Dags Att Vakna

Kategori: graviditet

BF+

Alla som gått över tiden vet hur det fruktansvärt påfrestande det är. Kroppen är tung, trött och ömmar och psykisk ska vi inte ens tala om. Nu vill jag bara att ungen ska UT. Sista veckorna har varit så långsamma. En evig väntan; svårt att boka upp saker, energinivåerna är låga och kroppen känns rastlös. Känner mig otroligt otymplig och gravidglown som jag ju aldrig sett syns ännu mindre nu.

Har varit jättedålig på att fota magen, just för att jag aldrig riktigt trivts med kroppen under min graviditet. I veckan fick jag dock möjligheten att fotas för att visa upp lite gravidkläder och jag tänkte att ja, om chansen nu dyker upp kanske jag ska ta den, för någon dag lär jag uppskatta det där. Jag blev nöjd med ett par bilder och kan varmt rekommendera Marzia Photography. 


jag och magen ett par dagar innan BF

Gravid vecka för vecka

Första trimestern

vecka 5-12

I vecka fem plussade vi på en hotelltoalett i Sydafrika. Min reaktion var otroligt neutral, trotts att detta med att vi inte ännu blivit gravida fått mig att ligga sömnlös, gråta över menstrosan, och gå till x antal läkare. Benjamins reaktion var att han behövde bajsa, väntat. Tio minuter senare satt vi i en bil för att åka down-hill på mountinbike - ni vet det är ju det en vill göra när en först fått veta att ett litet skört liv växer i ens livmoder. Jag ramlade mest och mina ben är fortfarande ärrade sedan denna dagen. Som ett minne jag alltid får bära med mig. Dagen vi plussade, och jag nästan offrade livet i Sydafrikas berg. 

Jag hade inte massa symptom här i början. Runt tiden då jag plussade och under hela första trimestern hade jag en hel del "mensvärk" som ju då visade sig vara växtvärk. Jag hade lite småblödningar, främst efter sex, och jag kände mig lite åksjuk från och till. Någon gång här började brösten växa och de har fortsatt med det (tyvärr). I vecka sex-sju kom den enorma tröttheten som ett brev på posten. Jag var helt absurt trött, hela tiden. Det avtog tillslut, men det var verkligen mitt första, största, symptom. Illamåendet kom i vecka åtta. Det var helt klart hanterbart men triggades av vissa dofter, och dämpades av apelsinjuice och surt godis. Jag kräktes aldrig, till min lättnad. Kort efter jag plussade satt min emetofobi fart i huvudet och jag hade så mycket ångest och var så rädd att jag skulle börja kräkas, men är så glad att jag slapp det. Jag upplevde att jag hade ganska lite symptom i jämförelse med andra och var såklart orolig för det.  Jag hade jättesvårt att glädjas över min graviditet såhär tidigt, jag är alldeles för medveten om statistiken.. Fick ett vagnialt ultraljud i vecka nio för att jag så gärna ville se att bebis hjärta slog. 

Jag såg det lilla hjärtat innan barnmorskan ens hann säga något och drog en lättnadens suck. Jag var så mycket lugnare efter detta. Jag må vara kreativ och filosofisk men också otroligt logisk och jag vet att risken för missfall reduceras avsevärt efter att hjärtat börjat slå. And here it was. 

Andra trimestern

vecka 13-17

Jag ville så gärna att min bebismage skulle synas, om än bara lite, men det gjorde den tyvärr inte, hur mycket jag än önskade.. 

Jag skickade en bild på magen i profil till lillasyster som sa att "jag ser inte vad som är din rygg, och vad som är din mage". Lite besviken. Längtade så (och nu längtar jag bara tillbaka till formen på bilden ovan. Kanske lite väl optimistiskt). 

Vi  valde att tacka ja till KUB-testet. Jag ville gärna utesluta trisomi 13 och 18, och så ville jag såklart se vårat barn igen. Jag var redan här övertygad om att det var en liten kille, något annat fanns typ inte. Jag var också lite orolig eftersom jag tog (och tar) mindre doser metylfenidat mot narkolepsin. Metylfenidat innebär en mycket liten ökad risk för hjärtmissbildningar hos fostret, och ju fler koller på detta lilla hjärta, desto bättre, kände jag!

KUBen gick fint! Var såklart svinnervös för ett missed abortion men så fort jag såg det lilla hjärtat blinka på skärmen kände jag mig helt lugn. 

Mina symptom här var mildare. Illamåendet hade släppt, så väl som luktkänsligheten. Hade lite oklara matpreferenser; klarade inte av tacos, pepsi eller kaffe (tacos hänger med än) och cravade stekta mackor med ost, tomat och dijonsenap. Mina små blödningar slutade tvärt i vecka 13. Fortfarande ont i brösten som började bli ådriga och tröttheten hade inte riktigt gett med sig, även om den blivit bättre. Magen började synas liiiiiite i vecka 15. Ungefär här började jag också bli väldigt täppt i näsan och få lock i öronen hela tiden. Är fortfarande ganska täppt, men har numera endast lock efter träning. I vecka 16 började jag få näsblod, ofta. Det har varit så i perioder sedan dess. Mina slemhinnor har varit generellt känsliga hela min graviditet. Jag har ju också tagit en del omega-3 varav ganska lättblödande.. 

vecka 17-28

I vecka 17 kände jag fosterrörelser för första gången. Egentligen kände jag ett litet fladder i vecka 16, men då vågade jag inte tro på det. I vecka 17 kände jag det mycket mer ofta, och från vecka 18 har jag känt fosterrörelser dagligen. Det är ju så olika för alla! Att känna honom gjorde mig lugn och såklart orolig - för om det gick nästan en hel dag utan livstecken blev jag såklart rädd, även om jag visste att det var helt naturligt. 

I vecka 19 gjorde vi rutin ultraljud och kunde ännu en gång konstatera att vi hade en frisk bebis på G! 

Han ville helst inte sära på benen, men vi tyckte oss minsann se en liten snopp. Som väntat. Det var en Han. 

Magen hade börjat växa, och som jag skrivit om tidigare tyckte jag det var ganska jobbigt. Det var oväntat för mig; jag hade varit så säker på att jag skulle känna mig jättevacker. Jag hade en period som var ganska psykiskt jobbig med de kroppslig förändringarna, men tids nog accepterade jag det. I vecka 24-25 började jag få ganska mycket bristningar kring brösten. Det gör mig inte så mycket, de kan få vara där. Jag tyckte även jag fick mer celluliter. Kändes med helt okej. Jag tror egentligen inte det handlade om de kroppsliga förändringarna, utan att jag nu inte riktigt kunde träna som vanligt, och det gjorde mig lite obekväm. Fram till vecka 24 körde jag mina klasser som vanligt (om än mer andfådd och varm). Jag kunde hoppa till vecka 26-27 utan att känna mig otymplig och jag kunde magträna, om än något modifierat, till vecka 28. Jag upplevde de dock omotiverande att inte kunna prestera som förrut. Ville inte pressa kroppen för hårt, och tränade mer för att underhålla än för utveckling och resultat (not my cup of tea så att säga). 

Jag trivdes i magen när jag hade på mig tighta klänningar. Köpte inga mamma-kläder (gör inte ännu, köper bara sånt jag kan ha i storlek S för att kunna bevara det, så det blir mest klänningar) och vantrivdes i allt stort för jag kände mig som ett tält. Brösten var alltid i vägen. Nej. Dessa veckorna var inte jätteroliga! Det var dock supermysigt att känna bebis rörelser, att inte vara riktigt ensam någon gång, och att tänka från vecka 22 att nu kan denna stjärnan överleva utanför magen (arbetsskadad). I vecka 28 hade jag en del barn på jobbet i samma vecka som min lilla bebis där i magen; det var verkligen overklighetskänslor. Jag utvecklade en helt annan förståelse för hur det måste kännas att föda sitt barn extremprematurt. Värdefullt. 

Magen i vecka 24

Magen i vecka 28

Tredje trimestern

vecka 29-idag (vecka 35)

Sakta men säkert började jag gilla magen. Tillslut kändes den mer som en bebis än som min mage, då blev det bättre. Bebis var, och är, ganska livlig. Jag kände honom hicka första gången i vecka 29. Älskade känslan av att han övade på att andas där inne.. Kroppen var pigg fram till vecka 33 ändå, men från vecka 28 reducerade jag träning till gymträning 3-4 gånger i veckan, kondition på maskin och promenader. I vecka 32 gjorde vi ett tillväxtultraljud som visade en bebis precis på linjen, en riktig Svensson. Här fick vi ännu en gång bekräftat att vi väntar en liten kille! Han hade då lagt sig till rätta med huvudet nedåt, och där ligger han ännu, men nu mera fixerad. 

I vecka 34 började jag få en del bäckensmärta på ena sidan av blygdbenet. Troligtvis fick jag den då han trängde ner djupt i bäckenet och trycker sitt bakhuvud just däremot.. Hur som helst är numera vända sig i sängen, ställa sig upp, sätta sig upp, promenera, ta på sig skor, strumpor, byxor, lägga tyngd på ett ben, osv ett struggle. Har denna veckan insett att jag nog få lämna benträning ett tag.. 

Nu var (är) förberedelserna i full gång. Vagn införskaffades, babyskydd, skötmadrass och hans rum börjar ta form, så väl som hans garderob. I vecka 34 bäddade jag hans vagga, det var så mysigt. Har aldrig uppskattat att tvätta så mycket som jag gör nu när jag tvättar bebiskläder. Jag började längta efter honom efter vecka 32 därvid. Innan dess var jag nog väldigt uppe i graviditeten. Jag tror på att varje steg, varje del, är viktig på sitt sätt. Att knyta ann är en process över tid, det blir så uppenbart under en graviditet. Hur varje del spelar roll - acceptans, inblick, förberedelser och längtan. Att en måste förstå att en är gravid för att förstå att en ska bli förälder. Detta måste såklart bearbetas innan längtan faktiskt etableras på riktigt. Nu längtar jag mer och mer för varje dag.

Magen vecka 32

 

 

 

 

Djungeln som kallas barnbutik

Förberedelserna är i full gång. Jag går in i vecka 34 imorgon och mår tacksamt nog fortfarande väldigt bra. Är så glad att fortfarande kunna träna på, även om kroppen börjar säga åt mig att anpassa mig lite, haha. Bebis har fått en garderob som snart kan kallas fullständig för en nyfödd, han har fått en vagga som ännu är madrasslös, lite leksaker som först kommer få agera prydnader, en "boken om mig" som jag ser fram emot att fylla i med guldpenna och idag hämtade vi även hans vagn; en Joolz day2 som jag ska visa någon gång. Babyskyddet var försenat trotts att vi beställt det för åtta veckor sedan: "Man får faktiskt åka hem med en bebis från 35 veckor", förklarade jag för personalen som snäsigt sa att "de flesta brukar faktiskt inte hämta sin bilbarnstol förrän vecka 40". 

En sak som slår mig när jag kikar runt bland barnsakerna är hur otroligt missanpassade många är för det lilla barnet. Har letat efter ett babygym men de flesta går i grått eller är väldigt kontrastlösa. Samma sak med mobil till barnvagn och skötbord - var är kontrasterna och de tydliga linjerna? Det mesta är virkat i naturfärger och saknar typ alla komponenter som faktiskt gynnar det lilla barnets utveckling. Ska vi inreda våra hem med det, eller ska det gynna våra barn? Oklart. Priserna i babybutikerna är också helt absurda, och alternativen finns i oändlighet. Alla produkttillverkare hävdar att deras produkt är speciellt anpassad för det lilla barnet medan jag kritiskt granskar nappar som knappast stimulerar sugreflexen och svindyra huvudkuddar som är alldeles för mjuka för barnets bästa. Samtidigt blir jag påverkad på ett sätt jag inte trodde jag skulle bli. Jag var så säker på hur jag ville ha det, men i skrivande stund sitter jag ändå här och överväger mellan Calma-nappen till flaskan (som ju egentligen är min favorit), och någon annan överprisflaska i glas som är snygg att se på. 

 

"Men herregud sluta - du är ju gravid!"

Jag längtade länge efter att bli gravid. Jag har ju alltid vetat att jag vill bli mamma (japp, helt enligt samhällets förväntningar på mig som kvinna), även om jag då jag var yngre troligtvis inte reflekterade så mycket kring graviditeten.. Men från att jag träffade Benjamin så har jag faktiskt längtat efter att bli gravid (den biologiska klockan does excist, haha!). Vi jobbade på det där ett tag, att göra bebis, som alla tror är så sjukt enkelt (sa någon till er någonsin på sexualkunskapen att det var mer komplicerat än snopp i snippa?), gick på diverse utredningar, var friska, men, som det står i min journal; "ofrivilligt barnlösa", sen poff så var vi helt plötsligt gravida. Jag är inte den blödiga typen utan det var mest "nejmen titta, ett plus", och nu är vi här. 

Jag har alltid varit ganska smal...

 

..eller ja, nästan alltid i alla fall. Det har inte varit speciellt viktigt för mig de senaste åren, inte alls faktiskt. Hur kroppen sett ut har inte spelat så stor roll, men jag har såklart uppskattat att se resultatet av min hårda (och fantastiska) träning. Det är en morot, om jag påstår något annat hade jag ljugit. Hur som helst var jag aldrig ens lite nervös över att inte trivas i min gravidkropp - gravida kvinnor är ju det vackraste som finns! Bristningar, svullna fötter, ådriga bröst - oavsett, att bära ett barn är så vackert. Spåren efteråt lika så. Därför var jag aldrig ens lite orolig. 

Så döm min förvåning när jag i vecka 20 kände ångest över att kläderna inte längre passade, att magen inte såg gravid ut utan bara svullen (sådär som den ju gör i början av en graviditet). Jag hade längtat så mycket efter att bli lite rund (det tog sån tid för mig, jag såg ogravid även avklädd till och med vecka 18, bebis verkade ha flyttat in i brösten snarare än livmodern). Jag tyckte de kroppsliga förändringarna sög. Och vad som sög ännu mer var den där känslan av att jag inte trivdes. Skammen över att inte trivas i sin gravidkropp, av ytliga skäl. "Hon är för ung", tänker en del nu, men då ska jag berätta för dig som tänker så att nej. Jag är bara mänsklig. Googlade detta och hittade typ ingeting. Är det bara jag som vantrivs? Omöjligt. Skrev lite meddelanden till andra som var i ungefär samma vecka till mig och fick respons. Tydligen känner en stor grupp gravida kvinnor sådär, men eftersom det är så skamligt så pratar vi inte om det. Jag skulle till och med dra det så långt att säga att det hör graviditen till - de kroppsliga förändringarna, självklart, men även oron över dessa. Eller i mitt fall - ångesten över detta. Och helt ärligt; varför skämmas? Att vantrivas med att totalt tappa kontrollen över en kropp som man haft ett helt liv på sig att lära känna är väll inte något konstigt eller skamligt, och det är inte ens i närheten av samma sak som att inte uppskatta sin graviditet - bebisen som gör min mage stor är ju det bästa som hänt! Det är en omställning när kroppen förändras väldigt snabbt. Det är konstigt att inte känna igen sin spegelbild riktigt. Jag kände faktiskt samma när jag gick ner i vikt snabbt efter att jag började medicinera min narkolepsi. Någonstans handlar det inte om estetik, i alla fall inte i mitt fall, i mitt fall handlar det troligtvis mer om kontroll. 

