Dags Att Vakna

Sluta Matilda, jag ser ju att du gillar det.

Idag är jag trött. Så som jag var igår. Huvudet gör ganska ont. Därför gick jag upp idag och åt frukost framför en serie i flera timmar. Det var en manlig lärare som masserade en av de elvaåriga karaktärernas axlar. Oskyldigt. Ja, ni vet.

När jag var åtta år gick jag i en ganska stökig klass, så vi hade en del lärare, eller fritidspedagoger, som hjälpte till ibland. Jag hade en favorit; en manlig fritidspedagog som alltid var snäll och mjuk i sitt bemötande - trotts att jag var en av eleverna som pratade på lektionerna och inte satt stilla i klassrummet. En gång efter skolan stannade jag kvar på fritids  tillsamamns med andra barn, mina kompisar åkte hem. Det fanns en kille i min klass; han var värstingen. Han mobbade andra barn i klassen; främst tjejer, men också en kille som var väldigt osäker. Jag var aldrig mobbad av honom. Jag var utåt sett väldigt stark i vem jag var, inte rädd att säga ifrån. Lät mig aldrig bli ett offer. Denna värstingkillen, och min favoritlärare, gjorde mig dock till offer denna eftermiddagen på fritids.
Den taskiga killen i klassen hade nog ingen att mobba denna dagen, så han var tvungen att retas lite med mig. Han jagade in mig på en toalett, tryckte upp mig mot väggen och kittlade mig över hela kroppen. Jag var rädd för honom, jag hatade hans händer på min kropp. Denna killen var enormt fixerad av sex. Han hade porrtidningar i skolan ibland, och jag äcklades av detta. Skrämdes av det. När han pressade upp mig mot väggen och tog på hela min kropp fick jag panik, och med gäll röst ropade jag på min favoritlärare som jag visste var precis i närheten. Jag skrattade också, panikskrattade, för jag blev ju kittlad, och jag var åtta år. Till min lättnad kom läraren; han ställde sig i dörröppningen till toaletten och tittade på oss, men istället för att säga ifrån säger han "sluta Matilda, jag ser ju att du gillar det"
Som jag minns det slutade killen "kittla" mig. Han bara tittade, jag med. Vad sa han ens, till den åttaåriga flickan som blev upptryckt mot väggen på toaletten i kapprummet? 

Jag minns i mellanstadiet, hur många tjejer sa att "han tittade ner i min bh när jag frågade om hjälp", eller "han taffsade på min rygg". Som tolvåring såg jag dessa tjejerna som väldigt osäkra; som att varje blick från en man skulle vara något förbjudet, ha en mer smutsig mening. Jag såg dem som att de önskade en uppmärksamhet, och jag såg de manliga lärarna som offer. Faktiskt, minns jag hur en manlig lärare en gång sa att "vi manliga lärare måste tänka oss för när vi hjälper tjejerna i skolan, ställa oss bredvid istället för bakom, och så". Jag var tolv, och funderade aldrig över den större bilden. Jag funderade inte över vad som fick dessa tjejerna att känna såhär inför män; vad som fick dem att anta, att oroa sig, att vilja sprida sin oro. Efter flera år fick jag veta att åtmintånde en av dessa tjejerna blivit sexuellt utnyttjad av en man. Redan innan hon var tolv år. Då kanske det inte är så konstigt. Då kanske hon inte önskade den uppmärksamheten. Inte alls. 

Vi pratar om extremfeminism idag. Jag hör ofta människor säga att feminismen går över gränsen, men när jag tänker på alla gånger jag som elvaåring blev taffsad på av jämnåriga pojkar, hur de höll fast oss och knäppte upp våra bhar på rasterna. När jag minns hur jag som reaktion på detta knäade en kille mellan benen och hur jag sedan fick gå upp till rektorn som straff. När jag påminns om den sorgen jag kände i hela min kropp när jag var fjorton år och min kompis berättade att hon blivit misshandlad av en man i hennes närhet. Hur skoavtrycket på hennes lår etsat sig fast på min näthinna. När jag minns paralysen jag försatts i när en gubbe satt sig på knä framför elvaåriga mig, mitt på ljusa dagen, och taffsade med sina smutsiga händer uppför insidan av mitt lår. Att han kallade mig något fult när jag väl vaknade upp från paralysen och sparkade ut för att ta mig därifrån innan han hann komma högre upp. När jag minns hur en kille på klubben stoppade in handen under min sommarkjol och sedan hånflinade åt min reaktion. När jag minns att mina killkompisar blivit utslängda från klubben för att de försvarat mig från killar som inte visar respekt. När jag tänker på alla gånger vi tjejer går med nycklarna som vapen hem på kvällen, inte för att vi är rädda att bli fråntagna vår mobiltelefon, utan för att vi är rädda att bli fråntagna vår egen kropp. Då finns det inga gränser. För det extrema är inte feminismen, det extrema är vad som lett oss dit

15 augusti 2017 11:52 | insida |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas