Dags Att Vakna

Gravid vecka för vecka

Första trimestern

vecka 5-12

I vecka fem plussade vi på en hotelltoalett i Sydafrika. Min reaktion var otroligt neutral, trotts att detta med att vi inte ännu blivit gravida fått mig att ligga sömnlös, gråta över menstrosan, och gå till x antal läkare. Benjamins reaktion var att han behövde bajsa, väntat. Tio minuter senare satt vi i en bil för att åka down-hill på mountinbike - ni vet det är ju det en vill göra när en först fått veta att ett litet skört liv växer i ens livmoder. Jag ramlade mest och mina ben är fortfarande ärrade sedan denna dagen. Som ett minne jag alltid får bära med mig. Dagen vi plussade, och jag nästan offrade livet i Sydafrikas berg. 

Jag hade inte massa symptom här i början. Runt tiden då jag plussade och under hela första trimestern hade jag en hel del "mensvärk" som ju då visade sig vara växtvärk. Jag hade lite småblödningar, främst efter sex, och jag kände mig lite åksjuk från och till. Någon gång här började brösten växa och de har fortsatt med det (tyvärr). I vecka sex-sju kom den enorma tröttheten som ett brev på posten. Jag var helt absurt trött, hela tiden. Det avtog tillslut, men det var verkligen mitt första, största, symptom. Illamåendet kom i vecka åtta. Det var helt klart hanterbart men triggades av vissa dofter, och dämpades av apelsinjuice och surt godis. Jag kräktes aldrig, till min lättnad. Kort efter jag plussade satt min emetofobi fart i huvudet och jag hade så mycket ångest och var så rädd att jag skulle börja kräkas, men är så glad att jag slapp det. Jag upplevde att jag hade ganska lite symptom i jämförelse med andra och var såklart orolig för det.  Jag hade jättesvårt att glädjas över min graviditet såhär tidigt, jag är alldeles för medveten om statistiken.. Fick ett vagnialt ultraljud i vecka nio för att jag så gärna ville se att bebis hjärta slog. 

Jag såg det lilla hjärtat innan barnmorskan ens hann säga något och drog en lättnadens suck. Jag var så mycket lugnare efter detta. Jag må vara kreativ och filosofisk men också otroligt logisk och jag vet att risken för missfall reduceras avsevärt efter att hjärtat börjat slå. And here it was. 

Andra trimestern

vecka 13-17

Jag ville så gärna att min bebismage skulle synas, om än bara lite, men det gjorde den tyvärr inte, hur mycket jag än önskade.. 

Jag skickade en bild på magen i profil till lillasyster som sa att "jag ser inte vad som är din rygg, och vad som är din mage". Lite besviken. Längtade så (och nu längtar jag bara tillbaka till formen på bilden ovan. Kanske lite väl optimistiskt). 

Vi  valde att tacka ja till KUB-testet. Jag ville gärna utesluta trisomi 13 och 18, och så ville jag såklart se vårat barn igen. Jag var redan här övertygad om att det var en liten kille, något annat fanns typ inte. Jag var också lite orolig eftersom jag tog (och tar) mindre doser metylfenidat mot narkolepsin. Metylfenidat innebär en mycket liten ökad risk för hjärtmissbildningar hos fostret, och ju fler koller på detta lilla hjärta, desto bättre, kände jag!

KUBen gick fint! Var såklart svinnervös för ett missed abortion men så fort jag såg det lilla hjärtat blinka på skärmen kände jag mig helt lugn. 

Mina symptom här var mildare. Illamåendet hade släppt, så väl som luktkänsligheten. Hade lite oklara matpreferenser; klarade inte av tacos, pepsi eller kaffe (tacos hänger med än) och cravade stekta mackor med ost, tomat och dijonsenap. Mina små blödningar slutade tvärt i vecka 13. Fortfarande ont i brösten som började bli ådriga och tröttheten hade inte riktigt gett med sig, även om den blivit bättre. Magen började synas liiiiiite i vecka 15. Ungefär här började jag också bli väldigt täppt i näsan och få lock i öronen hela tiden. Är fortfarande ganska täppt, men har numera endast lock efter träning. I vecka 16 började jag få näsblod, ofta. Det har varit så i perioder sedan dess. Mina slemhinnor har varit generellt känsliga hela min graviditet. Jag har ju också tagit en del omega-3 varav ganska lättblödande.. 

vecka 17-28

I vecka 17 kände jag fosterrörelser för första gången. Egentligen kände jag ett litet fladder i vecka 16, men då vågade jag inte tro på det. I vecka 17 kände jag det mycket mer ofta, och från vecka 18 har jag känt fosterrörelser dagligen. Det är ju så olika för alla! Att känna honom gjorde mig lugn och såklart orolig - för om det gick nästan en hel dag utan livstecken blev jag såklart rädd, även om jag visste att det var helt naturligt. 

I vecka 19 gjorde vi rutin ultraljud och kunde ännu en gång konstatera att vi hade en frisk bebis på G! 

Han ville helst inte sära på benen, men vi tyckte oss minsann se en liten snopp. Som väntat. Det var en Han. 

Magen hade börjat växa, och som jag skrivit om tidigare tyckte jag det var ganska jobbigt. Det var oväntat för mig; jag hade varit så säker på att jag skulle känna mig jättevacker. Jag hade en period som var ganska psykiskt jobbig med de kroppslig förändringarna, men tids nog accepterade jag det. I vecka 24-25 började jag få ganska mycket bristningar kring brösten. Det gör mig inte så mycket, de kan få vara där. Jag tyckte även jag fick mer celluliter. Kändes med helt okej. Jag tror egentligen inte det handlade om de kroppsliga förändringarna, utan att jag nu inte riktigt kunde träna som vanligt, och det gjorde mig lite obekväm. Fram till vecka 24 körde jag mina klasser som vanligt (om än mer andfådd och varm). Jag kunde hoppa till vecka 26-27 utan att känna mig otymplig och jag kunde magträna, om än något modifierat, till vecka 28. Jag upplevde de dock omotiverande att inte kunna prestera som förrut. Ville inte pressa kroppen för hårt, och tränade mer för att underhålla än för utveckling och resultat (not my cup of tea så att säga). 

Jag trivdes i magen när jag hade på mig tighta klänningar. Köpte inga mamma-kläder (gör inte ännu, köper bara sånt jag kan ha i storlek S för att kunna bevara det, så det blir mest klänningar) och vantrivdes i allt stort för jag kände mig som ett tält. Brösten var alltid i vägen. Nej. Dessa veckorna var inte jätteroliga! Det var dock supermysigt att känna bebis rörelser, att inte vara riktigt ensam någon gång, och att tänka från vecka 22 att nu kan denna stjärnan överleva utanför magen (arbetsskadad). I vecka 28 hade jag en del barn på jobbet i samma vecka som min lilla bebis där i magen; det var verkligen overklighetskänslor. Jag utvecklade en helt annan förståelse för hur det måste kännas att föda sitt barn extremprematurt. Värdefullt. 

Magen i vecka 24

Magen i vecka 28

Tredje trimestern

vecka 29-idag (vecka 35)

Sakta men säkert började jag gilla magen. Tillslut kändes den mer som en bebis än som min mage, då blev det bättre. Bebis var, och är, ganska livlig. Jag kände honom hicka första gången i vecka 29. Älskade känslan av att han övade på att andas där inne.. Kroppen var pigg fram till vecka 33 ändå, men från vecka 28 reducerade jag träning till gymträning 3-4 gånger i veckan, kondition på maskin och promenader. I vecka 32 gjorde vi ett tillväxtultraljud som visade en bebis precis på linjen, en riktig Svensson. Här fick vi ännu en gång bekräftat att vi väntar en liten kille! Han hade då lagt sig till rätta med huvudet nedåt, och där ligger han ännu, men nu mera fixerad. 

I vecka 34 började jag få en del bäckensmärta på ena sidan av blygdbenet. Troligtvis fick jag den då han trängde ner djupt i bäckenet och trycker sitt bakhuvud just däremot.. Hur som helst är numera vända sig i sängen, ställa sig upp, sätta sig upp, promenera, ta på sig skor, strumpor, byxor, lägga tyngd på ett ben, osv ett struggle. Har denna veckan insett att jag nog få lämna benträning ett tag.. 

Nu var (är) förberedelserna i full gång. Vagn införskaffades, babyskydd, skötmadrass och hans rum börjar ta form, så väl som hans garderob. I vecka 34 bäddade jag hans vagga, det var så mysigt. Har aldrig uppskattat att tvätta så mycket som jag gör nu när jag tvättar bebiskläder. Jag började längta efter honom efter vecka 32 därvid. Innan dess var jag nog väldigt uppe i graviditeten. Jag tror på att varje steg, varje del, är viktig på sitt sätt. Att knyta ann är en process över tid, det blir så uppenbart under en graviditet. Hur varje del spelar roll - acceptans, inblick, förberedelser och längtan. Att en måste förstå att en är gravid för att förstå att en ska bli förälder. Detta måste såklart bearbetas innan längtan faktiskt etableras på riktigt. Nu längtar jag mer och mer för varje dag.

Magen vecka 32

 

 

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas