Dags Att Vakna

Kategori: insida

Lever vi genom våra barns prestationer?

Nu har jag snart varit förälder i ett halvår. Det har varit omvälvande, stressande, skitjobbigt, lärorikt och fantastiskt. Denna lilla stjärna, som är mitt livs kärlek, väcker så mycket känslor hos mig. Jag tror alla föräldrar lever genom sina barn, mer eller mindre. Lennons lycka är min lycka, och hans smärta är min smärta. Har han en dålig dag, då har jag en dålig dag. Så är det. Jag bor i Lennon-bubblan. Allt handlar om honom; sova, äta, leka, äta, sova, leka, äta, och så börjar vi om. Bubblan är fantastisk men den är också isolerande och väggarna är tjocka. Det är lätt att glömma bort att det finns en värld där utanför. 

Nu svävar jag iväg lite. Ska bara leta upp den röda tråden.

Sådär.

För ett par månader sedan lämnade jag och Lennon bubblan en stund för att gå till öppna förskolan. Vi kom dit själva och satt oss på golvet och lekte - Lennon i mitt knä. Bredvid satt en liten kille på golvet, utan stöd omkring sig och utan händerna som stöd. Jag tänkte att han inte kan ha varit äldre än Lennon, men satt så stadigt och dessutom med en leksak i händerna som han undersökte koncentrerat. Det tills han insåg att han blev uttittad av mig (haha), då log han stort och sa någonting som säkert betydde "hej" på hans språk. "Wow, du sitter så stadigt! Vad roligt att sitta upp och leka!", utbrast jag. Hans mamma hörde visst mig, och kom snabbt dit för att förklara. Ja. Precis. Förklara. Vi kände inte varandra, och innan hon ens presenterat sig eller sitt barn för mig så förklarade hon hur hon gjort för att lära sitt barn att sitta sådär tidigt. Hon tittade på Lennon som satt där i mitt knä, och sedan tittade hon upp på mig och sa "så det kan ni ju testa!". 

Nej, jag är inte intresserad av att kritisera denna mamman personligen. Jag nickade och log, där och då (ja, jag kan faktiskt vara tyst när jag ogillar vad jag hör.... ibland), men jag vill gärna reflektera lite kring vad detta betyder; detta mycket beskrivande exempel på det som jag tycker mig se väldigt ofta, i många sammanhang. Det handlar ännu en gång om prestationssamhället. Ofta upplever jag att föräldrar vill skynda på deras barns, inte minst motoriska, utveckling. Nu är det ju så att en oftast inte kan det, utan barnet kommer ändå lära sig i sin takt. Detta barnet utvecklats väl motoriskt, det syntes på flera sätt. Troligtvis tidigare än väntat, och det är ju roligt (för självklart är det underlättande när barnet kan sitta och leka). Saken är den att jag ibland upplever att detta inte handlar så mycket om barnet - utom om att föräldern kanske känner att hen har lyckats som förälder då dess barn presterat (och då gärna något objektivt, som då att sitta). Och igen; detta är inte personlig kritik, utan detta är något som hänt (blivit fel) på samhällsnivå. BVC kan säkert också ha en viss roll i pressen, så väl som föräldragruppen och sociala medier.

Visst är det lätt att barnet blir ens lilla projekt? Alla föräldrar har en viktig roll i sitt barns utveckling, och visst är det ett jätteansvar?! Att forma en helt ny liten människa. Den tanken gör mig förövrigt mörkrädd - finns rum för snedsteg (jomen givetvis!). Men visst kan det stiga en över huvudet? Jag tror att det är viktigt att vi inte värderar barnet efter dess prestation, eller, lika viktigt - att inte värdera oss själva efter våra barns prestationer.

Vår uppgift är att stötta våra barn. Lära dem skilja på rätt och fel, ge dem ett känsla av sammanhang. Kommunicera, le, ge ögonkontakt. Smitta dem med våra värderingar, men stötta dem i att finna sin egen väg. Sjunga för dem, läsa för dem.Uppmuntra till ifrågasättande, uppmuntra till öppenhet och integritet. Balansera, undersöka. Dela med sig, ta emot, ge tillbaka. Skratta med, och gråta med. Trösta, och hjälpa dem upp igen. Att lära dem sitta.. Nja.. Det klarar de så bra själva. 

Till alla föräldrar; var stolt. Oavsett vad ditt barn kan prestera. Kan ditt barn sitta vid fyra månader? KUL. Kan ditt barn inte sitta vid sju månader? So what? Det säger ingeting om dig som förälder. 

Härom dagen kom en man fram till mig på ett café och sa "du kommunicerar så mycket med ditt barn! Det ser man inte varje dag". Det var veckans bästa komplimang. 

 

"Vad duktig du är!"

Härom dagen fick min Lennon sitt 5-månaders-vaccin. Hjälp. Alla gånger jag vaccinerat barn och förundrats över hur föräldrar kan vara så känsliga, de gångerna är aldrig mer; Då så (o)lyckligt ovetandes om smärtan en känner i föräldrar-hjärtat när ens barn får ont. Herregud. Jag våndades i en vecka inför detta, men där satt vi tillslut. Vi hade goda förutsättningar - Lennon var utvilad, mätt och nöjd och satt där i mitt knä, lyckligt ovetandes om vad som komma skulle. "Det kommer göra lite ont i benen, Lennon, men det går över snabbt", sa jag några gånger till (precis som jag sagt tio gånger påvägen mot BVC). Stick. Kram. Och that was it. Lennon skrek i princip bara till denna gången, och verkade komma över det hela väldigt snabbt. Min reaktion på detta var; "Åh, vad duktig du var, älskling". Enormt lättad över att han faktiskt inte verkade få så ont ändå. 

Det var inte förrän påväg hem jag började reflektera över det där; vad sa jag egentligen? Jag är inget fan av ordet "duktig" och jag tänker aktiv på att begränsa mitt användande av detta prestationsfokuserade adjektiv (haha, visst är det ett sådant?). Det är faktiskt svårt. Jag kommer på mig själv med att använda "duktig" om Lennons prestationer både nu och då, i vissa situationer tar jag lite lättare på det än andra, men när det kommer till att visa eller inte visa känslor är jag allergisk mot det där ordet. Hur uppfattas det då jag säger åt Lennon att han är duktig som inte skrek mera när han vaccinerades? Att han inte får gråta/skrika när han får ont? att det är bra att hålla tyst? att det är bra att inte visa känslor? Kände jag kanske en liten gnutta stolthet över att han inte skrek mer - tänk, ett så tryggt barn. Var det så? Jag vet inte. Troligtvis var mitt osmakliga ordval endast en reaktion på stress-releasen jag själv upplevde där och då.

Små ord gör stor skillnad. Vi lägger så lätt värdering i våra egna, andras och inte minst våra barns prestationer, och jag tror det är farligt. Jag tror det på sikt påverkar barnets självkänsla och skapar en inre stress. Är det så konstigt? Visst älskar Du att få beröm? Jag vet att jag gör det. 

Jag summerar för er som bara tycker detta var något lulligt PK-snack.
Jag tror att vi vuxna, med hjälp av våra ordval, kan ge våra barn bättre förutsättningar att växa upp med en god självkänsla. Jag anser inte att tysta barn är duktiga barn. Jag tycker inte barn som alltid är glada på något sätt är duktigare än barn som skriker. Jag tycker ingen förälder ska skämmas över att deras bebis skriker på bussen, och jag tycker inte en gråtande bebis ska få höra ordet "tyst". Jag anser att gör det ont ska en få skrika så mycket en vill - i två sekunder, eller i flera timmar. En är precis lika duktig oavsett. 

Så, nästa gång ska jag helt enkelt säga att "vad bra att du har fått ditt vaccin nu". För det är det ju. 

PS: vaccinera era barn! DS

"Men herregud sluta - du är ju gravid!"

Jag längtade länge efter att bli gravid. Jag har ju alltid vetat att jag vill bli mamma (japp, helt enligt samhällets förväntningar på mig som kvinna), även om jag då jag var yngre troligtvis inte reflekterade så mycket kring graviditeten.. Men från att jag träffade Benjamin så har jag faktiskt längtat efter att bli gravid (den biologiska klockan does excist, haha!). Vi jobbade på det där ett tag, att göra bebis, som alla tror är så sjukt enkelt (sa någon till er någonsin på sexualkunskapen att det var mer komplicerat än snopp i snippa?), gick på diverse utredningar, var friska, men, som det står i min journal; "ofrivilligt barnlösa", sen poff så var vi helt plötsligt gravida. Jag är inte den blödiga typen utan det var mest "nejmen titta, ett plus", och nu är vi här. 

Jag har alltid varit ganska smal...

 

..eller ja, nästan alltid i alla fall. Det har inte varit speciellt viktigt för mig de senaste åren, inte alls faktiskt. Hur kroppen sett ut har inte spelat så stor roll, men jag har såklart uppskattat att se resultatet av min hårda (och fantastiska) träning. Det är en morot, om jag påstår något annat hade jag ljugit. Hur som helst var jag aldrig ens lite nervös över att inte trivas i min gravidkropp - gravida kvinnor är ju det vackraste som finns! Bristningar, svullna fötter, ådriga bröst - oavsett, att bära ett barn är så vackert. Spåren efteråt lika så. Därför var jag aldrig ens lite orolig. 

Så döm min förvåning när jag i vecka 20 kände ångest över att kläderna inte längre passade, att magen inte såg gravid ut utan bara svullen (sådär som den ju gör i början av en graviditet). Jag hade längtat så mycket efter att bli lite rund (det tog sån tid för mig, jag såg ogravid även avklädd till och med vecka 18, bebis verkade ha flyttat in i brösten snarare än livmodern). Jag tyckte de kroppsliga förändringarna sög. Och vad som sög ännu mer var den där känslan av att jag inte trivdes. Skammen över att inte trivas i sin gravidkropp, av ytliga skäl. "Hon är för ung", tänker en del nu, men då ska jag berätta för dig som tänker så att nej. Jag är bara mänsklig. Googlade detta och hittade typ ingeting. Är det bara jag som vantrivs? Omöjligt. Skrev lite meddelanden till andra som var i ungefär samma vecka till mig och fick respons. Tydligen känner en stor grupp gravida kvinnor sådär, men eftersom det är så skamligt så pratar vi inte om det. Jag skulle till och med dra det så långt att säga att det hör graviditen till - de kroppsliga förändringarna, självklart, men även oron över dessa. Eller i mitt fall - ångesten över detta. Och helt ärligt; varför skämmas? Att vantrivas med att totalt tappa kontrollen över en kropp som man haft ett helt liv på sig att lära känna är väll inte något konstigt eller skamligt, och det är inte ens i närheten av samma sak som att inte uppskatta sin graviditet - bebisen som gör min mage stor är ju det bästa som hänt! Det är en omställning när kroppen förändras väldigt snabbt. Det är konstigt att inte känna igen sin spegelbild riktigt. Jag kände faktiskt samma när jag gick ner i vikt snabbt efter att jag började medicinera min narkolepsi. Någonstans handlar det inte om estetik, i alla fall inte i mitt fall, i mitt fall handlar det troligtvis mer om kontroll. 

Känslan höll i sig till vecka 24 kanske, sen började det bli bättre. Mycket för att magen blev större och jag fick se lite gravid ut och inte bara svullen, haha. Men jag har i alla fall lite tips för er som känner som jag kände: 

Shoppa kläder som passar. Som du trivs i. Asos har en mamma-kollektion som är fin, men jag tycker även Weekday och & other stories har mycket kläder som funkar för en växande mage. 

Dela med dig! Till andra gravida, till andra som varit gravida (majoriteten jag pratat med har någon gång känt samma sak. Undantaget är min mamma, men jag hade inte förväntat mig något annat) eller till din barnmorska på MVC. 

Ta hand om dina mage. Klappa på den. Smörj in den. Gosa med den. Buffa på din bebis och njut av att bli buffad på tillbaka. 

Titta inte på bilder på dina long-gone abs. 

Ät gott. 

Troligtvis kommer din känsla att försvinna efter ett par veckor, men även om den inte gör det, så lovar jag att den kommer lätta när du får hålla i ditt barn. Viktigast av allt måste ändå vara att inte skämmas. Du ska aldrig behöva känna skam över en känsla.


Magen i vecka 27

I sprickorna kommer ljuset in

Ibland har vi turen att få ta del av en annan människas historia. Det som gjort den till den personen hen är idag. Nu menar jag såklart inte detaljer i karriären, var personen i fråga växte upp eller vilka resemål hen har besökt; jag pratar om det där som sitter långt in. Det som sitter långt in, är väl gömt, men samtidigt är det som format hen. Skapat den personen som nu sitter framför dig och delar med sig. 

Vi har formats av små och stora händelser. Om vi ska förstå vad som format andra måste vi vara enormt lyhörda. Se hur blicken förändras när detaljer avslöjas. Det kan handla om ett ord en lärare sa under ens uppväxt, eller en blick en mormor gav över födelsedagstårtan. Är vi lyhörda så ser vi vad som spelar roll. De där detaljerna. Har ni tänkt på varför ni minns vissa specifika, till synes helt onödiga, detaljer från er barndom? Har ni tänkt på varför ni minns just dem? Jag minns små ögonblick av tillhörighet kring middagsbordet när jag var liten och jag minns stunder då mamma lagt sin hand på pappas på växelspaket påväg till hem till farmor (och hur jag sagt "eeeeeuuwww" när de pussats framför mig och lillasyster). Jag minns när jag hade växtvärk och pappa masserade mina smalben med tigerbalsam (jag får nostalgikänslor varje gång jag doftar tigerbalsam) och när jag inte kunde sova och mormor sa att det viktigaste är att sluta ögonen och slappna av - sömn är inte alltid nödvändigt (det är visserligen inte helt sant men det hjälper mig än idag när jag ligger sömnlös och räknar timmarna till klockan ska ringa). Alla dessa små sakerna minns jag med så mycket värme och kärlek, men jag minns ju också alla de opedagogiska misstag vuxna omkring mig gjort när jag var barn. Detta skrämmer mig, särskilt nu när jag själv väntar barn, hur dessa små snedsteg som alla vuxna måste tillåtas ta liksom etsar sig fast hos ett barn och följer barnet hela vägen till vuxen ålder. Visst är det skrämmande? För någonstans har ju dessa små snedsteg, till synes helt onödiga detaljer, format mig till den jag är idag

Sen är det ju det där som är lite större. De där relationerna som tagit slut, eller de som aldrig riktigt fick påbörjas. De där önskningarna som aldrig gick i uppfyllelse, de där insikterna som man aldrig trodde man skulle behöva komma till, och vidare acceptera. Förlorade dagar och nätter, brustna hjärtan, sår som aldrig helt läker.

Det är intressant hur vi lyfter våra framgångar, våra starka sidor, när det egentligen är helt ointressant för vilka vi faktiskt är. Hur vi värdesätter prestationer före jag-etOavsett tycker jag det är så vackert - de där detaljerna. De där sprickorna i den där fasaden som vi alla försöker bygga upp omkring oss. Och jag känner alltid överflödig tacksamhet när någon vågar rugga lite på den där fasaden och visar lite av vad som finns där bakom.. Det är som Håkan säger - "I sprickorna kommer ljuset in". 

"Du är så söt när du är arg"

"Men lilla gumman, förstår du inte det?" sa hon samtidigt som hon la en  hand på min nacke, mellan tröjan och hårfästet. En kvinna kanske 15 år äldre än mig själv. Jag kände mig dum och sa att "nej, jag måste ha missat det" och gick sedan därifrån. Det jag inte hade förstått var att jag skulle kopiera ett papper. Det var inte någon stor sak, en mycket liten sak som landade någonstans i rutiner på ett jobb jag var helt ny på. Jag hade en obehaglig magkänsla hela dagen, kanske till och med dagen därpå, medveten om att det inte hade uppkommit om ingen hade "lilla-gummat" mig. Hade hon sagt så till en jämnårig kollega?

När hon någon dag därpå kastade ur sig att jag "skämde ut henne" för att jag tog rast när jag faktiskt hade tid att ta den så kom magkänslan aggresivt tillbaka, men inte långvarigt denna gången. Någonstans måste ju gränsen gå, tänkte jag, och sa att jag faktiskt tog illa upp och att det inte känns okej att bete sig sådär. Fick en ursäkt, att det var ett missförstånd. En omedveten härskare, tänkte jag. 

Vi tänker ju så lätt att alla de som dagligen brukar härskartekniker - de som tittar bort när man pratar, som blundar, som höjer upp handen mot en, som säger vad fin du är i allt det där sminket utan att få det låta som en komplimang - är medvetna om vad det är de gör, men jag tror inte det. Jag tror den stora massan är lyckligt ovetandes om magkänslan som de lämnar kvar hos folk i sin omgivning. Skrämmande va? Tänk om man själv, dagligen, omedvetet härskar över folk.

Härom dagen då jag var på ett gruppträningspass hos en instruktör och kollega som jag verkligen gillar så blev jag arg över något i denna instruktörens coaching. Jag sa då detta, högt och tydligt, inför deltagarna, vilket var otroligt oproffsigt av mig. Det var något som sas som låg mig nära, som träffade på ett personligt plan, och jag tänkte mig helt enkelt inte för. Efteråt fick jag jättedåligt samvete över hur jag betett mig, jag brukar inte bli sådär arg, och jag skulle tagit det där i enrum. Det kändes extra jobbigt eftersom jag och instruktören har en väldigt bra relation och pratar mycket med varandra, så jag kände att jag måste bara reda upp det. Dagen därpå bad jag om ursäkt över en kaffe; berättade om min bakgrund och att jag menar det jag sa men att jag skulle framfört det på ett bättre sätt i enrum. Kanske vänta till jag taggat ner. Han bekräftade det jag sa, och sa att det inte var något jag behövde fundera över, och avslutade sedan med; "det gör verkligen ingeting, du är ändå så himla söt när du blir arg". 

Att vara gruppträningsinstruktör och bemöta gruppträningsdeltagare

Att vara gruppträningsinstruktör är fantastiskt. Verkligen otroligt givande och roligt. Gruppträning har hjälpt mig att förändra min syn på vad träning är; hur träning ska kännas, och varför träning är fantastiskt. Jag menar.. Jag har alltid tyckt det är fantastiskt med träning; jag har tränat hela mitt liv, men det är inte förrän de senaste åren som jag faktiskt kan uppleva varje träningspass som ett nöje, en njutning och ett andrum. Innan dess var träning fantastiskt men också prestationsladdat; starkt kopplat till ångest och krav så väl som kontroll och ytliga mål. Jag har alltid vetat att det inte borde vara så. Jag försökte intala mig själv att jag tränade för att må bra i kropp och själ, men någonstans var jag olyckligt medveten om att jag inte riktigt hade kontroll över mitt välmående - varken över min kropp eller min själ. Allt som man kan bli hög på kan man missbruka. Träning är bara en sak i mängden.. Men vem kan klandra oss? Vi är ju alla bara vilsa människor i en värld som är så stor men samtidigt så himla snäv att man blir klaustrofobisk.. Vi har möjligheter i överflöd, tusen val att ta, att vi lätt låter idealen ta besluten åt oss. Det är svårt att se något så diffust som hälsa och välbefinnande när verkligheten trycker upp objektiva illusioner av "perfekt" i digital form. The easy way. Quick fix

Visst är det lättare att se andra än att se sig själv? Kanske var det just det som hände. Det var flera år sedan jag började instruera träning, sen tog det lång tid innan jag blev riktigt jävla duktig (yes, i said it), men det gick snabbt att förändra mitt tankesätt. Jag har en önskan om att alla ska må bra. Att alla ska fokusera på saker som spelar roll och som får de själva, och vår värld, att utvecklas. Jag såg mig själv i så många av mina deltagare, och samtidigt som jag fick möjlighet att rehabilitera dem under mina klasser, så fick jag möjlighet att rehabilitera mig själv. Jag lärde mig till slut att faktiskt leva som jag visste att jag borde, så som jag lärde. Jag sa åt mina deltagare att vila, att äta, att lyssna på kroppen, och samtidigt kände jag hur orden liksom landade i mig; som att jag under alla år bara hade behövt säga dem högt. 

Jag har min timme på mig att instruera. Jag pushar ibland så jag känner att jag kanske passerar någon gräns (och så att jag ibland gör folk arga, haha) men jag lägger alltid mest fokus på teknik, hållbarhet och effektivitet. Mentalstyrka, fokus och envishet. Varje sekund räknas för att utmana kroppen till max! Men sen då? Ibland önskar jag att kunna samla ett litet gäng för ett seminarie. Prata om träning och hälsa och vad det faktiskt innebär att må bra. Jag önskar jag hade tiden att ta unga tjejer åt sidan och fråga hur dem mår - "för visst har du varit på lite väl många klasser denna veckan?". Jag önskar jag kunde få visa att jag faktiskt ser och att jag faktiskt bryr mig. För jag ser, och jag bryr mig, men allt jag hinner med att säga är "tänk nu på att äta och dricka ordentligt när ni kommer hem!" och så hoppas jag att de orden landar hos någon som behöver höra det. Jag vet att de inte landar hos alla, och ibland när jag går ifrån gymmet så funderar jag på om jag ofrivilligt adderar bränsle till något och någon som gör träning mindre fantastiskt, och mer destruktivt.

Jag avslutar även detta inlägget med de där orden som vi alla vet är så sanna, men som så många inte lever efter: Ät ordentligt efter träningen, innan träningen. Vila. Träna snällt. Vila igen. Träna för att du vill och för att du orkar och kan. Välj aldrig träning före dina vänner eller ditt välmående. Se dig om i gruppträningssalen - du är inte ensam, var en del av något stort. Om Du säger detta högt, landar de då hos Dig, så som det landade hos mig för många år sedan?

Till mina bästa vänner

Slänger in ännu en text från många år tillbaka. Mina bästa vänner, Karro och Matilda, är desamma som de bästa vänner jag refererar till, och Han jag refererar till som "jordens mest perfekta kille" är idag min sambo (livet). Vi kanske aldrig komma arbeta på samma jobb, och helt ärligt så är jag inte riktigt lika taggad på en lägenhet i Vasastan längre (fast kanske ändå), och jag tror inte längre Matilda kommer lära sig dricka rött, det blir kanske jag som får lära mig dricka bubbel. Det som spelar roll är ju trotts allt att vi har vänner att dela lycka, oro och känslor med! 

När jag flyttade till Stockholm var jag livrädd att bli ensam. Att inte passa in. Att vara den som liksom inte kommer in i klassen och hamnar lite utanför, att bara bli en pluggkompis och sedan se på instagram hur alla spenderar sin fritid tillsammans. Jag har aldrig haft problem med att träffa nya människor, det var inte det att jag var rädd att inte bli omtyckt, det var mer att jag inte skulle känna att det var riktigt rätt med någon. Att träffa nya vänner är ju typ som att träffa rätt kille - träffar man rätt så bara vet man det. Det behöver inte vara rätt för att det ska funka, men det måste vara rätt för det ska hålla. Ja, ni vet; rätt

Det var dessutom så otroligt längesedan jag faktiskt träffat nya vänner. Vännerna hemma hade jag hållt ihop med i hundra år och det gjorde inte att jag direkt ens övervägde att ragga nya kompisar. Jag funderade mycket på hur man gjorde; jag mindes när jag var typ åtta år och raggade vänner i simbassängen genom att göra volter och imponera på jämnåriga tjejer. Det var en effektiv metod, när jag var åtta, men frågan är; hur imponerar man på jämnåriga tjejer när man är i 20års åldern? Att spatsera in i aulan på händer hade troligtvis hjälpt mig på vägen att synas, men att hitta rätt är mer än att imponera med talang.

Detta inlägget skulle inte alls handla om hur man på bästa sätt raggar upp en bästis, även om det verkar så, jag ville bara skriva en liten hyllning till mina två bästa vänner, so here it comes:

Det tog inte många månader innan jag visste att de var riktiga vänner, sådanna som inte växer på träd ni vet? För de är så ärliga, och de får mig alltid att skratta. Det är få personer jag känt och känner som är så bra på att faktiskt glädjas med och för andra, som de är. Till exempel så måste de vara så förbannat trötta på att lyssna på mig när jag pratar om hur jag träffat jordens mest perfekta kille, men de låtsas ändå alltid som att de inte tröttnar, och jag vet att de låtsas men det är så fint att de faktiskt låtsas. Och jag älskar dem för att de låtsas och alltid är glada för min skull, även om de just då råkar ha motvind.

Och när de har motvind så är deras motvind i mitt tankefokus. Jag har drömt om deras problem om nätterna och gråtit deras tårar när de tagit slut hos dem. Ibland känner jag mig otroligt hjälplös och otillräcklig som vän, då allt jag kan göra är att lyssna. Ibland kan jag inte höja dem som de höjer mig men jag önskar jag kunde. De är så fruktansvärt starka, går liksom igenom allt och även om de kanske blir lite ärrade på vägen så är de fan rakryggade och hela vägen mot slutet av tunneln. De har verkligen bevisat för mig vad det är att bevara sin självrespekt. Vissa saker ska människor inte behöva gå igenom, och vissa får gå igenom så otroligt mycket. Som att hela livet är ett slagfält och när man tror man slagit den sista fienden på käften så dyker nästa upp, lite tuffare. Att inte lägga sig ner då är så beundransvärt.. 

..och vi kommer få precis det livet vi önskar. Femton år från nu när vi är färdigutbildade och jobbar på samma avdelning så kommer jag och Matilda i klackar att lämna våra alldeles perfekta lägenheter i Vasastan, och våra fantastiska pojkvänner och våra väluppfostrade barn, för en kväll på söder hos Karro. Förhoppningsvis kan jag skratta utan att bli förlamad då, och förhoppningsvis har Matilda lärt sig dricka rött. Förhoppningsvis har vi listat ut precis vad som är värt något i livet, och förhoppningsvis har vi funnit någon trygghet i vardagens små orosmoln. Och ni är så beundransvärda och så fantastiska och ni är mina bästa vänner. Tack för att ni gjort mitt liv så mycket bättre! 

Ditt nya år

Det är nytt år. Många tänker nya möjligheter och sätter nyårslöften om viktnedgång, glutenfri kost (HAHA) och diffusa mål som Självkänslan i slutet av året sedan ska bedöma om de uppnåts. Är du nöjd? Vill du basera din lycka på prestationer i år igen? Det är nytt år, och precis som förra året så är varje dag en ny chans att vara den Du vill vara. Jag är lite fantasilös men kände att min uppdatering här har varit under all kritik så jag delar med mig av en liten krönika jag skrev för ungefär tre år sedan. Tror Du att du kan skippa alla krav och lova dig själv självrespekt och acceptans detta året?

Ni vet detta med att man ska älska sig själv först? tidigare har jag nog aldrig riktigt förstått det; kanske för jag aldrig riktigt älskat mig själv men likväl alltid älskat människor i min omgivning sådär fruktansvärt djupt och hjärtligt. Ibland har jag tänkt att jag gjort så mycket rum i mitt hjärta för andra att det inte funnits någon plats kvar åt mig själv. Det kanske var (bort)förklaringen. Jag inser att den tanken är ganska rubbad, och kanske är det därför jag har haft flera relationer som gått åt helvete. 

Jag kan inte sätta fingret på vart jag hittade mig själv, eller när jag röjde undan sådant som bara stod och dammade och sedan gjorde plats för mig, men det hände. Det betyder inte att jag slutat älska och känna för människor i min omgivning, det betyder bara att de som nu tar plats i mitt hjärta har lite extra utrymme. Jag tror det gör min kärlek mer hållbar, för jag vill inte kväva någon, samtidigt som jag vill hålla nära. 

Någonstans, någongång, på något vis som jag inte riktigt själv kan sätta fingret på, så lärde jag mig att faktiskt tycka om mig själv. Uppskatta mig själv. Jag tror det stickar i mångas ögon, men min värld är på många vis så självklart så jag kan inte bry mig mindre. De som inte kan glädjas med mig får snällt lämna plats till de som faktiskt kan; för mitt mörker är lite ljusare, och mina toppar är några fler. De som tar störst plats i mitt liv just nu, de inspirerar mig så otroligt mycket, och de tar fram mina bästa sidor, varje dag. De skrattar åt mina sämsta sidor, förminskar dem och ger mer rum till skratt. 

Det är mycket fel i världen, det är mycket jag vill ha annorunda, göra annorlunda. Jag har tusen drömmar och vet inte om jag kommer nå alla. Min narkolepsi har gjort att jag sovit bort nätter jag hellre hade dansat. Det är magsjuketider så tunnelbanan och dörrhantag känns... hjälp.. och en mardröm jag alltid haft har visat sig vara verkligenhet.. fast ändå, helt ärligt; livet är ganska fint, och något vi bör ta vara på, lite mer, lite oftare. Vi är ju trotts allt här, och någongång, någonstans, så kommer vi förstå varför.

Livets ryggsäck

Idag är jag hemma. Jag fick brytet igårkväll över egentligen ingeting; jag var mest trött men känslan släpper liksom inte bara över en nattssömn. Ni vet hur det är, eller hur? Min pojkvän sa igår att det inte är bra att gå och bygga upp saker inom sig, men gör man ens det medvetet? Jag tror inte det, för ryggsäcken rymmet ju en del; visst finns det några stora, tunga, saker om man bara måste bära på; en del tvingas bära på många sånna saker, och andra lite färre.  I sin väska så har man väll mest skit, smågrejer som man bara inte bemödat sig med att plocka ur, som hamnade där för länge sedan och som sedan blivit kvar. De mest är, gör inget väsen bortsett från att de stökar ner i ryggsäcken, gör det svårt att identifiera det viktigaste. När man stoppar ner handen för att se vad man behöver jobba med idag får man bara upp en näve med bråte och gamla obetydliga minnen. Det är bäst att inte titta ner i ryggsäcken för ofta.. så man fyller på den där ryggsäcken tills man inte kan knäppa den längre, och det funkar ju bra ändå, men så en dag så är det klart som fan den blir överfull. Har man tur tappar man bara ut ett par saker och det är väll okej; att städa är ingen problem när man väl tagit tag i det och man inser att det som trillade ut ändå inte va något man behövde så vissa saker kanske man inte ens behöver bemöda sig med att plocka upp. Det som är jobbigt är när ryggsäcken  blir så full att den spricker och sprider ut sitt innehåll i hela ens värld. Och ni vet de där stora, tunga, sakerna, som alltid måste bäras på? De tappar man alltid på tårna. 

Om en glömd variant av destruktiva relationer

Har ni sett filmen ”Vi”? Jag har gjort det, kanske tio gånger, och den är lika gripande varje gång. ”Vi” handlar om Ida och Krister. Om deras destruktiva relation till varandra. ”Vi” är än så otroligt äkta skildring av just den ”smygdestruktiva” relationen som jag tror förekommer så mycket mer ofta än vad vi föreställer oss. Jag tror på att ”Vi” är en film som kan öppna ögonen för mer än en person, få mer än en person att inse att dess olycka är på riktigt och inte bara en föreställning. Att det inte är romantiskt att älska så det gör ont. Att gränsen mellan kärlek och hat aldrig ska vara hårfin.
Om du ser filmen ”Vi”, då kommer du ifrågasätta varför jag kallar denna typen av förhållande ”smygdestruktiva”. Det är ju så uppenbart att detta förhållandet inte är hälsosamt. Det är ju uppenbart smärtsamt för båda parter. Fast är det det? Kanske för dig, som ser det utifrån, men hade det verkligen varit lika självklart om Du var Ida?

Vad tänker Du när du hör begreppet ”destruktivt förhållande/- relation”? Jag tror att de flesta tänker otrohet, fysisk misshandel, kanske psykisk misshandel. Vi tar det vidare; vad är psykisk misshandel? Måste psykisk misshandel innefatta direkt kränkande ord och förolämpningar? Måste psykisk misshandel innebära att på riktigt låsa in någon och med kroppen hindra denna att lämna hemmet? Eller är psykisk misshandel så mycket mera? Jag är övertygad om att psykisk misshandel är mycket mer än bara hårda ord. Jag anser att psykisk misshandel är när någon får Dig att känna dig mindre; mindre värdefull, mina viktig, mindre hörd, mindre sedd, mindre Du. Psykisk misshandel handlar inte bara om en annan persons direkta handlingar mot dig – det handlar om hur en annan person får Dig att känna på insidan. Vilka ord som kommer ur dennes mun spelar ingen roll, det som spelar roll är hur orden, närheten, gesterna, får dig att känna.

Även om psykisk misshandel ofta sker tillsammans med verbal misshandel så tror jag att vi måste lära oss uppmärksamma de små sakerna. De sakerna som vi själva ifrågasätter; ”varför känner jag såhär – han sa ju inte ens något taskigt?”. Jag anser att det är psykisk misshandel när din partner får dig att känna sig osäker på vad du ska svara på en enkel fråga; ”vad förväntas jag svara?”. Psykisk misshandel förekommer när en fråga som ”hade du kul ute igår?” känns som ett direkt hot mot ditt Jag. Psykisk misshandel kan vara kommentarer som ”Hon är inte bra för dig – du är inte dig själv när du är med henne” fastän att Hon är din bästa vän. Psykisk misshandel är ett hånleende när du försöker stå upp för dina rättigheter – kommentarer som ”bad din kompis dig säga det där eller?”. Psykisk misshandel är när du behöver redogöra för hur och vilka du hälsade på i skolan. Psykisk misshandel är när du sägs åt att prata tystare, för varför ska du dra till dig så mycket uppmärksamhet? Psykisk misshandel är kommentarer som ”jag älskar dig, jag förstår inte varför, men jag gör det”.

En gång på en solstol sa en person som jag älskade till mig att ”Du är så vacker, jag förstår inte hur du kan vara så fin på utsidan, när du är så ful på insidan” och jag log.
Två år senare, i en korgstol, sa samma person samma sak, och jag ringde mitt ex och tog med honom på ett bröllop istället för fuck killar som inte visar respekt.

Poängen är den att det spelar ingen roll hur du avslutar det, bara att du avslutar det. Avsluta relationer som du förlorar dig själv i, vilka relationer det än må vara. Det kanske inte beror på Honom, eller Henne, det spelar ingen roll - men så länge det gör dig rädd, osäker eller ledsen, så . Ingen annan än du vet vad du verkligen känner. Låt det inte gå två år. Låt ingen ta din självrespekt ifrån dig, om ens för en vecka


Dagen då jag bytte bröllopsdejt (haha) och avslutade något jag avslutat säkert tio gånger förrut fast på riktigt

Sluta Matilda, jag ser ju att du gillar det.

Idag är jag trött. Så som jag var igår. Huvudet gör ganska ont. Därför gick jag upp idag och åt frukost framför en serie i flera timmar. Det var en manlig lärare som masserade en av de elvaåriga karaktärernas axlar. Oskyldigt. Ja, ni vet.

När jag var åtta år gick jag i en ganska stökig klass, så vi hade en del lärare, eller fritidspedagoger, som hjälpte till ibland. Jag hade en favorit; en manlig fritidspedagog som alltid var snäll och mjuk i sitt bemötande - trotts att jag var en av eleverna som pratade på lektionerna och inte satt stilla i klassrummet. En gång efter skolan stannade jag kvar på fritids  tillsamamns med andra barn, mina kompisar åkte hem. Det fanns en kille i min klass; han var värstingen. Han mobbade andra barn i klassen; främst tjejer, men också en kille som var väldigt osäker. Jag var aldrig mobbad av honom. Jag var utåt sett väldigt stark i vem jag var, inte rädd att säga ifrån. Lät mig aldrig bli ett offer. Denna värstingkillen, och min favoritlärare, gjorde mig dock till offer denna eftermiddagen på fritids.
Den taskiga killen i klassen hade nog ingen att mobba denna dagen, så han var tvungen att retas lite med mig. Han jagade in mig på en toalett, tryckte upp mig mot väggen och kittlade mig över hela kroppen. Jag var rädd för honom, jag hatade hans händer på min kropp. Denna killen var enormt fixerad av sex. Han hade porrtidningar i skolan ibland, och jag äcklades av detta. Skrämdes av det. När han pressade upp mig mot väggen och tog på hela min kropp fick jag panik, och med gäll röst ropade jag på min favoritlärare som jag visste var precis i närheten. Jag skrattade också, panikskrattade, för jag blev ju kittlad, och jag var åtta år. Till min lättnad kom läraren; han ställde sig i dörröppningen till toaletten och tittade på oss, men istället för att säga ifrån säger han "sluta Matilda, jag ser ju att du gillar det"
Som jag minns det slutade killen "kittla" mig. Han bara tittade, jag med. Vad sa han ens, till den åttaåriga flickan som blev upptryckt mot väggen på toaletten i kapprummet? 

Jag minns i mellanstadiet, hur många tjejer sa att "han tittade ner i min bh när jag frågade om hjälp", eller "han taffsade på min rygg". Som tolvåring såg jag dessa tjejerna som väldigt osäkra; som att varje blick från en man skulle vara något förbjudet, ha en mer smutsig mening. Jag såg dem som att de önskade en uppmärksamhet, och jag såg de manliga lärarna som offer. Faktiskt, minns jag hur en manlig lärare en gång sa att "vi manliga lärare måste tänka oss för när vi hjälper tjejerna i skolan, ställa oss bredvid istället för bakom, och så". Jag var tolv, och funderade aldrig över den större bilden. Jag funderade inte över vad som fick dessa tjejerna att känna såhär inför män; vad som fick dem att anta, att oroa sig, att vilja sprida sin oro. Efter flera år fick jag veta att åtmintånde en av dessa tjejerna blivit sexuellt utnyttjad av en man. Redan innan hon var tolv år. Då kanske det inte är så konstigt. Då kanske hon inte önskade den uppmärksamheten. Inte alls. 

Vi pratar om extremfeminism idag. Jag hör ofta människor säga att feminismen går över gränsen, men när jag tänker på alla gånger jag som elvaåring blev taffsad på av jämnåriga pojkar, hur de höll fast oss och knäppte upp våra bhar på rasterna. När jag minns hur jag som reaktion på detta knäade en kille mellan benen och hur jag sedan fick gå upp till rektorn som straff. När jag påminns om den sorgen jag kände i hela min kropp när jag var fjorton år och min kompis berättade att hon blivit misshandlad av en man i hennes närhet. Hur skoavtrycket på hennes lår etsat sig fast på min näthinna. När jag minns paralysen jag försatts i när en gubbe satt sig på knä framför elvaåriga mig, mitt på ljusa dagen, och taffsade med sina smutsiga händer uppför insidan av mitt lår. Att han kallade mig något fult när jag väl vaknade upp från paralysen och sparkade ut för att ta mig därifrån innan han hann komma högre upp. När jag minns hur en kille på klubben stoppade in handen under min sommarkjol och sedan hånflinade åt min reaktion. När jag minns att mina killkompisar blivit utslängda från klubben för att de försvarat mig från killar som inte visar respekt. När jag tänker på alla gånger vi tjejer går med nycklarna som vapen hem på kvällen, inte för att vi är rädda att bli fråntagna vår mobiltelefon, utan för att vi är rädda att bli fråntagna vår egen kropp. Då finns det inga gränser. För det extrema är inte feminismen, det extrema är vad som lett oss dit

Är någon likadan? Eller?

Jag är så needy. Jag vill så gärna se mig själv som självständig och stark i mig själv. Jag önskar jag kunde säga att jag är en person som "behöver min egentid" och som trivs med mig själv som enda sällskap, men omg, nej. Jag är så needy.

Alltså.. Det är inte så att jag vantrivs med mig själv som sällskap, inte alls faktiskt. Jag tycker om att plinka på gitarren, att titta på serier, läsa böcker, måla, promenera och sådanna egentidsaktiviteter. Jag tycker om att komma hem till en tom lägenhet, det är avkopplande. På min lunchrast vill jag helst vara i min bubbla och vara i fred. Nej, det är inte det.. Det är att bli lämnad som är jobbigt. Den icke-självvalda ensamheten. Att bli lämnad gör mig needy. Needy af. 

Som nu; B ska iväg över natten, typ en timme bort, och jag går och vrider mig över detta i flera dagar. Småbråkar om det utan ett enda argument på min sida (för jag vill samtidigt han ska göra saker själv så det blir ett väldigt motsägelsefullt småbråk), och nu när han skulle gå så var jag helt plötsligt enormt kramsugen och ville helst inte släppa alls. Nu känner jag mig skitledsen, utan en enda anledning. Jag önskar lite att jag vore svartsjuk typ, det hade varit en anledning, men faktum är att jag bara fullkomligt hatar att bli lämnad, även om det bara handlar om 15 timmar. Helst plötsligt känns alla egentidsaktiviteter skittråkiga och världen asgrå. Men ah, man får ju bara suck it up och glatt vinkla hejdå och "ha det så bra" och "hörs innan läggdags!". 

Jag är medveten om vilket tråkigt jävla inlägg detta blev, inte direkt romantiskt poetiskt; men let's face it - vissa saker går faktiskt inte att romantisera. Jag är bara way to proud för att erkänna mina brister framför ögonen på någon så jag skriver ett långt inlägg om vilken tönt jag är och då känns det lite bättre ändå. 

Nu ska jag äta kakor. Ensam. Så jag får ett par extra. Bra. 

Alla barn förtjänar att få vara friska

Vad är din första tanke när du hör ordet "barn"? För mig är det femåringar i förlånga gallonbyxor som springer omkring på lekplatsen. De ler. Barn ler. Och skrattar. 

Familj då? Här är jag lite yrkesskadad, jag ser familjerna på jobbet, jag ser framför mig hur de sitter med sin bebis i famnen och tittar ner på den sådär kärleksfullt som bara föräldrar kan. Jag ser en mamma med en barnvagn, och en pappa som oroar sig över hur långt man får sätta in nappen i munnen på hans barn. Som säger "oj, vänta, oj" när mina vana händer lyfter det mest kärleksfulla han har. 

Jag tänker inte på tragedier. Även om mitt jobb innebär att ta en familj genom en krissituation, så är det aldrig vad jag tänker på när någon säger "barn" eller "familj". Jag ser barn som friska. Alltid. Även när de är sjuka. De har en enorm vilja och motivation att ta sig genom sjukdom. 

Jag har träffat yngre barn som drabbats av sjukdom. De har dåliga dagar när de är ledsna och trötta, och om nästa dag är bra så skrattar de utan en tanke på gårdagens smärta, utan oro över ovetskapen om morgondagens mående. Barn är så fantastiska så sätt. De kan leva här och nu, på ett sätt som jag inte ser på samma sätt hos vuxna. 

Jag kan prata föralltid om varför barn är så fantastiska, så starka och intelligenta. Jag vill alltid se barn så. Jag är tacksam över att detta är vad jag tänker på när någon säger "barn". Jag är tacksam för min syn på vad än familj är, som aldrig rubbas, trotts min medvetenhen om att motsatsen existerar. 

Jag hade tänkt skriva om barncancer, men jag tror inte jag ska göra det ändå, för jag vill att ni också ska tänka som mig när ni tänker på barn. Jag vill dock att ni ska veta att varje år får, i Sverige, 300 barn en cancerdiagnos. Den diagnosen kommer utmana deras styrka, deras vilja och deras lycka. De barnen kommer att le under de bra dagarna, men de kommer att gråta under de dåliga dagarna. Barn förtjänar inte dåliga dagar, barn är alltid oskyldiga. 

Jag vill att alla barn ska få samma möjlighet att springa i förlånga galonbyxor och hoppa i vattenpölar. Jag vill att alla barn ska ha föräldrar som oroar sig över om nappen kanske är för långt in i munnen, eller över om det är bra att barnen äter godis två gånger i veckan istället för en. Jag vill att barn ska vara barn, och jag vill att föräldrar ska få vara föräldrar. Att föräldrar ska få lägga all sin energi på att älska sina barn, och oroa sig över småsaker. Sen vill jag att ni bara skänker lite pengar till barncancerfonden, för att utan forskning kommer detta inte vara möjligt... 

Att göra slut med en vän

Har ni gjort slut med en kompis någon gång? Jag vet inte om jag har gjort det egentligen.. Men det är ju just det som är det svåra - för jag har förlorat vänner men aldrig gjort slut med dem.

Ni vet med pojk-/eller flickvännen; det blir sämre, och sämre, lite bättre, men sämre igen, och ni inser båda att nej, detta håller inte, och kommer fram till ett gemensamt beslut att inte längre vara ett par. Antingen det, eller betéer sig en av er som ett svin och förtjänar en riktig jävla dumpning. På ett eller annat vis tenderar uppbrottet att vara ett faktum (sen kanske man inte alltid vill acceptera det men det är ju en annan femma). Här gråter man. Högljutt, och länge, sen gör det lite ont och lite mer ont. Det blir bättre. Sen träffar han eller hon en ny och det svider som fan igen så man gråter lite till och sen dricker man vin och äter jävligt mycket chips och hånglar upp en eller flera sen slutar det ju faktiskt till slut att svida och man är officiellt vidare. Det är inte så lätt med vänner.. 

Såhär långt kom jag med detta inlägget. Dessa raderna har legat i mitt utkast i fem månader nu. Jag vet inte hur jag ska fortsätta på detta som ändå skavt hos mig i många år. För det är inte så lätt med vänner.. Men känslan är ändå densamma: 

Man blir nervös av det plötsliga mötet på stan, man är arg, och man saknar, och så tänker man att "varför? det skulle ju alltid vara vi?" och sen blir man arg igen och tänker att man minsann förtjänar något bättre och så sitter man ensam hemma med en godispåse en fredagskväll och skriver ett sms som man sen inte skickar och ofta har ingen varit ett svin, och ingen har gråtit högljutt över förlusten, men man känner sig ändå så fett jävla dumpad