Känslan höll i sig till vecka 24 kanske, sen började det bli bättre. Mycket för att magen blev större och jag fick se lite gravid ut och inte bara svullen, haha. Men jag har i alla fall lite tips för er som känner som jag kände: 

Shoppa kläder som passar. Som du trivs i. Asos har en mamma-kollektion som är fin, men jag tycker även Weekday och & other stories har mycket kläder som funkar för en växande mage. 

Dela med dig! Till andra gravida, till andra som varit gravida (majoriteten jag pratat med har någon gång känt samma sak. Undantaget är min mamma, men jag hade inte förväntat mig något annat) eller till din barnmorska på MVC. 

Ta hand om dina mage. Klappa på den. Smörj in den. Gosa med den. Buffa på din bebis och njut av att bli buffad på tillbaka. 

Titta inte på bilder på dina long-gone abs. 

Ät gott. 

Troligtvis kommer din känsla att försvinna efter ett par veckor, men även om den inte gör det, så lovar jag att den kommer lätta när du får hålla i ditt barn. Viktigast av allt måste ändå vara att inte skämmas. Du ska aldrig behöva känna skam över en känsla.


Magen i vecka 27

Narkolepsi och graviditet

Nytt kapitel i livet - nytt inlägg på bloggen. 

I skrivande stund är jag i vecka 24 (för mig som neo-syrra känns det lite skumt. Vecka 24..). Jag har haft en väldigt bra graviditet allt som allt, men har såklart varit väldigt trött.. Det är väll den tröttheten detta inlägget ska få handla om! So let's go

Personligen upplever inte jag att min narkolepsi blivit värre under graviditeten. Jag har faktiskt haft mycket färre kataplexier än vanligt - de kommer i princip aldrig. Det känns så konstigt; jag har ju tidigare besvärats av väldigt mycket kataplexier. Även nattssömnen har jag upplevt en viss förbättring på med något färre uppvaknanden (vanligen har jag ca tio uppvaknanden per natt, nu har jag kanske fem-sex, beroende på hur kissnödig jag är haha). Tröttheten däremot har periodvis varit superpåfrestande. Mellan vecka sju och tolv var det som värst. Då tyckte jag den narkoleptiska tröttheten var helt bedövande, och jag kunde verkligen känns mig ledsen över det. Helt orkeslös! Jag började sova ca två-tre timmar per dag, men upplevde knappt en förbättring trotts det. Detta kan absolut också bero på att jag drog ner min medicinering, och inte längre gillade kaffe (och inte ville dricka koffeindryck). För mig blev det en ond cirkel då jag, pga tröttheten, inte orkade träna som vanligt. Träningen är ju annars lite av min medicin. Efter vecka tolv blev det bättre. Jag var, och är, fortfarande tröttare, men jag upplever inte att den narkoleptiska tröttheten är lika påtaglig. Jag är mer ofta "vanligt trött", vilket kan vara lite uppfriskande, faktiskt. Narkolepsitröttheten finns såklart också där - hela tiden och värre än förut, men även en "vanlig" trötthet som jag annars sällan upplever. Den går ju dessutom att sova bort, så jag sover ca två timmar om dagen och upplever att det fungerar fint. På grund av tröttheten jobbar jag numera endast 50%. Det fungerar bra så länge min arbetsplats låter mig jobba 50% per vecka och inte 80% vissa veckor och 20% andra.. Jag är helt slut efter ett jobbpass, och mer än två på rad känns omöjligt. Jag har blivit mer ljudkänslig också, troligtvis relaterat till tröttheten, men i övrigt upplever jag inte hjärntröttheten som värre än förut. Tröttheten bidrar såklart också till ökat sötsug, och som vi alla vet så bidrar sockerintag till ökad trötthet (r.t. minskat orexinpåslag). Igen - ond cirkel! Försöker komma ihåg varför jag inte ska äta godis, men glömmer det ganska ofta. 
Från vecka 20 ungefär upplevde jag nog en liten förbättring i tröttheten - i alla fall så pass att jag kunnat återgå till att träna ca 4 dagar i veckan. Detta ger mig mer energi, och är så värdefullt för mig! Jag orkar tyvärr inte träna lika långa och intensiva pass som förut (är konstant varm, blir superanfådd (något som jag tror späds på ytterliggare i och med ett litet hjärtfel jag har som inte märks förutom när man har ökad blodvolym - som nu!) och får sammandragningar om jag överanstränger mig), men ni vet vad man säger - den bästa träningen är den som blir av (haha). 

Nu till vad jag vet många undrar över - medicinering. Från och med att vi började försöka oss på det där med att tillverka en bebis så tog jag bort modafinilen från min medicinlista. Det finns väldigt lite studier om modafinil och graviditet, varav janusinfo avråder. Jag avstod även xyrem, som kändes som en självklarhet att utesluta, även om den endast är "klass 2ad", även det pga väldigt lite studier. Jag tog sålades endast metylfenidat under tiden vi försökte bli gravida. Från det att jag plusade drog jag ner dosen, men hade redan bestämt, tillsammans med min läkare, att fördelarna slog ut riskerna och att utesluta mediciner helt inte var hållbart för mig. "Svenska erfarenheter talar dock för att metylfenidat inte behöver sättas ut vid en väl fungerande behandling när graviditet konstaterats" står det på Janusinfo gällande metylfenidat. Risker utesluts dock inte, något som är lite jobbigt för mig. Jag har gjort flera ultraljud och tittat noga på vårt barns hjärta som ser helt perfekt ut. Jag tar endast 20 mg kapsel om dagen nu, så dosen är mycket låg. Metylfenidat är ett väl beprövat läkemedel då det ju också används för behandling av ADHD. Vid behandling av gravre ADHD sätts inte medicinering ut då det ofta kan komma med stora risker, varav det finns en hel del studier på metylfenidat och fosterpåverkan. Det finns många åsikter om medicinering under graviditet, och jag tror att oavsett sjukdomstillstånd och läkemedelssubstans så är det ett beslut man måste ta själv tillsammans med sin läkare. Mitt bästa råd är att vara väl påläst själv för att aktivt kunna ta ett beslut. Om man väljer att ta mer medicin än vad jag gör så skulle jag ändå påstå att man bör överväga, tillsammans med sin läkare, att trappa ner i slutet av graviditeten för att minska risken för neonatala utsättningssymptom. Ska göra alla lite lyckligare och skriva att metylfenidat inte går över i bröstmjölken! Så standard medicinering kan återgå postpartum och vakna nätter kommer därmed bli en dans på rosor (vem försöker jag lura..). Detta gäller alltså metylfenidat. Modafinil ska diskuteras nogrant med läkare, så väl som xyrem.

Slutligen så vill jag, med endast min egna erfarenhet att stå på, säga att narkolepsi inte bör stoppa Dig från att bli gravid, om det är något du önskar. Ja - chansen är stor att du kommer bli tröttare, men Ja - i slutändan är det värt det. Och till Dig som är gravid och skäms över att du medicinerar i samråd med din läkare - skäms inte. Om du har en sugig, ångestladdad och jättetrött graviditet ökar risken att du drabbas av depression postpartum. Det tar också i från dig all den tid du kan fantisera om, och njuta av, ditt barn under din graviditet - du måste alltså prioritera även din egen hälsa! En glad mamma är faktiskt väldigt, väldigt, viktigt också (viktigast).

 

Upp