Dags Att Vakna

"Du är så söt när du är arg"

"Men lilla gumman, förstår du inte det?" sa hon samtidigt som hon la en  hand på min nacke, mellan tröjan och hårfästet. En kvinna kanske 15 år äldre än mig själv. Jag kände mig dum och sa att "nej, jag måste ha missat det" och gick sedan därifrån. Det jag inte hade förstått var att jag skulle kopiera ett papper. Det var inte någon stor sak, en mycket liten sak som landade någonstans i rutiner på ett jobb jag var helt ny på. Jag hade en obehaglig magkänsla hela dagen, kanske till och med dagen därpå, medveten om att det inte hade uppkommit om ingen hade "lilla-gummat" mig. Hade hon sagt så till en jämnårig kollega?

När hon någon dag därpå kastade ur sig att jag "skämde ut henne" för att jag tog rast när jag faktiskt hade tid att ta den så kom magkänslan aggresivt tillbaka, men inte långvarigt denna gången. Någonstans måste ju gränsen gå, tänkte jag, och sa att jag faktiskt tog illa upp och att det inte känns okej att bete sig sådär. Fick en ursäkt, att det var ett missförstånd. En omedveten härskare, tänkte jag. 

Vi tänker ju så lätt att alla de som dagligen brukar härskartekniker - de som tittar bort när man pratar, som blundar, som höjer upp handen mot en, som säger vad fin du är i allt det där sminket utan att få det låta som en komplimang - är medvetna om vad det är de gör, men jag tror inte det. Jag tror den stora massan är lyckligt ovetandes om magkänslan som de lämnar kvar hos folk i sin omgivning. Skrämmande va? Tänk om man själv, dagligen, omedvetet härskar över folk.

Härom dagen då jag var på ett gruppträningspass hos en instruktör och kollega som jag verkligen gillar så blev jag arg över något i denna instruktörens coaching. Jag sa då detta, högt och tydligt, inför deltagarna, vilket var otroligt oproffsigt av mig. Det var något som sas som låg mig nära, som träffade på ett personligt plan, och jag tänkte mig helt enkelt inte för. Efteråt fick jag jättedåligt samvete över hur jag betett mig, jag brukar inte bli sådär arg, och jag skulle tagit det där i enrum. Det kändes extra jobbigt eftersom jag och instruktören har en väldigt bra relation och pratar mycket med varandra, så jag kände att jag måste bara reda upp det. Dagen därpå bad jag om ursäkt över en kaffe; berättade om min bakgrund och att jag menar det jag sa men att jag skulle framfört det på ett bättre sätt i enrum. Kanske vänta till jag taggat ner. Han bekräftade det jag sa, och sa att det inte var något jag behövde fundera över, och avslutade sedan med; "det gör verkligen ingeting, du är ändå så himla söt när du blir arg". 

22 januari 2018 08:26 | insida |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas