Dags Att Vakna

Att vara gruppträningsinstruktör och bemöta gruppträningsdeltagare

Att vara gruppträningsinstruktör är fantastiskt. Verkligen otroligt givande och roligt. Gruppträning har hjälpt mig att förändra min syn på vad träning är; hur träning ska kännas, och varför träning är fantastiskt. Jag menar.. Jag har alltid tyckt det är fantastiskt med träning; jag har tränat hela mitt liv, men det är inte förrän de senaste åren som jag faktiskt kan uppleva varje träningspass som ett nöje, en njutning och ett andrum. Innan dess var träning fantastiskt men också prestationsladdat; starkt kopplat till ångest och krav så väl som kontroll och ytliga mål. Jag har alltid vetat att det inte borde vara så. Jag försökte intala mig själv att jag tränade för att må bra i kropp och själ, men någonstans var jag olyckligt medveten om att jag inte riktigt hade kontroll över mitt välmående - varken över min kropp eller min själ. Allt som man kan bli hög på kan man missbruka. Träning är bara en sak i mängden.. Men vem kan klandra oss? Vi är ju alla bara vilsa människor i en värld som är så stor men samtidigt så himla snäv att man blir klaustrofobisk.. Vi har möjligheter i överflöd, tusen val att ta, att vi lätt låter idealen ta besluten åt oss. Det är svårt att se något så diffust som hälsa och välbefinnande när verkligheten trycker upp objektiva illusioner av "perfekt" i digital form. The easy way. Quick fix

Visst är det lättare att se andra än att se sig själv? Kanske var det just det som hände. Det var flera år sedan jag började instruera träning, sen tog det lång tid innan jag blev riktigt jävla duktig (yes, i said it), men det gick snabbt att förändra mitt tankesätt. Jag har en önskan om att alla ska må bra. Att alla ska fokusera på saker som spelar roll och som får de själva, och vår värld, att utvecklas. Jag såg mig själv i så många av mina deltagare, och samtidigt som jag fick möjlighet att rehabilitera dem under mina klasser, så fick jag möjlighet att rehabilitera mig själv. Jag lärde mig till slut att faktiskt leva som jag visste att jag borde, så som jag lärde. Jag sa åt mina deltagare att vila, att äta, att lyssna på kroppen, och samtidigt kände jag hur orden liksom landade i mig; som att jag under alla år bara hade behövt säga dem högt. 

Jag har min timme på mig att instruera. Jag pushar ibland så jag känner att jag kanske passerar någon gräns (och så att jag ibland gör folk arga, haha) men jag lägger alltid mest fokus på teknik, hållbarhet och effektivitet. Mentalstyrka, fokus och envishet. Varje sekund räknas för att utmana kroppen till max! Men sen då? Ibland önskar jag att kunna samla ett litet gäng för ett seminarie. Prata om träning och hälsa och vad det faktiskt innebär att må bra. Jag önskar jag hade tiden att ta unga tjejer åt sidan och fråga hur dem mår - "för visst har du varit på lite väl många klasser denna veckan?". Jag önskar jag kunde få visa att jag faktiskt ser och att jag faktiskt bryr mig. För jag ser, och jag bryr mig, men allt jag hinner med att säga är "tänk nu på att äta och dricka ordentligt när ni kommer hem!" och så hoppas jag att de orden landar hos någon som behöver höra det. Jag vet att de inte landar hos alla, och ibland när jag går ifrån gymmet så funderar jag på om jag ofrivilligt adderar bränsle till något och någon som gör träning mindre fantastiskt, och mer destruktivt.

Jag avslutar även detta inlägget med de där orden som vi alla vet är så sanna, men som så många inte lever efter: Ät ordentligt efter träningen, innan träningen. Vila. Träna snällt. Vila igen. Träna för att du vill och för att du orkar och kan. Välj aldrig träning före dina vänner eller ditt välmående. Se dig om i gruppträningssalen - du är inte ensam, var en del av något stort. Om Du säger detta högt, landar de då hos Dig, så som det landade hos mig för många år sedan?

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas