Dags Att Vakna

I sprickorna kommer ljuset in

Ibland har vi turen att få ta del av en annan människas historia. Det som gjort den till den personen hen är idag. Nu menar jag såklart inte detaljer i karriären, var personen i fråga växte upp eller vilka resemål hen har besökt; jag pratar om det där som sitter långt in. Det som sitter långt in, är väl gömt, men samtidigt är det som format hen. Skapat den personen som nu sitter framför dig och delar med sig. 

Vi har formats av små och stora händelser. Om vi ska förstå vad som format andra måste vi vara enormt lyhörda. Se hur blicken förändras när detaljer avslöjas. Det kan handla om ett ord en lärare sa under ens uppväxt, eller en blick en mormor gav över födelsedagstårtan. Är vi lyhörda så ser vi vad som spelar roll. De där detaljerna. Har ni tänkt på varför ni minns vissa specifika, till synes helt onödiga, detaljer från er barndom? Har ni tänkt på varför ni minns just dem? Jag minns små ögonblick av tillhörighet kring middagsbordet när jag var liten och jag minns stunder då mamma lagt sin hand på pappas på växelspaket påväg till hem till farmor (och hur jag sagt "eeeeeuuwww" när de pussats framför mig och lillasyster). Jag minns när jag hade växtvärk och pappa masserade mina smalben med tigerbalsam (jag får nostalgikänslor varje gång jag doftar tigerbalsam) och när jag inte kunde sova och mormor sa att det viktigaste är att sluta ögonen och slappna av - sömn är inte alltid nödvändigt (det är visserligen inte helt sant men det hjälper mig än idag när jag ligger sömnlös och räknar timmarna till klockan ska ringa). Alla dessa små sakerna minns jag med så mycket värme och kärlek, men jag minns ju också alla de opedagogiska misstag vuxna omkring mig gjort när jag var barn. Detta skrämmer mig, särskilt nu när jag själv väntar barn, hur dessa små snedsteg som alla vuxna måste tillåtas ta liksom etsar sig fast hos ett barn och följer barnet hela vägen till vuxen ålder. Visst är det skrämmande? För någonstans har ju dessa små snedsteg, till synes helt onödiga detaljer, format mig till den jag är idag

Sen är det ju det där som är lite större. De där relationerna som tagit slut, eller de som aldrig riktigt fick påbörjas. De där önskningarna som aldrig gick i uppfyllelse, de där insikterna som man aldrig trodde man skulle behöva komma till, och vidare acceptera. Förlorade dagar och nätter, brustna hjärtan, sår som aldrig helt läker.

Det är intressant hur vi lyfter våra framgångar, våra starka sidor, när det egentligen är helt ointressant för vilka vi faktiskt är. Hur vi värdesätter prestationer före jag-etOavsett tycker jag det är så vackert - de där detaljerna. De där sprickorna i den där fasaden som vi alla försöker bygga upp omkring oss. Och jag känner alltid överflödig tacksamhet när någon vågar rugga lite på den där fasaden och visar lite av vad som finns där bakom.. Det är som Håkan säger - "I sprickorna kommer ljuset in". 

27 juni 2018 11:01 | insida |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas