slutar gråta över det sådär så kommer jag tröttna. Hon slutade inte gråta över det. Hon blev lika ledsen varje gång jag kallade henne IsaGnäll. 

Minns att hon ringde mig sent på natten då hon hade sin första fylla.  Hon mådde dåligt men hon behövde inte hjälp eller så, hjälp fanns. Jag fick absolut inte berätta för mamma och pappa. Hon ville inte ha någonting, hon bara ringde och berättade. Ni vet ibland när bara säga känns lite bättre, bara så man förstår att man inte ska skämmas. Vi var inte vidare kompisar då, man är ju inte alltid det med sina syskon i tonåren, men hon ringde mig ändå, för syskon är man ju alltid - vänner eller ej.
Hon kom hem i tryggt förvar, och då hade jag redan, självklart, berättat för mamma och pappa - jag är ju storasyster.
Förresten tror jag hon fortfarande skulle påstå att hon faktiskt inte drack något den kvällen, men det är ju så det är när man är typ 1.50 och väger som 40 kg. 

Minns när jag tyckte hon gjorde bort mig totalt på en fest. Skrek och slog på mig och jag var så arg att jag skakade. Det var såklart inte mig hon var arg på, men som storasyster agerar man ibland slagpåse när vännerna sviker och hjärtat brister. Smärtan av hennes hårda ord spelar inte så stor roll när man vet att hennes hjärta svider mer än vad det svider när hon rycker mig i håret. Jag var arg rätt länge, fast egentligen var jag nog mest orolig. 

Tror vi alltid haft, och fortfarande har, en väldigt klassisk syskonrelation; bråkat, skrikit, dragit varann i håret, ringt och gnällt till mamma om vem som ska få vara i badrummet och sminka sig längst- men i slutet av dagen har vi alltid vänt oss till varandra. 

Är enormt tacksam över att ha ett syskon som jag lärt mig argumentera med, som jag fått öva rättvisa med, som har lärt mig samarbeta, som hjälpt mig stå upp för mina åsikter och som lärt mig att ansvar.
Jag är så stolt över att kunna säga att min lillasyster, som jag skrikit åt, gråtit med och ryckt i håret, idag är min bästa vän.

 

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas