Dags Att Vakna

Till mina bästa vänner

Slänger in ännu en text från många år tillbaka. Mina bästa vänner, Karro och Matilda, är desamma som de bästa vänner jag refererar till, och Han jag refererar till som "jordens mest perfekta kille" är idag min sambo (livet). Vi kanske aldrig komma arbeta på samma jobb, och helt ärligt så är jag inte riktigt lika taggad på en lägenhet i Vasastan längre (fast kanske ändå), och jag tror inte längre Matilda kommer lära sig dricka rött, det blir kanske jag som får lära mig dricka bubbel. Det som spelar roll är ju trotts allt att vi har vänner att dela lycka, oro och känslor med! 

När jag flyttade till Stockholm var jag livrädd att bli ensam. Att inte passa in. Att vara den som liksom inte kommer in i klassen och hamnar lite utanför, att bara bli en pluggkompis och sedan se på instagram hur alla spenderar sin fritid tillsammans. Jag har aldrig haft problem med att träffa nya människor, det var inte det att jag var rädd att inte bli omtyckt, det var mer att jag inte skulle känna att det var riktigt rätt med någon. Att träffa nya vänner är ju typ som att träffa rätt kille - träffar man rätt så bara vet man det. Det behöver inte vara rätt för att det ska funka, men det måste vara rätt för det ska hålla. Ja, ni vet; rätt

Det var dessutom så otroligt längesedan jag faktiskt träffat nya vänner. Vännerna hemma hade jag hållt ihop med i hundra år och det gjorde inte att jag direkt ens övervägde att ragga nya kompisar. Jag funderade mycket på hur man gjorde; jag mindes när jag var typ åtta år och raggade vänner i simbassängen genom att göra volter och imponera på jämnåriga tjejer. Det var en effektiv metod, när jag var åtta, men frågan är; hur imponerar man på jämnåriga tjejer när man är i 20års åldern? Att spatsera in i aulan på händer hade troligtvis hjälpt mig på vägen att synas, men att hitta rätt är mer än att imponera med talang.

Detta inlägget skulle inte alls handla om hur man på bästa sätt raggar upp en bästis, även om det verkar så, jag ville bara skriva en liten hyllning till mina två bästa vänner, so here it comes:

Det tog inte många månader innan jag visste att de var riktiga vänner, sådanna som inte växer på träd ni vet? För de är så ärliga, och de får mig alltid att skratta. Det är få personer jag känt och känner som är så bra på att faktiskt glädjas med och för andra, som de är. Till exempel så måste de vara så förbannat trötta på att lyssna på mig när jag pratar om hur jag träffat jordens mest perfekta kille, men de låtsas ändå alltid som att de inte tröttnar, och jag vet att de låtsas men det är så fint att de faktiskt låtsas. Och jag älskar dem för att de låtsas och alltid är glada för min skull, även om de just då råkar ha motvind.

Och när de har motvind så är deras motvind i mitt tankefokus. Jag har drömt om deras problem om nätterna och gråtit deras tårar när de tagit slut hos dem. Ibland känner jag mig otroligt hjälplös och otillräcklig som vän, då allt jag kan göra är att lyssna. Ibland kan jag inte höja dem som de höjer mig men jag önskar jag kunde. De är så fruktansvärt starka, går liksom igenom allt och även om de kanske blir lite ärrade på vägen så är de fan rakryggade och hela vägen mot slutet av tunneln. De har verkligen bevisat för mig vad det är att bevara sin självrespekt. Vissa saker ska människor inte behöva gå igenom, och vissa får gå igenom så otroligt mycket. Som att hela livet är ett slagfält och när man tror man slagit den sista fienden på käften så dyker nästa upp, lite tuffare. Att inte lägga sig ner då är så beundransvärt.. 

..och vi kommer få precis det livet vi önskar. Femton år från nu när vi är färdigutbildade och jobbar på samma avdelning så kommer jag och Matilda i klackar att lämna våra alldeles perfekta lägenheter i Vasastan, och våra fantastiska pojkvänner och våra väluppfostrade barn, för en kväll på söder hos Karro. Förhoppningsvis kan jag skratta utan att bli förlamad då, och förhoppningsvis har Matilda lärt sig dricka rött. Förhoppningsvis har vi listat ut precis vad som är värt något i livet, och förhoppningsvis har vi funnit någon trygghet i vardagens små orosmoln. Och ni är så beundransvärda och så fantastiska och ni är mina bästa vänner. Tack för att ni gjort mitt liv så mycket bättre! 

8 januari 2018 17:33 | insida |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas