Dags Att Vakna

Lever vi genom våra barns prestationer?

Nu har jag snart varit förälder i ett halvår. Det har varit omvälvande, stressande, skitjobbigt, lärorikt och fantastiskt. Denna lilla stjärna, som är mitt livs kärlek, väcker så mycket känslor hos mig. Jag tror alla föräldrar lever genom sina barn, mer eller mindre. Lennons lycka är min lycka, och hans smärta är min smärta. Har han en dålig dag, då har jag en dålig dag. Så är det. Jag bor i Lennon-bubblan. Allt handlar om honom; sova, äta, leka, äta, sova, leka, äta, och så börjar vi om. Bubblan är fantastisk men den är också isolerande och väggarna är tjocka. Det är lätt att glömma bort att det finns en värld där utanför. 

Nu svävar jag iväg lite. Ska bara leta upp den röda tråden.

Sådär.

För ett par månader sedan lämnade jag och Lennon bubblan en stund för att gå till öppna förskolan. Vi kom dit själva och satt oss på golvet och lekte - Lennon i mitt knä. Bredvid satt en liten kille på golvet, utan stöd omkring sig och utan händerna som stöd. Jag tänkte att han inte kan ha varit äldre än Lennon, men satt så stadigt och dessutom med en leksak i händerna som han undersökte koncentrerat. Det tills han insåg att han blev uttittad av mig (haha), då log han stort och sa någonting som säkert betydde "hej" på hans språk. "Wow, du sitter så stadigt! Vad roligt att sitta upp och leka!", utbrast jag. Hans mamma hörde visst mig, och kom snabbt dit för att förklara. Ja. Precis. Förklara. Vi kände inte varandra, och innan hon ens presenterat sig eller sitt barn för mig så förklarade hon hur hon gjort för att lära sitt barn att sitta sådär tidigt. Hon tittade på Lennon som satt där i mitt knä, och sedan tittade hon upp på mig och sa "så det kan ni ju testa!". 

Nej, jag är inte intresserad av att kritisera denna mamman personligen. Jag nickade och log, där och då (ja, jag kan faktiskt vara tyst när jag ogillar vad jag hör.... ibland), men jag vill gärna reflektera lite kring vad detta betyder; detta mycket beskrivande exempel på det som jag tycker mig se väldigt ofta, i många sammanhang. Det handlar ännu en gång om prestationssamhället. Ofta upplever jag att föräldrar vill skynda på deras barns, inte minst motoriska, utveckling. Nu är det ju så att en oftast inte kan det, utan barnet kommer ändå lära sig i sin takt. Detta barnet utvecklats väl motoriskt, det syntes på flera sätt. Troligtvis tidigare än väntat, och det är ju roligt (för självklart är det underlättande när barnet kan sitta och leka). Saken är den att jag ibland upplever att detta inte handlar så mycket om barnet - utom om att föräldern kanske känner att hen har lyckats som förälder då dess barn presterat (och då gärna något objektivt, som då att sitta). Och igen; detta är inte personlig kritik, utan detta är något som hänt (blivit fel) på samhällsnivå. BVC kan säkert också ha en viss roll i pressen, så väl som föräldragruppen och sociala medier.

Visst är det lätt att barnet blir ens lilla projekt? Alla föräldrar har en viktig roll i sitt barns utveckling, och visst är det ett jätteansvar?! Att forma en helt ny liten människa. Den tanken gör mig förövrigt mörkrädd - finns rum för snedsteg (jomen givetvis!). Men visst kan det stiga en över huvudet? Jag tror att det är viktigt att vi inte värderar barnet efter dess prestation, eller, lika viktigt - att inte värdera oss själva efter våra barns prestationer.

Vår uppgift är att stötta våra barn. Lära dem skilja på rätt och fel, ge dem ett känsla av sammanhang. Kommunicera, le, ge ögonkontakt. Smitta dem med våra värderingar, men stötta dem i att finna sin egen väg. Sjunga för dem, läsa för dem.Uppmuntra till ifrågasättande, uppmuntra till öppenhet och integritet. Balansera, undersöka. Dela med sig, ta emot, ge tillbaka. Skratta med, och gråta med. Trösta, och hjälpa dem upp igen. Att lära dem sitta.. Nja.. Det klarar de så bra själva. 

Till alla föräldrar; var stolt. Oavsett vad ditt barn kan prestera. Kan ditt barn sitta vid fyra månader? KUL. Kan ditt barn inte sitta vid sju månader? So what? Det säger ingeting om dig som förälder. 

Härom dagen kom en man fram till mig på ett café och sa "du kommunicerar så mycket med ditt barn! Det ser man inte varje dag". Det var veckans bästa komplimang. 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas