Dags Att Vakna

Narkolepsi och graviditet

Nytt kapitel i livet - nytt inlägg på bloggen. 

I skrivande stund är jag i vecka 24 (för mig som neo-syrra känns det lite skumt. Vecka 24..). Jag har haft en väldigt bra graviditet allt som allt, men har såklart varit väldigt trött.. Det är väll den tröttheten detta inlägget ska få handla om! So let's go

Personligen upplever inte jag att min narkolepsi blivit värre under graviditeten. Jag har faktiskt haft mycket färre kataplexier än vanligt - de kommer i princip aldrig. Det känns så konstigt; jag har ju tidigare besvärats av väldigt mycket kataplexier. Även nattssömnen har jag upplevt en viss förbättring på med något färre uppvaknanden (vanligen har jag ca tio uppvaknanden per natt, nu har jag kanske fem-sex, beroende på hur kissnödig jag är haha). Tröttheten däremot har periodvis varit superpåfrestande. Mellan vecka sju och tolv var det som värst. Då tyckte jag den narkoleptiska tröttheten var helt bedövande, och jag kunde verkligen känns mig ledsen över det. Helt orkeslös! Jag började sova ca två-tre timmar per dag, men upplevde knappt en förbättring trotts det. Detta kan absolut också bero på att jag drog ner min medicinering, och inte längre gillade kaffe (och inte ville dricka koffeindryck). För mig blev det en ond cirkel då jag, pga tröttheten, inte orkade träna som vanligt. Träningen är ju annars lite av min medicin. Efter vecka tolv blev det bättre. Jag var, och är, fortfarande tröttare, men jag upplever inte att den narkoleptiska tröttheten är lika påtaglig. Jag är mer ofta "vanligt trött", vilket kan vara lite uppfriskande, faktiskt. Narkolepsitröttheten finns såklart också där - hela tiden och värre än förut, men även en "vanlig" trötthet som jag annars sällan upplever. Den går ju dessutom att sova bort, så jag sover ca två timmar om dagen och upplever att det fungerar fint. På grund av tröttheten jobbar jag numera endast 50%. Det fungerar bra så länge min arbetsplats låter mig jobba 50% per vecka och inte 80% vissa veckor och 20% andra.. Jag är helt slut efter ett jobbpass, och mer än två på rad känns omöjligt. Jag har blivit mer ljudkänslig också, troligtvis relaterat till tröttheten, men i övrigt upplever jag inte hjärntröttheten som värre än förut. Tröttheten bidrar såklart också till ökat sötsug, och som vi alla vet så bidrar sockerintag till ökad trötthet (r.t. minskat orexinpåslag). Igen - ond cirkel! Försöker komma ihåg varför jag inte ska äta godis, men glömmer det ganska ofta. 
Från vecka 20 ungefär upplevde jag nog en liten förbättring i tröttheten - i alla fall så pass att jag kunnat återgå till att träna ca 4 dagar i veckan. Detta ger mig mer energi, och är så värdefullt för mig! Jag orkar tyvärr inte träna lika långa och intensiva pass som förut (är konstant varm, blir superanfådd (något som jag tror späds på ytterliggare i och med ett litet hjärtfel jag har som inte märks förutom när man har ökad blodvolym - som nu!) och får sammandragningar om jag överanstränger mig), men ni vet vad man säger - den bästa träningen är den som blir av (haha). 

Nu till vad jag vet många undrar över - medicinering. Från och med att vi började försöka oss på det där med att tillverka en bebis så tog jag bort modafinilen från min medicinlista. Det finns väldigt lite studier om modafinil och graviditet, varav janusinfo avråder. Jag avstod även xyrem, som kändes som en självklarhet att utesluta, även om den endast är "klass 2ad", även det pga väldigt lite studier. Jag tog sålades endast metylfenidat under tiden vi försökte bli gravida. Från det att jag plusade drog jag ner dosen, men hade redan bestämt, tillsammans med min läkare, att fördelarna slog ut riskerna och att utesluta mediciner helt inte var hållbart för mig. "Svenska erfarenheter talar dock för att metylfenidat inte behöver sättas ut vid en väl fungerande behandling när graviditet konstaterats" står det på Janusinfo gällande metylfenidat. Risker utesluts dock inte, något som är lite jobbigt för mig. Jag har gjort flera ultraljud och tittat noga på vårt barns hjärta som ser helt perfekt ut. Jag tar endast 20 mg kapsel om dagen nu, så dosen är mycket låg. Metylfenidat är ett väl beprövat läkemedel då det ju också används för behandling av ADHD. Vid behandling av gravre ADHD sätts inte medicinering ut då det ofta kan komma med stora risker, varav det finns en hel del studier på metylfenidat och fosterpåverkan. Det finns många åsikter om medicinering under graviditet, och jag tror att oavsett sjukdomstillstånd och läkemedelssubstans så är det ett beslut man måste ta själv tillsammans med sin läkare. Mitt bästa råd är att vara väl påläst själv för att aktivt kunna ta ett beslut. Om man väljer att ta mer medicin än vad jag gör så skulle jag ändå påstå att man bör överväga, tillsammans med sin läkare, att trappa ner i slutet av graviditeten för att minska risken för neonatala utsättningssymptom. Ska göra alla lite lyckligare och skriva att metylfenidat inte går över i bröstmjölken! Så standard medicinering kan återgå postpartum och vakna nätter kommer därmed bli en dans på rosor (vem försöker jag lura..). Detta gäller alltså metylfenidat. Modafinil ska diskuteras nogrant med läkare, så väl som xyrem.

Slutligen så vill jag, med endast min egna erfarenhet att stå på, säga att narkolepsi inte bör stoppa Dig från att bli gravid, om det är något du önskar. Ja - chansen är stor att du kommer bli tröttare, men Ja - i slutändan är det värt det. Och till Dig som är gravid och skäms över att du medicinerar i samråd med din läkare - skäms inte. Om du har en sugig, ångestladdad och jättetrött graviditet ökar risken att du drabbas av depression postpartum. Det tar också i från dig all den tid du kan fantisera om, och njuta av, ditt barn under din graviditet - du måste alltså prioritera även din egen hälsa! En glad mamma är faktiskt väldigt, väldigt, viktigt också (viktigast).

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas