Dags Att Vakna

Kategori: insida

Stockholm står starkt.

Jag vill börja att ge mina varmasta tankar till de drabbade och dess anhöriga <3 

Spontant så vill jag ju skriva om det, så som jag alltid skriver om det som berör mig, och detta har ju berört mig, det har det ju verkligen.

När något berör en på ett sätt som inget annat någonsin gjort så är det bara så svårt att sätta känslorna i ord. Det som har hänt känns i hela kroppen och känslorna är så många att de trasslar ihop sig och det blir för mig näst intill omöjligt att trassla ur endast en känsla för att identifiera den. Nu har det gått ett par dagar, och jag har med stickor försökt sortera och bearbeta det som hänt så gott det går men jag vet inte om jag kommit mycket längre, därav presenterar jag nu ett ganska trasslig inlägg. 

Jag blev ganska nollställd först. Handlingsförlamad. Satt i tre timmar och tittade ut framför mig med rösterna av skärrade nyhetsreportrar i bakgrunden. Ögonen fylldes till bredden varje gång jag såg på reportern som rapporterade och hur hennes käkar spänder för att hålla tillbaka tårarna. Sedan torkade tårarna igen och jag var tillbaka i ekot, det tomma rum som blev när världen liksom rasade precis utanför mitt fönster.

Och visst, jag var ju lite förberedd. Jag tror vi alla var det. Detta var inte oväntat. Jag har redan gråtit över detta så många gånger, men det är något speciellt när ondskan drabbar ens egna hem.. För jag trodde detta skulle göra mig livrädd. Jag har varit livrädd för att detta ska hända, men nu när det har hänt, jag är inte rädd. Känner mig inte mer otrygg än förrut. Jag känner mig bara så hjärtekrossad.  Alla skriver att deras hjärta blöder, och det låter kanske klyshigt men det är verkligen så det känns. Söndrigt. Sårigt. Smärtsamt. Ihåligt. Jag älskar Stockholm, och någon har gjort något jag älskar så himla illa, och det gör så himla ont, och det gör mig också så jävla arg. Och jag tror den känslan var den starkaste de första två dagarna. Ilskan. Hur någon tror sig ha rätten att bestämma över liv och död. Att någon tror sig vara stor nog att ta den rätten för att sedan skylla på politik eller religon - för hur ska man skapa ett samhälle genom död och rädsla? Och vilken Gud ger en människa rätten att döda? 

Jag mår så illa över att den som ansåg sig stor nog att bestämma, samtidigt var så liten att han kände att han var tvungen att sätta sig i en stol flera meter över oss andra. Att han som nu säger sig vara nöjd med vad han åstadkommit trotts det gömde sig bakom en vindruta som i fredagssolen reflekterade Stockholm fly för sitt liv. 

Men mitt i all den avsmak som jag känner, all smärta, ilska och all sorg över de som tagits ifrån oss, så känner jag så himla mycket kärlek, och idag är det det som får mina ögon att tåras som mest. Även om våran värld idag kantas av ondska, svält och krig, så fyller vi ändå upp den med så mycket kärlek. Majoriteten av människorna i världen är godhjärtade, empatiska och hjälpsamma, och det syns i Stockholm idag. Kärleken skiner så mycket starkare än ondskan nu. I Stockholm är det fullt av folk på gatan, vi har inget behov av att gömma oss. Vi dömer inte andra, misstänker inte personerna i vår omgivning. Vi håller ihop.

På Drottninggatan göms ondskans spår under ett hav av blommor. Stockholm står så starkt, och jag måste ändå säga att det gör mig ganska stolt över att vara människa.  

Let it go already

Jag har på något sätt funnit mig själv i det faktum att jag är en person som inte släpper taget. Jag har enormt svårt för break-ups. Inte bara i förhållanden utan over all. Jag tror alltid att jag har haft det; När jag var liten hade jag jättesvårt att sova över hos kompisar för jag saknade mamma och pappa, när pappa åkte iväg med jobbet grät jag över fotoalbumet (yes, jag har alltid romantiserat precis sådär mycket, det ligger i min personlighet, haha) och när mamma och pappa tog hem farmors fåtöljer låg jag och sniffade i dem och saknade farmor som bodde tre mil bort. 

Min första riktiga pojkvän (jag var 11-12 någonting, så det var väll så riktigt det kan bli) grät jag över i ett halvår. Varje dag. Även när det mest onda hade börjat släppa, så fanns skavet kvar. Jag kunde minnas doften av hans hår och hans ögon i solen. Jag tänkte på denna killen i flera år. Vi var väll lite av och på, men jag kan väll vara helt ärlig och säga att han väckte en liten känsla enda upp i gymnasieålder. Alltså. Det var inte kärlek. Någonstans. Men när man är typ 16 år så är det väldigt svårt att skilja på känsla och känsla.. om man ens någonsin kan det.. Och det är just det - när man är en såndär person som har en massa jävligt starka känslor och man är ung och inte vet vad de betyder då blir känslolivet ganska fucked. Det står inte i någon skolbok hur känslor ska tolkas, och även om det gjort det, så misstänker jag att känslor är ytterst individuellt. 

Jag hade en bästa vän. Och hon var som min syster. Alltså; Fyfan vad jag var arg på henne ibland, haha. Jag minns att hon bestämde över mig när vi var typ sju år. Valde glass åt mig i affären. Mobbade mig för jag inte fick gå över stora övergångstället. Inte välkomnade mig till skolan i lågstadiet när jag hade eksem. Men hon var min bästa vän. Vi sov i samma säng, slogs och kramades, hade första fyllan ihop, tävlade om allt, åt massa godis, pratade om hur våra kommande barn skulle vara bästisar och hur hennes barn skulle kalla mina "moster Matilda" och så sa vi allt till varandra. Precis allt. Sen hände det något som inte borde ha hänt. Och så försvann hon lite, och jag med. Jag minns hur mörk världen var i början utan henne och hur jag inte riktigt ville gå upp från sängen. Det släppte till slut; Sorgen över den vän som gick förlorat åt en kraft ingen av oss kunde stoppa, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll att detta var tio år sedan nu. Härom dagen när jag borstade tänderna så insåg jag att jag snott en "borsta-tänder-vana" från henne som liksom hänger kvar, och jag kan fortfarnde sakna våran relation. Ibland, när jag hör om något som hänt i hennes liv som jag vet är jobbigt för henne, kan jag fortfarande behöva stoppa en impuls att höra av mig. 

Det präglar hela mitt liv. Jag kommer inte över saker. Kommer inte över personer. Jag inser idag att det inte är känslan som inte släpper, utan personen. Jag vill hålla så hårt, för inte kan jag släppt in någon som jag sen ska tvingas släppa taget om? Jag har sårat mina tonårspojkvänner gång på gång innan jag insåg att min saknad inte handlar om kärlek för mina ex. Jag har sårat mig själv ännu mer varje gång jag insett att valet jag gjort varit fullkomligt fel och för mitt hjärta förödande.  I slutet av dagen har det aldrig varit kärlek jag kommit tillbaka till, utan bara en glimt av historia, tillsammans med en person som jag fortfarande älskar, men på ett helt annat sätt än förrut. Jag har svårt att acceptera hur vänner kan växa isär. Hur känslor kan förrändras. Hur livslevande kan dö. Hur kärlek kan bli hat. För detta har jag tillåtit mig själv att bli desperat. Att förlora min självrespekt. Jag vet att jag måste plocka upp och lägga ner saxen gång på gång, innan jag tillslut vågar klippa..

..men jag finner mig gång på gång stå här; med ett jättegäng stumpar i handen, utan en aning om vart jag ska kasta dem.

 

Du är den viktigaste personen i Ditt liv

Ni vet detta med att man ska älska sig själv först, jag har aldrig riktigt förstått det. Kanske för jag aldrig riktigt älskat mig själv men alltid älskat människor i min omgivning sådär fruktansvärt djupt och hjärtligt. Ibland har jag tänkt att jag gjort så mycket rum i mitt hjärta för andra, att det inte funnits någon plats kvar åt mig själv och min självkänsla. Jag inser att den tanken är ganska rubbad, och kanske är det därför jag har haft flera relationer som gått åt helvete. 

Jag kan inte sätta fingret på vart jag hittade mig själv, eller när jag röjde undan sådant som bara stod och dammade, och sedan gjorde plats för mig, men det hände. Det betyder inte att jag slutade älska och känna för människor i min omgivning, det betyder bara att de som nu finns på plats i mitt hjärta har lite extra utrymme. Jag tror det gör min kärlek mer hållbar, för jag vill inte kväva någon, samtidigt som jag vill hålla nära. 

Någonstans, någongång, på något vis som jag inte riktigt själv kan sätta fingret på, så lärde jag mig att faktiskt tycka om mig själv. Uppskatta mig själv. Jag tror det stickar i mångas ögon, men min värld är på många vis så självklart så jag kan inte bry mig mindre. De som inte kan glädjas med mig får snällt lämna plats till de som faktiskt kan. 

Så mitt mörker är lite ljusare, och mina toppar är några fler. De som tar störst plats i mitt liv just nu, de inspirerar mig så otroligt mycket, och de tar fram mina bästa sidor, varje dag. Och de skrattar åt mina sämsta sidor, förminskar dem och skapar rum åt mina styrkor.

Det är så mycket fel i världen, det är så mycket jag vill ha annorunda, göra annorlunda. Jag har tusen drömmar och vet inte om jag kommer nå alla. Jag vill vara mera, jobba mera, prestera bättre och utvecklas snabbare. Matrialisten i mig vill kanske ha ett par nya skor och fem ögonskuggor från Makeup Geek men jag väljer att hellre köpa god mat och let's face it - livet är ganska fint, och något vi bör ta vara på, lite mer, lite oftare. Vi är ju trotts allt här, och någongång, någonstans, kommer vi förstå varför. 

Idag skiner solen och jag ska promenera långsamt till jobbet.

Är du säker på att du har narkolepsi? Det kanske bara är järnbrist?

Allt för vanliga kommentarer personer tycker sig vara lämpliga att fälla då jag berättar att jag har narkolepsi...

"Men är det sant? Du som ser så pigg ut?" 
En kommentar i ren välmening som kan tolkas ytterst ifrågasättande. Jag menar vad tror ni jag ska svara? Okej nej jag ljög jag är frisk? 

"Nu när du säger det så har jag nog också den där diagnosen - vad sa du att den hette nu igen?"
Asså dessa kommentarerna gör mig så otroligt arg. Det är så nonchalant.. I början tycker jag de mest var skrattretande, men nu blir jag verkligen bara arg över ignoransen. Eftersom jag har narkolepsi, och alla vet att det gör en trött och somnolent, så brukar jag börja med de andra symptomen - som kataplexierna, den rubbade metabolismen och sömnparalyserna. Jag blir inte ofta avbruten med "och så är man trött va?" varpå jag brukar säga att ja, det är man, men det är ju inte som en vanlig trötthet liksom. Ändå får jag mer ofta än sällan tillbaka "jag har nog också narkolepsi, jag är trött hela tiden". Jag vill ju helst svara att nej, minsann, du är nog bara lat. Lat och nonchalant till en kronisk sjukdom som faktiskt skapar lidande, men jag biter ihop och säger åt dem att ta ett ryggmärgsprov för att få det bekräftat. Eller frågar om de har de andra symptomen men nej det har de ju inte (eller okej ibland är deras metabolism rubbad för "jag har jättelätt att gå upp i vikt men har alltid innan trott det varit en kraftig benstomme" hahahah) men ändå. Senast jag fick detta svaret hörde jag, efter att jag gått, hur denna personen hade gått och pratat med andra om att "jag har nog narkolepsi, jag är ju jättetrött". Suck. Stackars dig. 

"Men.. om du har narkolepsi: hur orkar du då gå upp och sminka dig sådär på morgonen? Du är alltid så piffig!"
Igen, vad ska jag svara? "Oh fuck, u got me". Jag går helt enkelt upp och piffar för att se lite piggare ut och därmed känna mig lite piggare. Jag tycker om att piffa. Jag väntar på medicinen ska verka. Vad ska jag svara för att försvara det faktum att jag faktiskt har en diagnostiserad, kronisk, sjukdom?

"Det måste vara olika hur "stark" narkolepsi man har - du verkar ju jättepigg, jag har hört att man typ somnar hela tiden"
Ja. Jag må ha tur som ändå kan jobba 75%, eller är jag bara jävligt envis. 

"Vilken tur att det finns medicin så man ändå kan leva symptomfritt"
Inte för att jag påstått att jag är symptomfri. Men vilken tur att man måste peta i sig narkotika hela livet. Jag har sån tur. Tack för du påminde mig. 

"Är du säker på att det är narkolepsi? Det kanske är struma, eller järnbrist?"
Detta är ännu en sak som kan göra mig lite arg.. Det är ganska svårt att acceptera att man har en kronisk diagnos. Jag har nog försökt se andra kopplingar. Men nu har jag en diagnos och that's fact. En släkting till mig sa en gång att jag är ju ganska vig så jag kanske bara är överrörlig - det kan ge liknande symptom (have u heard??!). 

"Men då måste du ha frikort? Det är ju ändå najs. Och medicinen blir ju typ gratis efter en viss summa"
Denna har jag bara hört någon gång. Den är inte så kränkande den är faktiskt mest rolig.. Detta är hypokondriken som söker varje gång hen har ont i halsen. Hahahah.. Nejmen.. Ännu en gång. Fan va tur jag har. Frikort och grejer. Det får man minsann utnyttja! 

 

Vem bryr sig om fettet på din mage?

Det är lördag kväll. Tidigare ikväll satt jag med en av mina bästa vänner och pratade om livet över en påse chips, en påse singoalla och en chokladkaka. Ett inte så ovanligt samtalsämne är den befintliga tränings- och mathetsen som pågår - det verkar liksom inte spela någon roll att man blir äldre; man kommer alltid ha folk i sin närhet som tror att världens cirkulerar kring deras kroppar. 
Jag ska vara ärlig.. Det provocerar mig så galet mycket. Jag blir arg. Det kanske är för att jag själv varit där; trodde att folk på något sätt såg mig lite extra, mig och min kropp. Trodde snygg gick hand i hand med lycklig. Trodde att smal gick hand i hand med snygg. Det är ganska skrattretande, nu när man faktiskt vet bättre. Jag menar come on - vi har växt upp och insett att det finns så mycker mer utanför vår egen kropp.. men..

...det är lätt att hamna där. Ni vet när 90% av ens tankar cirkulerar kring kost och träning? I know, jag har själv varit där, även om det var många år sedan. Jag minns när jag bestämde mig för att ändra mitt sätt att leva till något mer hållbart, och mitt största problem var; "vad tänker normala människor på? om man inte ska tänka på mat, vad ska man då tänka på?".

Jag hade flera metoder för att bli "frisk", ett av dem var att försöka se mig själv från ett annat perspektiv;

Vem gynnas av att jag tränar fem timmar om dagen? Inte jag i alla fall. 

Är min kropp/min fettprocent/min rumpa verkligen ett problem, eller ens något som påverkar någonting någonsin över huvud taget? 

VIll jag fokusera på något så självcentrerat som hur min kropp ser ut, eller vill jag lägga ner min tid på mer intellektuella saker?

Vad väger mest - en promenad eller relationen till mina vänner? 

Är det rimligt att gråta över en macka mer än planerat medan människor gråter över att de inte fått äta något alls på veckor?

Är jag en vuxen människa? Är jag verkligen smart? Vill jag ta ansvar för någonting någonsin? Kanske ska börja med mig själv.

 

Detta må provocera många av er. Det är provocerande - det är därför det är så effektivt. Att ändra sitt sätt att tänka kring mat och träning är mycket svårare än att bara upprepa några fraser. Problemet finns någon annanstans än i maten och i träningen. Jag vet det. 

Allt jag säger är att för mig hjälpte det. 

Jag ville inte vara självupptagen och egoistisk. Och let's face the facts; att spendera sitt liv med att räkna kalorier, se på sin mage i spegeln, och prata om sitt fett med vännerna, är ganska självupptaget. Det finns viktigare saker än mig och Dig. 

Gå och rädda lite liv istället. Eller något annat, som faktiskt spelar någon som helst roll.

 

"Du som är så ung..."

Härom dagen hamnade jag i ett ganska konstigt samtal. Det var mellan mig och två andra personer, ingen av oss kände varandra; Vi hade presenterats för varandra bara minuter tidigare.

Hon är en kvinna i 40 års åldern.. tror jag? Hon är en såndär person som man inte kan åldersbestämma... Snygg. Tidlöst utseende. Det hör inte till saken till.. Eller kanske lite.. Poängen är inte att hon är 40+, eller 50+, jag reflekterade inte över det. Jag reflekterade över att hon verkade vara självsäker på ett sådär bra sätt, och att när jag blir -sådär gammal- vill jag också ha en såndär hy.
Ålder har aldrig betytt så mycket för mig
när det handlar om ytliga bekantskaper. Jag tenderar att kunna socialisera med personer i alla åldrar och situationer. En förutsättning för mitt yrke.

Nu till den tredje parten i samtalet:
Han är en man, några år yngre än henne. Han ger också ett ganska självsäkert intryck. Trygg i situationen, och ödmjuk i sitt bemötande. Han har bara en biroll i denna lilla texten så det är allt ni får veta. 

Jag är över tio år yngre än den yngsta av mina samtalskompisar. Jag har sotade ögon, röda läppar, och har håret uppsatt utbakad fläta med massa volym. I min ficka har jag det röda läppstiftet för att kunna fylla på. Jag är generellt sätt en ganska självsäker person. När jag var barn kallade man det "skinn på näsan". Det är dock tydligt, i detta fallet, att de andra är tryggare i miljön än vad jag är. När min osäkerhet ger sig till känna uttrycker den sig ofta som flummighet. Jag tänker bra i pressade situationer, jag socialiserar inte lika bra. Jag tror folk som bara träffar mig i situationer mitt självförtroende inte äger uppfattar mig som en ganska awkward person, haha, men det kanske bara är vad jag tror. 

Han och hon vänder sig omgående mot varandra. De vänder inte ryggen till mig, inte hela, ni vet halva ryggen? Så gör de. Jag hör frågor som "Har du barn?" "Vad jobbar du med?" och de där standardfrågorna. Lite småskratt. En vanlig, svensk, dialog i syfte att utveckla någon typ av bekantskap. Jag lyssnar med halva örat. Samtalet har pågått en för kort tid för att jag ska vända mig om och skissa vidare på blocket framför mig, men jag är för utesluten för att flika in. Det faktum att jag är delvis utesluten ur ett samtal där vi alla började på samma ruta (d.v.s. i obekantskap) är inget jag förvånas över. Som sagt. Jag är yngst. Jag är tjej. Och jag är piffig. Not much brain here. 

Jag har precis börjat fundera på något annat när jag får första frågan "Var bor du då, Matilda?" "Ja, jag bor i Solna" "I studentlägenhet då förstår jag?" 
Erhm.. Vill fråga vad som får henne och tro det. Faktum är att mötet är jobbrelaterat och det är uppenbart att jag inte är student.. "Nej.. jag och min sambo äger en lägenhet". 

Tystnad...

"Jaha, är din sambo studerande?"

"Nej, är din sambo skomakare? För du är ju ganska gammal och jag föreställer mig att alla ganska gamla människor är skomakare"

Nej. Det sa jag inte. Men förstår ni? Nyckelpersonen i samtalet väljer att ställa öppna frågor till mannen i yngre medelålder. Jag, som är ung och tjej (och piffig) får slutna frågor som stinker av fördomar

Missförstå mig inte. Studentlägenhet är inte fel. Att ha en sambo som pluggar är inte heller fel. Men är det så svårt att tro att även jag, som ung tjej, faktiskt har ett liv som mina samtalskompisar? Att jag eventuellt skulle kunna ha något att bidra i deras samtal om miljörelaterade frågor på arbetsplatsen? Jag fick inte svara på vad jag jobbar med, eller om jag har barn, jag fick inte ens frågan om jag bodde i studentlägenhet, jag fick påståendet. 

Plötsligt ersattes tidlös med omodern

 

Ett utdrag ur ett kärleksbrev....

...och allt han är gör mig mållös. Jag har inga ord som kan förklara hur han får mig att känna. Även om jag väljer mina vackraste ord; han överglänser allt. Han gör min verklighet bättre än alla mina drömmar, och han ger klarhet i saker som alltid varit suddiga.Jag faller handlöst för honom varje gång han ser på mig, sedan första gången vi sågs. Jag har aldrig sett mig själv som svag, men jag inser att han kan ta mig till botten på en minut- ändå vågar jag lägga hela mitt hjärta i hans händer; för om det är något jag vet, säkrare än hur han kan såra mig, så är det att han gör mig lycklig. För jag är så lyckligt lottad, att få somna i hans famn varje kväll. Och varje kväll tänker jag att jag vill inte somna ifrån detta, för han gör min verklighet bättre än alla mina drömmar

Vi är så smarta och våra hjärtan är så stora

Ibland ser jag allt upp och ner och in och ut fastän allt är precis som det ska. Jag tänker ofta att jag inte är berättigad att ha ångest och då får jag mer ångest och om jag får ångest över ångesten vet jag att jag antingen får näsblod eller svimmar så det är onödigt att få ångest för att jag har ångest för jag är berättigad. Att ha ångest alltså - det är precis lika okej för mig att må dåligt som det är för alla andra.

Ibland blir jag arg på mina vänner för att de mår dåligt och då mår jag dåligt för att jag är arg för att de mår dåligt för de får också må dåligt. Iband är det deras tur att må dåligt och då är de berättigade till det och jag är berättigad att må dåligt för att de mår dåligt men att de mår dåligt får mig att må dåligt och då kan jag inte få dem, eller mig, att må bra och det kan ge mig ångest.

Om jag har en dålig dag köper min pojkvän glass och choklad till mig och han är det finaste jag har och om jag bara har han, glass, och choklad så borde jag vara glad men sen gråter jag över att Sverigedemokraterna har typ halva svenska folket på sin sida ändå. Eller så gråter jag för att jag inte vågade döda en harkrank som satt på väggen ordentligt utan istället sprayade den med "lukta-gott-spray" från toaletten och lät den torteras till döds.  Jag antar att det är okej att gråta ibland trotts att jag har fått glass och choklad.

Jag har nästan alltid bara bra dagar, och ibland har jag en dålig dag, och ibland är det okej. Jag vill låta mig ha det ibland, om det blir för ofta skulle jag antagligen gått till en terapeut men jag tror det är hälsosamt att ibland gråta över allt fruktansvärt och allt fint jag kan kommer över. Det är helt okej, bara mänskligt. 

Vissa av er tycker nog jag är knäpp för jag skriver en konstig text om att jag mår dåligt ibland och sen kommer ni på att ni också gråter ibland utan att veta varför och det är okej. Det är verkligen helt okej. Därför tror jag att min konstiga text om att må dåligt ibland kommer få dig att må lite bättre ibland.

Vet du vad din närmaste vän tänker på just nu?

Numera är jag utbildad sjuksköterska (färsk). Jag jobbar med mitt drömjobb - med prematura och sjuka nyfödda. Jag kommer plugga vidare såklart, men just nu är jag så nöjd. Det bästa med mitt jobb är att man jobbar mycket psykosocialt, man träffar massa människor, och man får en förståelse för andra människors livsvärldar. Eller.. Får.. Jag vet inte.. Man kanske bara måste ha det om man väljer att jobba med människor.. Hur som.. När jag valde utbildning sökte jag till psykolog, läkare och sjuksköterska. Jag är glad att jag inte kom in på psykologprogrammet, jag hade inte kunnat hantera det yrket långsiktigt, och sen är det för stillasittande för en person med narkolepsi, haha, men min point är att jag har ett jättestort intresse för människor. Genrellt. Inte bara människor som är och tänker precis som jag, utan alla människor. Med det säger jag inte att jag är fördomsfri. Nej.. Vem är det? Jag har fördomar mot alla människor med fördomar. Jag jobbar på det, men människor som har fördomar och som öppet snackar om sin fientlighet mot personer som inte är precis som den själva, ja, jag erkänner, jag förutfattar att de är inskränta och obildade.. och eventuellt kommer från en liten stad. Jag vet, det är dumt.. Jag vet ju egentligen att även högutbildade personer i New York har fördomar, men besserwissen i mig bara skriiiiiiker när jag ser statusuppdateringar på FB om folks enorma okunskap om människor. Så jag argumenterar (på ett ytterst moget sätt, jag säger inte till dem att de är inskränkta typ haha) tills jag känner att "nej, Matilda, nu får du faktiskt lugna dig, de kommer aldrig fatta för de vågar inte fatta" och så skriver jag ett inlägg på min blogg:  

Vet ni vad tvångstankar är? De flesta relaterar det ganska starkt till att man typ måste tvätta händerna x-antal gånger innan man går ut, eller att man inte kan gå på a-brunnar, etc. Detta är egentligen en tvångstanke som leder till en tvångshandling. Förstår ni skillnaden mellan tvångstanke och tvångshandling?
 
Du har nog haft en tvångstanke någon gång - har du haft en låt på hjärnan t.ex.? eller har du besvärats en hel dag över tanken på att du eventuellt glömt stänga av spisen? Detta är vanliga tvångstankar och beryuder inte att du har något problem alls! Det finns däremot tvångstankar som skapar enormt mycket lidande, och som ibland leder till tvångshandlingar, eller tvångssyndrom.

Många människor i samhället lider av tvångstankar som är relaterade till att skada sig själva. Vi ser det ibland i form av tvångshandlingar så som självskadebeteende, och ibland i form av ätstörningar. Jag tar dessa alternativen, för att många kan relatera till dem. Nästan alla känner någon med en ätstörning, eller med ett självskadebeteende (kanske två saker som går hand i hand). Båda dessa beteenden är skadliga mot den egna kroppen. Alla vet det. Alla vet att man måste äta för att överleva, men trotts det så skapas ett kontrollbeteende kring mat som t.ex. kan gå ut på "om jag inte får alla rätt på provet får jag inte äta", eller "efter varje mål mat måste jag promenera en timme".

Ser du någonsin endast en tvångstanke? En tanke som inte ger sig i uttryck i en handling. En tanke som vägrar släppa taget och som ger så mycket ångest, men aldrig leder till en tvångshandling? Återkopplar till ätstörningar - om du får ångest varje gång du äter, men äter ändå, gör det då dig till mindre ätstörd än om du får ångest varje gång du äter och därför avstår från mat? Vissa tänker att "ja" men nej. Att vara ätstörd är att ha ett osunt förhållande till mat. Du behöver inte svälta dig själv för att vara ätstörd; Du ska få hjälp med dina tankar i alla fall! 

Tvångstankar kan vara relaterade till vad som helst. Det kan vara en tanke som aldrig vill släppa och som skapar fobier. Jag har t.ex. stött på, och läst om, människor som inte vågar gå nära en tågrälls för de är rädda att hoppa framför tåget. De vill inte dö, de skulle troligtvis aldrig hoppa, men de är livrädda för att tappa kontrollen över kroppen och göra det ändå. 
En tvångstanke kan även vara en övertygelse om något som man egentligen vet inte är sant, men den övertygande känslan kvarstår hur som helst.
En tvångstanke kan hämma ens liv något enormt. Tvångstankar kan skapa så väldigt mycket lidande. Och en tvångstanke syns inte. 

Jag har forskat om postnatal depression och i min forskning sett att en relativt vanlig tvångstanke vid postnatala depressionstillstånd är en rädsla att skada sitt eget barn. Detta gäller självklart inte alla, men det är en vanlig tanke som skapar ångest och rädsla hos den drabbade. Få föräldrar skulle ta detta till verket, men förstår du hur mycket lidande denna tanken bidrar till hos den deprimerande föräldern? Om du inte varit där förstår du nog inte... 
Jag har även träffat unga och gamla som lidit av enorm rädsla av att skada sina närmaste. Jag tror aldrig de skulle göra det. De vill inte göra det. Men de är livrädda att de ska göra det ändå. Hur säger man det? Hur berättar man för någon att man inte kan sluta tänka på att slå sin förälder som man älskar mest av allt, medan andra ter sig ha väldigt lätt att skriva en statusuppdatering om att personer som tänker på att skada andra borde skjuta sig själva?

Så. Lika väl som du och jag förstår att det är fel att neka sin kropp mat, och att det är fel att skada sitt barn, lika väl vet den personen som konstant plågas av tvångstankar detta. Det spelar ingen roll vilken tanke som plågar en, man har rätt att få vård. Men då det finns så många fördomsfulla människor ute i samhället så är det väldigt svårt att berätta om sina förbjudna tankar, vilka det än må vara, och chansen att de uttrycker sig i form av tvångshandlingar ökar.

PS: vill också berätta att detta är en text baserad på mina PERSONLIGA erfarenheter och min forskning som baserats på befintliga studier. Jag vill förtydliga att alla med ätstörningar inte lider av tångstankar, likväl som att alla med depression inte lider av tvångstankar. Jag vill endast belysa att dessa tankar kan se ut på väldigt olika sätt. Även så simpelt som att ha en låt på hjärnan.

PS2: Kan du välja vem du vill vara är du lyckligt lottad. Alla kan inte välja. Ha respekt för alla människor och vet att en det inte är en människas tankar som skapar vem de är. 

 

Examen!

Igår tog jag examen, och efter en månads ledighet (varav två veckor i Costa Rica) börjar jag jobba på neonatalavdelningen som sjuksköterska.

 

Bakfull på heltid

Du har varit ute till klockan 05 på morgonen och dansat. Lite för mycket dricka. Du fnittrar på vägen hem åt att du nu har varit vaken 24 timmar och somnar med kläderna på, lyckligt ovetandes om att din chef ska ringa och be dig komma in på jobbet bara två timmar senare. Så nu är klockan 07, mobilen ringer och du måste tydligen jobba. Måste. Ditt huvud känns 50 kg tungt, kroppen lika så. Ögonen klibbar och vill inte riktigt hålla sig vakna. Inte konstigt, du har ju bara sovit två timmar utav 26. 

Du tar en kopp kaffe, den gör dig lite piggare, sen går du till jobbet. Bakfyllan liksom släpper inte. Du slår dig på kinderna, smyger iväg och gör jämfotahopp på toaletten för att vakna upp, äter socker, dricker koffein, kämpar på leendet och säger artigt till alla kollegor att jo minsann, du mår bra. "Du är alltid så glad och energisk" säger kollegorna, "Tack, det var kul att höra" säger du men vill helst skrika att de ser ju uppenbarligen ingenting. 

Klockan har blivit 15 och det är dags att sluta. Du är fortfarande bakfull. Mer än innan - är det möjligt? Du tog ju ändå en nap på lunchrasten. Du måste ju fika med kompisarna. Usch. Fika. Inte för att det är något fel på kompisar och fika men du mår skit och vill bara ligga i soffan och sova. Du klarar fika. Yes. Ett steg närmare sängen.

Du somnar på bussen hem. En gång. Två gånger. Missar hållplatsen. Går hem. 

Kommer in och din sambo säger bestämt att här måste det städas idag. Måste. Du måste städa. Och laga mat. Såklart. Du måste vara en bra flickvän/pojkvän/partner/kompis/kollega. Mer kaffe. Städar. Du säger att  du är trött och gråter lite och din sambo säger "Men så farligt kan det inte vara du var ju pigg igår" och sen "Du har ju umgåtts med kompisar och bara tagit det lugnt sedan klockan tre". Du är trött. Men du måste vara vaken.

Klockan är 22. Nu ska du sova. 

Imorgon kommer du vakna pigg och frisk. Du kommer inte vara bakis. Dessutom får du skylla dig själv om du nu måste dricka så mycket att du ska må såhär. Jag dömer inte dig som mår såhär på grund av bakfylla. Jag prioriterar också till min nackdel ibland för man ska ju ta hand om psyket också - göra saker för sig själv (FYI så uppmuntrar jag inte alkohol heller). 

Men tänk dig att må såhär varje dag. Du har inte ens valt det. Du bara mår såhär för att du jobbade dagen innan, eller tog en sväng på stan, eller kanske bara inte gjorde någonting alls. Du har liksom lärt dig hantera det, för du måste. Du måste hantera din trötthet, precis som du måste så mycket annat. Du måste se glad ut ändå. Du måste försöka. Du måste bita ihop åt människor som säger "Men du var ju pigg igår" för de vet ju faktiskt inte hur det är att ha narkolepsi. De vet ju faktiskt inte så det är ju faktiskt du som ska anpassa dig då. Ingen annan måste anpassa sig, du måste anpassa dig. 

 

Du har inte druckit en droppe, du har bara narkolepsi. 
Det är bäst du vänjer dig, för du kommer må såhär resten av ditt liv, och ingen annan kommer vänja sig åt dig. 
Men det fixar du. Du är ju så energisk. Och glad. Och kom ihåg - du var ju faktiskt pigg igår. 

Lillasyster

Härom dagen fyllde min lillasyster 21. Jag kan inte riktigt fatta det. Hon är ju min lillasyster, men nu är vi typ jämngamla. Visst känns det så efter 20?

Mitt första minne i livet är Isabell. Jag minns att jag sprang i sjukhuskorridoren. Mamma och pappa säger att jag måste minnas det från en inspelning eller något, men jag minns det väl. Bara sjukhuskorridoren och dricka i en flaska. Inte mer än så. Men jag var två år, det är väl rimligt att minnas ett av livets största dagar, även då man bara är två år?

När min lillasyster sedan hade blivit två år så snurrade jag henne i hängmattan när vi lekte. Hon slog bakhuvudet, tappade medvetandet, slutade andas och fick åka in till akuten. Jag trodde hon dog. Minns att mamma gjorde inblåsningar på henne, och sen minns jag att jag sitter på köksbordet och frågar pappa om jag dödat Isabell. Pappa säger att allt kommer bli bra men jag ser att han är jätterädd. Sen minns jag att mamma och Isabell kommer hem ett par dygn senare och att mamma berättar att Isabell blev pigg snabbt där på sjukhuset och lekte kurragömma i korridoren. Pappa gråter fortfarande när man pratar om detta. 

Minns hur hon skrek när jag retade henne och kallade henne IsaGnäll och farmor sa till Isabell att bara hon slutar gråta över det sådär så kommer jag tröttna. Hon slutade inte gråta över det. Hon blev lika ledsen varje gång jag kallade henne IsaGnäll. 

Minns att hon ringde mig sent på natten då hon hade sin första fylla.  Hon mådde dåligt men hon behövde inte hjälp eller så, hjälp fanns. Jag fick absolut inte berätta för mamma och pappa. Hon ville inte ha någonting, hon bara ringde och berättade. Ni vet ibland när bara säga känns lite bättre, bara så man förstår att man inte ska skämmas. Vi var inte vidare kompisar då, man är ju inte alltid det med sina syskon i tonåren, men hon ringde mig ändå, för syskon är man ju alltid - vänner eller ej.
Hon kom hem i tryggt förvar, och då hade jag redan, självklart, berättat för mamma och pappa - jag är ju storasyster.
Förresten tror jag hon fortfarande skulle påstå att hon faktiskt inte drack något den kvällen, men det är ju så det är när man är typ 1.50 och väger som 40 kg. 

Minns när jag tyckte hon gjorde bort mig totalt på en fest. Skrek och slog på mig och jag var så arg att jag skakade. Det var såklart inte mig hon var arg på, men som storasyster agerar man ibland slagpåse när vännerna sviker och hjärtat brister. Smärtan av hennes hårda ord spelar inte så stor roll när man vet att hennes hjärta svider mer än vad det svider när hon rycker mig i håret. Jag var arg rätt länge, fast egentligen var jag nog mest orolig. 

Tror vi alltid haft, och fortfarande har, en väldigt klassisk syskonrelation; bråkat, skrikit, dragit varann i håret, ringt och gnällt till mamma om vem som ska få vara i badrummet och sminka sig längst- men i slutet av dagen har vi alltid vänt oss till varandra. 

Är enormt tacksam över att ha ett syskon som jag lärt mig argumentera med, som jag fått öva rättvisa med, som har lärt mig samarbeta, som hjälpt mig stå upp för mina åsikter och som lärt mig att ansvar.
Jag är så stolt över att kunna säga att min lillasyster, som jag skrikit åt, gråtit med och ryckt i håret, idag är min bästa vän.

 

 

 

en kärlekshistoria

När jag gick på dagis drömde jag om en kille som inte sprang iväg när vi lekte pussleken... Det fanns sånna killar, som inte sprang, men de hade antingen jättedålig andedräkt eller så dreglade dem jättemycket – men vem kan klandra dem, de var typ tre år. Jag var kär i min bästis storebror, han var lite äldre och hade dreglat klart – men han sprang.

I lågstadiet ville jag ha en kille som höll min hand på skolgården, och inte bara hemma i soffan när vi lyssnade på spökhistorier. Jag tror det faktum att jag var ihop med samma kille från att jag var åtta- tills jag var tio- år, lägger grunden till mitt vuxna liv som hopplös romantiker.

I mellanstadiet blev jag hjärtekrossad. På riktigt. Inte bara en, utan två, gånger. Första gången hade jag dansat tryckare med världens finaste kille till ”From This Moment On”- alla ville dansa med honom, men jag vann. Att vinna, att lyckas, har alltid varit något stort för mig - på gott och ont. Efter ett par veckor förlorade jag och då grät jag jättemycket. Andra gången jag blev hjärtekrossad var av killen jag fick min första kyss av. Han var det finaste jag visste. Jag trodde vi skulle vara ihop hela livet. Jag hade bestämt att vi skulle få en dotter, och att hon skulle heta Tindra, och att jag skulle ha en glittrig klänning på vårt bröllop. Inget av det blev av, han blev ihop med min bästis istället. Ibland när jag ser han, idag, så tänker jag på hur jag grät varje dag i flera månader för att det inte hade blivit som jag tänkt.

I högstadiet lät jag för första gången en kille behandla mig som skit. Då ville jag bara ha en kille som var snäll. Som mötte mig utanför Mc Donalds när vi hade bestämt så och som inte prioriterade datorspel över mig. En kille som vågade säga till sina vänner att jag var hans flickvän, alla dagar i veckan, inte bara tre av sju.

I gymnasiet drömde jag om äkta kärlek. Jag visste inte var det var. Jag trodde man skulle kämpa. Jag ville ha brinnande hjärtan, ödet fast i verkligheten, hett försoningssex och nätter utan sömn. Ville känna på ruset då kärlek möter hat. Drömde om att berätta för alla hur Vi vann.

Idag så funderar jag nog inte så mycket. Nej.. Jag har faktiskt inte drömt om kärlek på över ett år. Min pojkvän dreglar sällan men även om han skulle göra det så skulle han få pussa på mig 24 timmar om dygnet om han så ville – jag skulle aldrig springa iväg.

Han håller min hand på stan men bara om hans hand får vara på utsidan, och det går bra. Varje gång han håller min hand så känner jag mig lite stolt. Som att alla runt omkring måste vara avundsjuka på den fantastiska killen som håller just min hand. Jag vet såklart att det inte är så, men den känslan äger.

När jag slutar jobbet sent på kvällen så går han och möter mig så jag ska slippa gå ensam hem. Ibland så sätter han sig och spelar TV-spel direkt och då blir jag ibland arg men han presenterar mig som sin flickvän för alla och det ger mig fjärilar i magen så ibland spelar jag TV-spel med honom.

Jag kämpar inte. Inte han heller, hoppas jag. Men mitt hjärta brinner helt utan försoningssex och vakna nätter. Jag vet inte vad hat är mera. Och vi vinner, varje dag, helt utan blod, svett och tårar.

Jag har inget mål med denna texten. Måste man ha det? Det kan nog vara bra att bara vara. Här och nu.

 

Cirkus

Jag älskar djur. När jag är deppig eller stressad kan jag bli så lugn av att bara titta på en dokumentär om djur eller skrolla igenom lite bilder på små apor i regnskogen. I vår tar jag examen och jag kollar just nu på en "snäll" safariresa inför detta (har ni något att rekommendera?). 

När jag var riktigt liten gick vi ibland på cirkus. Då var jag mest ute efter popcorn. Detta kom mamma på och jag minns ännu hur jag frågade i bilen om vi kunde gå på cirkus och mamma svarade "men Matilda du gillar ju inte ens cirkus du vill ju bara ha popcornen och de kan du lika väl få hemma då". Det var helt sant, att jag ville ha en anledning att äta godis (haha) men det sved lite bara du vet mamma! 

Jag klandrar inte mina föräldrar för att de tog mig på cirkus, man hade inte samma kunskap för 20 år sedan, ämnet var inte så uppdagat, och mina föräldrar har inte samma djurintresse som jag har idag, så jag misstänker att de aldrig sökte sig till information om djurhållning inom den branschen.
Idag klandrar jag alla föräldrar och vuxna som tar sina barn på cirkus och sponsrar denna brutala industri. Jag blir tårögd över tanken på hur stora, vackra och starka elefanter blir stuckna med pålar, och slagna, för att göra som människor vill. Hur de tvingas bära på människor genom skogen de bodde i, men aldrig kommer tillbaka till, för att de är stora, vackra och starka men vi människor tror att vi är större, bättre och starkare.

Media talar om hur elefanter blivit aggressiva och dödat sin tränare och jag bara undrar hur du själv hade känt: Du är ett år gammal och somnar bredvid din mamma i ditt hem, och vaknar upp av att det sticker till i benet. Du har en spruta där och snart somnar du in. När du vaknar upp befinner du dig i en kall transportbil. Du försöker komma ut men då blir du slagen så du börjar blöda och sedan blir du sövd igen. Det går ett år. Du blir slagen varje dag. Inser att du måste göra som de vill för att du inte ska bli slagen så hårt. Varje dag tvingas du se på hur andra, som du, blir torterade, som du och du inser att du aldrig mer får komma hem, aldrig mer träffa din mamma.

Hade du brytt dig om att vara så snäll mot en person som ständigt slår dig och som har tagit ifrån dig allt som är ditt? 
Vill du sponsra detta?
Har du sett en elefant i det vilda stå på en pall och rocka rockring? Tror du elefanter skapades för att bära runt på människor?
Jag menar, ser detta naturligt ut för dig? 

Elefanter används idag fruktansvärt ofta som underhållning. Lejon blir allt mindre vanligt på cirkus, men förekommer ännu. Visste du att lejonens revir kan vara uppemot 400 kvm  stort i det vilda? Att jämföra med bilden nedan:

 

Tänkte du gå på cirkus i veckan?
Tänk om- tänk rätt.