Dags Att Vakna

Kategori: barnsnack

Lever vi genom våra barns prestationer?

Nu har jag snart varit förälder i ett halvår. Det har varit omvälvande, stressande, skitjobbigt, lärorikt och fantastiskt. Denna lilla stjärna, som är mitt livs kärlek, väcker så mycket känslor hos mig. Jag tror alla föräldrar lever genom sina barn, mer eller mindre. Lennons lycka är min lycka, och hans smärta är min smärta. Har han en dålig dag, då har jag en dålig dag. Så är det. Jag bor i Lennon-bubblan. Allt handlar om honom; sova, äta, leka, äta, sova, leka, äta, och så börjar vi om. Bubblan är fantastisk men den är också isolerande och väggarna är tjocka. Det är lätt att glömma bort att det finns en värld där utanför. 

Nu svävar jag iväg lite. Ska bara leta upp den röda tråden.

Sådär.

För ett par månader sedan lämnade jag och Lennon bubblan en stund för att gå till öppna förskolan. Vi kom dit själva och satt oss på golvet och lekte - Lennon i mitt knä. Bredvid satt en liten kille på golvet, utan stöd omkring sig och utan händerna som stöd. Jag tänkte att han inte kan ha varit äldre än Lennon, men satt så stadigt och dessutom med en leksak i händerna som han undersökte koncentrerat. Det tills han insåg att han blev uttittad av mig (haha), då log han stort och sa någonting som säkert betydde "hej" på hans språk. "Wow, du sitter så stadigt! Vad roligt att sitta upp och leka!", utbrast jag. Hans mamma hörde visst mig, och kom snabbt dit för att förklara. Ja. Precis. Förklara. Vi kände inte varandra, och innan hon ens presenterat sig eller sitt barn för mig så förklarade hon hur hon gjort för att lära sitt barn att sitta sådär tidigt. Hon tittade på Lennon som satt där i mitt knä, och sedan tittade hon upp på mig och sa "så det kan ni ju testa!". 

Nej, jag är inte intresserad av att kritisera denna mamman personligen. Jag nickade och log, där och då (ja, jag kan faktiskt vara tyst när jag ogillar vad jag hör.... ibland), men jag vill gärna reflektera lite kring vad detta betyder; detta mycket beskrivande exempel på det som jag tycker mig se väldigt ofta, i många sammanhang. Det handlar ännu en gång om prestationssamhället. Ofta upplever jag att föräldrar vill skynda på deras barns, inte minst motoriska, utveckling. Nu är det ju så att en oftast inte kan det, utan barnet kommer ändå lära sig i sin takt. Detta barnet utvecklats väl motoriskt, det syntes på flera sätt. Troligtvis tidigare än väntat, och det är ju roligt (för självklart är det underlättande när barnet kan sitta och leka). Saken är den att jag ibland upplever att detta inte handlar så mycket om barnet - utom om att föräldern kanske känner att hen har lyckats som förälder då dess barn presterat (och då gärna något objektivt, som då att sitta). Och igen; detta är inte personlig kritik, utan detta är något som hänt (blivit fel) på samhällsnivå. BVC kan säkert också ha en viss roll i pressen, så väl som föräldragruppen och sociala medier.

Visst är det lätt att barnet blir ens lilla projekt? Alla föräldrar har en viktig roll i sitt barns utveckling, och visst är det ett jätteansvar?! Att forma en helt ny liten människa. Den tanken gör mig förövrigt mörkrädd - finns rum för snedsteg (jomen givetvis!). Men visst kan det stiga en över huvudet? Jag tror att det är viktigt att vi inte värderar barnet efter dess prestation, eller, lika viktigt - att inte värdera oss själva efter våra barns prestationer.

Vår uppgift är att stötta våra barn. Lära dem skilja på rätt och fel, ge dem ett känsla av sammanhang. Kommunicera, le, ge ögonkontakt. Smitta dem med våra värderingar, men stötta dem i att finna sin egen väg. Sjunga för dem, läsa för dem.Uppmuntra till ifrågasättande, uppmuntra till öppenhet och integritet. Balansera, undersöka. Dela med sig, ta emot, ge tillbaka. Skratta med, och gråta med. Trösta, och hjälpa dem upp igen. Att lära dem sitta.. Nja.. Det klarar de så bra själva. 

Till alla föräldrar; var stolt. Oavsett vad ditt barn kan prestera. Kan ditt barn sitta vid fyra månader? KUL. Kan ditt barn inte sitta vid sju månader? So what? Det säger ingeting om dig som förälder. 

Härom dagen kom en man fram till mig på ett café och sa "du kommunicerar så mycket med ditt barn! Det ser man inte varje dag". Det var veckans bästa komplimang. 

 

"Vad duktig du är!"

Härom dagen fick min Lennon sitt 5-månaders-vaccin. Hjälp. Alla gånger jag vaccinerat barn och förundrats över hur föräldrar kan vara så känsliga, de gångerna är aldrig mer; Då så (o)lyckligt ovetandes om smärtan en känner i föräldrar-hjärtat när ens barn får ont. Herregud. Jag våndades i en vecka inför detta, men där satt vi tillslut. Vi hade goda förutsättningar - Lennon var utvilad, mätt och nöjd och satt där i mitt knä, lyckligt ovetandes om vad som komma skulle. "Det kommer göra lite ont i benen, Lennon, men det går över snabbt", sa jag några gånger till (precis som jag sagt tio gånger påvägen mot BVC). Stick. Kram. Och that was it. Lennon skrek i princip bara till denna gången, och verkade komma över det hela väldigt snabbt. Min reaktion på detta var; "Åh, vad duktig du var, älskling". Enormt lättad över att han faktiskt inte verkade få så ont ändå. 

Det var inte förrän påväg hem jag började reflektera över det där; vad sa jag egentligen? Jag är inget fan av ordet "duktig" och jag tänker aktiv på att begränsa mitt användande av detta prestationsfokuserade adjektiv (haha, visst är det ett sådant?). Det är faktiskt svårt. Jag kommer på mig själv med att använda "duktig" om Lennons prestationer både nu och då, i vissa situationer tar jag lite lättare på det än andra, men när det kommer till att visa eller inte visa känslor är jag allergisk mot det där ordet. Hur uppfattas det då jag säger åt Lennon att han är duktig som inte skrek mera när han vaccinerades? Att han inte får gråta/skrika när han får ont? att det är bra att hålla tyst? att det är bra att inte visa känslor? Kände jag kanske en liten gnutta stolthet över att han inte skrek mer - tänk, ett så tryggt barn. Var det så? Jag vet inte. Troligtvis var mitt osmakliga ordval endast en reaktion på stress-releasen jag själv upplevde där och då.

Små ord gör stor skillnad. Vi lägger så lätt värdering i våra egna, andras och inte minst våra barns prestationer, och jag tror det är farligt. Jag tror det på sikt påverkar barnets självkänsla och skapar en inre stress. Är det så konstigt? Visst älskar Du att få beröm? Jag vet att jag gör det. 

Jag summerar för er som bara tycker detta var något lulligt PK-snack.
Jag tror att vi vuxna, med hjälp av våra ordval, kan ge våra barn bättre förutsättningar att växa upp med en god självkänsla. Jag anser inte att tysta barn är duktiga barn. Jag tycker inte barn som alltid är glada på något sätt är duktigare än barn som skriker. Jag tycker ingen förälder ska skämmas över att deras bebis skriker på bussen, och jag tycker inte en gråtande bebis ska få höra ordet "tyst". Jag anser att gör det ont ska en få skrika så mycket en vill - i två sekunder, eller i flera timmar. En är precis lika duktig oavsett. 

Så, nästa gång ska jag helt enkelt säga att "vad bra att du har fått ditt vaccin nu". För det är det ju. 

PS: vaccinera era barn! DS

Lennon Eric

Den 14 Oktober föddes våran Lennon. En stor kille på 4,2 kg och 55 cm! Vem kunde tro? Nu är han fem veckor gammal, väger en aning mera och ler mer hela ansiktet varje dag. Livet blir bättre och bättre, men bebisbubblan är inte bara rosa och skimrande. I alla fall inte min bebisbubbla. Han dock, Han är så fin så jag smälter. 

Gravid vecka för vecka

Första trimestern

vecka 5-12

I vecka fem plussade vi på en hotelltoalett i Sydafrika. Min reaktion var otroligt neutral, trotts att detta med att vi inte ännu blivit gravida fått mig att ligga sömnlös, gråta över menstrosan, och gå till x antal läkare. Benjamins reaktion var att han behövde bajsa, väntat. Tio minuter senare satt vi i en bil för att åka down-hill på mountinbike - ni vet det är ju det en vill göra när en först fått veta att ett litet skört liv växer i ens livmoder. Jag ramlade mest och mina ben är fortfarande ärrade sedan denna dagen. Som ett minne jag alltid får bära med mig. Dagen vi plussade, och jag nästan offrade livet i Sydafrikas berg. 

Jag hade inte massa symptom här i början. Runt tiden då jag plussade och under hela första trimestern hade jag en hel del "mensvärk" som ju då visade sig vara växtvärk. Jag hade lite småblödningar, främst efter sex, och jag kände mig lite åksjuk från och till. Någon gång här började brösten växa och de har fortsatt med det (tyvärr). I vecka sex-sju kom den enorma tröttheten som ett brev på posten. Jag var helt absurt trött, hela tiden. Det avtog tillslut, men det var verkligen mitt första, största, symptom. Illamåendet kom i vecka åtta. Det var helt klart hanterbart men triggades av vissa dofter, och dämpades av apelsinjuice och surt godis. Jag kräktes aldrig, till min lättnad. Kort efter jag plussade satt min emetofobi fart i huvudet och jag hade så mycket ångest och var så rädd att jag skulle börja kräkas, men är så glad att jag slapp det. Jag upplevde att jag hade ganska lite symptom i jämförelse med andra och var såklart orolig för det.  Jag hade jättesvårt att glädjas över min graviditet såhär tidigt, jag är alldeles för medveten om statistiken.. Fick ett vagnialt ultraljud i vecka nio för att jag så gärna ville se att bebis hjärta slog. 

Jag såg det lilla hjärtat innan barnmorskan ens hann säga något och drog en lättnadens suck. Jag var så mycket lugnare efter detta. Jag må vara kreativ och filosofisk men också otroligt logisk och jag vet att risken för missfall reduceras avsevärt efter att hjärtat börjat slå. And here it was. 

Andra trimestern

vecka 13-17

Jag ville så gärna att min bebismage skulle synas, om än bara lite, men det gjorde den tyvärr inte, hur mycket jag än önskade.. 

Jag skickade en bild på magen i profil till lillasyster som sa att "jag ser inte vad som är din rygg, och vad som är din mage". Lite besviken. Längtade så (och nu längtar jag bara tillbaka till formen på bilden ovan. Kanske lite väl optimistiskt). 

Vi  valde att tacka ja till KUB-testet. Jag ville gärna utesluta trisomi 13 och 18, och så ville jag såklart se vårat barn igen. Jag var redan här övertygad om att det var en liten kille, något annat fanns typ inte. Jag var också lite orolig eftersom jag tog (och tar) mindre doser metylfenidat mot narkolepsin. Metylfenidat innebär en mycket liten ökad risk för hjärtmissbildningar hos fostret, och ju fler koller på detta lilla hjärta, desto bättre, kände jag!

KUBen gick fint! Var såklart svinnervös för ett missed abortion men så fort jag såg det lilla hjärtat blinka på skärmen kände jag mig helt lugn. 

Mina symptom här var mildare. Illamåendet hade släppt, så väl som luktkänsligheten. Hade lite oklara matpreferenser; klarade inte av tacos, pepsi eller kaffe (tacos hänger med än) och cravade stekta mackor med ost, tomat och dijonsenap. Mina små blödningar slutade tvärt i vecka 13. Fortfarande ont i brösten som började bli ådriga och tröttheten hade inte riktigt gett med sig, även om den blivit bättre. Magen började synas liiiiiite i vecka 15. Ungefär här började jag också bli väldigt täppt i näsan och få lock i öronen hela tiden. Är fortfarande ganska täppt, men har numera endast lock efter träning. I vecka 16 började jag få näsblod, ofta. Det har varit så i perioder sedan dess. Mina slemhinnor har varit generellt känsliga hela min graviditet. Jag har ju också tagit en del omega-3 varav ganska lättblödande.. 

vecka 17-28

I vecka 17 kände jag fosterrörelser för första gången. Egentligen kände jag ett litet fladder i vecka 16, men då vågade jag inte tro på det. I vecka 17 kände jag det mycket mer ofta, och från vecka 18 har jag känt fosterrörelser dagligen. Det är ju så olika för alla! Att känna honom gjorde mig lugn och såklart orolig - för om det gick nästan en hel dag utan livstecken blev jag såklart rädd, även om jag visste att det var helt naturligt. 

I vecka 19 gjorde vi rutin ultraljud och kunde ännu en gång konstatera att vi hade en frisk bebis på G! 

Han ville helst inte sära på benen, men vi tyckte oss minsann se en liten snopp. Som väntat. Det var en Han. 

Magen hade börjat växa, och som jag skrivit om tidigare tyckte jag det var ganska jobbigt. Det var oväntat för mig; jag hade varit så säker på att jag skulle känna mig jättevacker. Jag hade en period som var ganska psykiskt jobbig med de kroppslig förändringarna, men tids nog accepterade jag det. I vecka 24-25 började jag få ganska mycket bristningar kring brösten. Det gör mig inte så mycket, de kan få vara där. Jag tyckte även jag fick mer celluliter. Kändes med helt okej. Jag tror egentligen inte det handlade om de kroppsliga förändringarna, utan att jag nu inte riktigt kunde träna som vanligt, och det gjorde mig lite obekväm. Fram till vecka 24 körde jag mina klasser som vanligt (om än mer andfådd och varm). Jag kunde hoppa till vecka 26-27 utan att känna mig otymplig och jag kunde magträna, om än något modifierat, till vecka 28. Jag upplevde de dock omotiverande att inte kunna prestera som förrut. Ville inte pressa kroppen för hårt, och tränade mer för att underhålla än för utveckling och resultat (not my cup of tea så att säga). 

Jag trivdes i magen när jag hade på mig tighta klänningar. Köpte inga mamma-kläder (gör inte ännu, köper bara sånt jag kan ha i storlek S för att kunna bevara det, så det blir mest klänningar) och vantrivdes i allt stort för jag kände mig som ett tält. Brösten var alltid i vägen. Nej. Dessa veckorna var inte jätteroliga! Det var dock supermysigt att känna bebis rörelser, att inte vara riktigt ensam någon gång, och att tänka från vecka 22 att nu kan denna stjärnan överleva utanför magen (arbetsskadad). I vecka 28 hade jag en del barn på jobbet i samma vecka som min lilla bebis där i magen; det var verkligen overklighetskänslor. Jag utvecklade en helt annan förståelse för hur det måste kännas att föda sitt barn extremprematurt. Värdefullt. 

Magen i vecka 24

Magen i vecka 28

Tredje trimestern

vecka 29-idag (vecka 35)

Sakta men säkert började jag gilla magen. Tillslut kändes den mer som en bebis än som min mage, då blev det bättre. Bebis var, och är, ganska livlig. Jag kände honom hicka första gången i vecka 29. Älskade känslan av att han övade på att andas där inne.. Kroppen var pigg fram till vecka 33 ändå, men från vecka 28 reducerade jag träning till gymträning 3-4 gånger i veckan, kondition på maskin och promenader. I vecka 32 gjorde vi ett tillväxtultraljud som visade en bebis precis på linjen, en riktig Svensson. Här fick vi ännu en gång bekräftat att vi väntar en liten kille! Han hade då lagt sig till rätta med huvudet nedåt, och där ligger han ännu, men nu mera fixerad. 

I vecka 34 började jag få en del bäckensmärta på ena sidan av blygdbenet. Troligtvis fick jag den då han trängde ner djupt i bäckenet och trycker sitt bakhuvud just däremot.. Hur som helst är numera vända sig i sängen, ställa sig upp, sätta sig upp, promenera, ta på sig skor, strumpor, byxor, lägga tyngd på ett ben, osv ett struggle. Har denna veckan insett att jag nog få lämna benträning ett tag.. 

Nu var (är) förberedelserna i full gång. Vagn införskaffades, babyskydd, skötmadrass och hans rum börjar ta form, så väl som hans garderob. I vecka 34 bäddade jag hans vagga, det var så mysigt. Har aldrig uppskattat att tvätta så mycket som jag gör nu när jag tvättar bebiskläder. Jag började längta efter honom efter vecka 32 därvid. Innan dess var jag nog väldigt uppe i graviditeten. Jag tror på att varje steg, varje del, är viktig på sitt sätt. Att knyta ann är en process över tid, det blir så uppenbart under en graviditet. Hur varje del spelar roll - acceptans, inblick, förberedelser och längtan. Att en måste förstå att en är gravid för att förstå att en ska bli förälder. Detta måste såklart bearbetas innan längtan faktiskt etableras på riktigt. Nu längtar jag mer och mer för varje dag.

Magen vecka 32

 

 

 

 

Djungeln som kallas barnbutik

Förberedelserna är i full gång. Jag går in i vecka 34 imorgon och mår tacksamt nog fortfarande väldigt bra. Är så glad att fortfarande kunna träna på, även om kroppen börjar säga åt mig att anpassa mig lite, haha. Bebis har fått en garderob som snart kan kallas fullständig för en nyfödd, han har fått en vagga som ännu är madrasslös, lite leksaker som först kommer få agera prydnader, en "boken om mig" som jag ser fram emot att fylla i med guldpenna och idag hämtade vi även hans vagn; en Joolz day2 som jag ska visa någon gång. Babyskyddet var försenat trotts att vi beställt det för åtta veckor sedan: "Man får faktiskt åka hem med en bebis från 35 veckor", förklarade jag för personalen som snäsigt sa att "de flesta brukar faktiskt inte hämta sin bilbarnstol förrän vecka 40". 

En sak som slår mig när jag kikar runt bland barnsakerna är hur otroligt missanpassade många är för det lilla barnet. Har letat efter ett babygym men de flesta går i grått eller är väldigt kontrastlösa. Samma sak med mobil till barnvagn och skötbord - var är kontrasterna och de tydliga linjerna? Det mesta är virkat i naturfärger och saknar typ alla komponenter som faktiskt gynnar det lilla barnets utveckling. Ska vi inreda våra hem med det, eller ska det gynna våra barn? Oklart. Priserna i babybutikerna är också helt absurda, och alternativen finns i oändlighet. Alla produkttillverkare hävdar att deras produkt är speciellt anpassad för det lilla barnet medan jag kritiskt granskar nappar som knappast stimulerar sugreflexen och svindyra huvudkuddar som är alldeles för mjuka för barnets bästa. Samtidigt blir jag påverkad på ett sätt jag inte trodde jag skulle bli. Jag var så säker på hur jag ville ha det, men i skrivande stund sitter jag ändå här och överväger mellan Calma-nappen till flaskan (som ju egentligen är min favorit), och någon annan överprisflaska i glas som är snygg att se på. 

 

Upp