Dags Att Vakna

"Men herregud sluta - du är ju gravid!"

Jag längtade länge efter att bli gravid. Jag har ju alltid vetat att jag vill bli mamma (japp, helt enligt samhällets förväntningar på mig som kvinna), även om jag då jag var yngre troligtvis inte reflekterade så mycket kring graviditeten.. Men från att jag träffade Benjamin så har jag faktiskt längtat efter att bli gravid (den biologiska klockan does excist, haha!). Vi jobbade på det där ett tag, att göra bebis, som alla tror är så sjukt enkelt (sa någon till er någonsin på sexualkunskapen att det var mer komplicerat än snopp i snippa?), gick på diverse utredningar, var friska, men, som det står i min journal; "ofrivilligt barnlösa", sen poff så var vi helt plötsligt gravida. Jag är inte den blödiga typen utan det var mest "nejmen titta, ett plus", och nu är vi här. 

Jag har alltid varit ganska smal...

 

..eller ja, nästan alltid i alla fall. Det har inte varit speciellt viktigt för mig de senaste åren, inte alls faktiskt. Hur kroppen sett ut har inte spelat så stor roll, men jag har såklart uppskattat att se resultatet av min hårda (och fantastiska) träning. Det är en morot, om jag påstår något annat hade jag ljugit. Hur som helst var jag aldrig ens lite nervös över att inte trivas i min gravidkropp - gravida kvinnor är ju det vackraste som finns! Bristningar, svullna fötter, ådriga bröst - oavsett, att bära ett barn är så vackert. Spåren efteråt lika så. Därför var jag aldrig ens lite orolig. 

Så döm min förvåning när jag i vecka 20 kände ångest över att kläderna inte längre passade, att magen inte såg gravid ut utan bara svullen (sådär som den ju gör i början av en graviditet). Jag hade längtat så mycket efter att bli lite rund (det tog sån tid för mig, jag såg ogravid även avklädd till och med vecka 18, bebis verkade ha flyttat in i brösten snarare än livmodern). Jag tyckte de kroppsliga förändringarna sög. Och vad som sög ännu mer var den där känslan av att jag inte trivdes. Skammen över att inte trivas i sin gravidkropp, av ytliga skäl. "Hon är för ung", tänker en del nu, men då ska jag berätta för dig som tänker så att nej. Jag är bara mänsklig. Googlade detta och hittade typ ingeting. Är det bara jag som vantrivs? Omöjligt. Skrev lite meddelanden till andra som var i ungefär samma vecka till mig och fick respons. Tydligen känner en stor grupp gravida kvinnor sådär, men eftersom det är så skamligt så pratar vi inte om det. Jag skulle till och med dra det så långt att säga att det hör graviditen till - de kroppsliga förändringarna, självklart, men även oron över dessa. Eller i mitt fall - ångesten över detta. Och helt ärligt; varför skämmas? Att vantrivas med att totalt tappa kontrollen över en kropp som man haft ett helt liv på sig att lära känna är väll inte något konstigt eller skamligt, och det är inte ens i närheten av samma sak som att inte uppskatta sin graviditet - bebisen som gör min mage stor är ju det bästa som hänt! Det är en omställning när kroppen förändras väldigt snabbt. Det är konstigt att inte känna igen sin spegelbild riktigt. Jag kände faktiskt samma när jag gick ner i vikt snabbt efter att jag började medicinera min narkolepsi. Någonstans handlar det inte om estetik, i alla fall inte i mitt fall, i mitt fall handlar det troligtvis mer om kontroll. 

Känslan höll i sig till vecka 24 kanske, sen började det bli bättre. Mycket för att magen blev större och jag fick se lite gravid ut och inte bara svullen, haha. Men jag har i alla fall lite tips för er som känner som jag kände: 

Shoppa kläder som passar. Som du trivs i. Asos har en mamma-kollektion som är fin, men jag tycker även Weekday och & other stories har mycket kläder som funkar för en växande mage. 

Dela med dig! Till andra gravida, till andra som varit gravida (majoriteten jag pratat med har någon gång känt samma sak. Undantaget är min mamma, men jag hade inte förväntat mig något annat) eller till din barnmorska på MVC. 

Ta hand om dina mage. Klappa på den. Smörj in den. Gosa med den. Buffa på din bebis och njut av att bli buffad på tillbaka. 

Titta inte på bilder på dina long-gone abs. 

Ät gott. 

Troligtvis kommer din känsla att försvinna efter ett par veckor, men även om den inte gör det, så lovar jag att den kommer lätta när du får hålla i ditt barn. Viktigast av allt måste ändå vara att inte skämmas. Du ska aldrig behöva känna skam över en känsla.


Magen i vecka 27

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas