Dags Att Vakna

Kategori: vardag

Lever vi genom våra barns prestationer?

Nu har jag snart varit förälder i ett halvår. Det har varit omvälvande, stressande, skitjobbigt, lärorikt och fantastiskt. Denna lilla stjärna, som är mitt livs kärlek, väcker så mycket känslor hos mig. Jag tror alla föräldrar lever genom sina barn, mer eller mindre. Lennons lycka är min lycka, och hans smärta är min smärta. Har han en dålig dag, då har jag en dålig dag. Så är det. Jag bor i Lennon-bubblan. Allt handlar om honom; sova, äta, leka, äta, sova, leka, äta, och så börjar vi om. Bubblan är fantastisk men den är också isolerande och väggarna är tjocka. Det är lätt att glömma bort att det finns en värld där utanför. 

Nu svävar jag iväg lite. Ska bara leta upp den röda tråden.

Sådär.

För ett par månader sedan lämnade jag och Lennon bubblan en stund för att gå till öppna förskolan. Vi kom dit själva och satt oss på golvet och lekte - Lennon i mitt knä. Bredvid satt en liten kille på golvet, utan stöd omkring sig och utan händerna som stöd. Jag tänkte att han inte kan ha varit äldre än Lennon, men satt så stadigt och dessutom med en leksak i händerna som han undersökte koncentrerat. Det tills han insåg att han blev uttittad av mig (haha), då log han stort och sa någonting som säkert betydde "hej" på hans språk. "Wow, du sitter så stadigt! Vad roligt att sitta upp och leka!", utbrast jag. Hans mamma hörde visst mig, och kom snabbt dit för att förklara. Ja. Precis. Förklara. Vi kände inte varandra, och innan hon ens presenterat sig eller sitt barn för mig så förklarade hon hur hon gjort för att lära sitt barn att sitta sådär tidigt. Hon tittade på Lennon som satt där i mitt knä, och sedan tittade hon upp på mig och sa "så det kan ni ju testa!". 

Nej, jag är inte intresserad av att kritisera denna mamman personligen. Jag nickade och log, där och då (ja, jag kan faktiskt vara tyst när jag ogillar vad jag hör.... ibland), men jag vill gärna reflektera lite kring vad detta betyder; detta mycket beskrivande exempel på det som jag tycker mig se väldigt ofta, i många sammanhang. Det handlar ännu en gång om prestationssamhället. Ofta upplever jag att föräldrar vill skynda på deras barns, inte minst motoriska, utveckling. Nu är det ju så att en oftast inte kan det, utan barnet kommer ändå lära sig i sin takt. Detta barnet utvecklats väl motoriskt, det syntes på flera sätt. Troligtvis tidigare än väntat, och det är ju roligt (för självklart är det underlättande när barnet kan sitta och leka). Saken är den att jag ibland upplever att detta inte handlar så mycket om barnet - utom om att föräldern kanske känner att hen har lyckats som förälder då dess barn presterat (och då gärna något objektivt, som då att sitta). Och igen; detta är inte personlig kritik, utan detta är något som hänt (blivit fel) på samhällsnivå. BVC kan säkert också ha en viss roll i pressen, så väl som föräldragruppen och sociala medier.

Visst är det lätt att barnet blir ens lilla projekt? Alla föräldrar har en viktig roll i sitt barns utveckling, och visst är det ett jätteansvar?! Att forma en helt ny liten människa. Den tanken gör mig förövrigt mörkrädd - finns rum för snedsteg (jomen givetvis!). Men visst kan det stiga en över huvudet? Jag tror att det är viktigt att vi inte värderar barnet efter dess prestation, eller, lika viktigt - att inte värdera oss själva efter våra barns prestationer.

Vår uppgift är att stötta våra barn. Lära dem skilja på rätt och fel, ge dem ett känsla av sammanhang. Kommunicera, le, ge ögonkontakt. Smitta dem med våra värderingar, men stötta dem i att finna sin egen väg. Sjunga för dem, läsa för dem.Uppmuntra till ifrågasättande, uppmuntra till öppenhet och integritet. Balansera, undersöka. Dela med sig, ta emot, ge tillbaka. Skratta med, och gråta med. Trösta, och hjälpa dem upp igen. Att lära dem sitta.. Nja.. Det klarar de så bra själva. 

Till alla föräldrar; var stolt. Oavsett vad ditt barn kan prestera. Kan ditt barn sitta vid fyra månader? KUL. Kan ditt barn inte sitta vid sju månader? So what? Det säger ingeting om dig som förälder. 

Härom dagen kom en man fram till mig på ett café och sa "du kommunicerar så mycket med ditt barn! Det ser man inte varje dag". Det var veckans bästa komplimang. 

 

"Vad duktig du är!"

Härom dagen fick min Lennon sitt 5-månaders-vaccin. Hjälp. Alla gånger jag vaccinerat barn och förundrats över hur föräldrar kan vara så känsliga, de gångerna är aldrig mer; Då så (o)lyckligt ovetandes om smärtan en känner i föräldrar-hjärtat när ens barn får ont. Herregud. Jag våndades i en vecka inför detta, men där satt vi tillslut. Vi hade goda förutsättningar - Lennon var utvilad, mätt och nöjd och satt där i mitt knä, lyckligt ovetandes om vad som komma skulle. "Det kommer göra lite ont i benen, Lennon, men det går över snabbt", sa jag några gånger till (precis som jag sagt tio gånger påvägen mot BVC). Stick. Kram. Och that was it. Lennon skrek i princip bara till denna gången, och verkade komma över det hela väldigt snabbt. Min reaktion på detta var; "Åh, vad duktig du var, älskling". Enormt lättad över att han faktiskt inte verkade få så ont ändå. 

Det var inte förrän påväg hem jag började reflektera över det där; vad sa jag egentligen? Jag är inget fan av ordet "duktig" och jag tänker aktiv på att begränsa mitt användande av detta prestationsfokuserade adjektiv (haha, visst är det ett sådant?). Det är faktiskt svårt. Jag kommer på mig själv med att använda "duktig" om Lennons prestationer både nu och då, i vissa situationer tar jag lite lättare på det än andra, men när det kommer till att visa eller inte visa känslor är jag allergisk mot det där ordet. Hur uppfattas det då jag säger åt Lennon att han är duktig som inte skrek mera när han vaccinerades? Att han inte får gråta/skrika när han får ont? att det är bra att hålla tyst? att det är bra att inte visa känslor? Kände jag kanske en liten gnutta stolthet över att han inte skrek mer - tänk, ett så tryggt barn. Var det så? Jag vet inte. Troligtvis var mitt osmakliga ordval endast en reaktion på stress-releasen jag själv upplevde där och då.

Små ord gör stor skillnad. Vi lägger så lätt värdering i våra egna, andras och inte minst våra barns prestationer, och jag tror det är farligt. Jag tror det på sikt påverkar barnets självkänsla och skapar en inre stress. Är det så konstigt? Visst älskar Du att få beröm? Jag vet att jag gör det. 

Jag summerar för er som bara tycker detta var något lulligt PK-snack.
Jag tror att vi vuxna, med hjälp av våra ordval, kan ge våra barn bättre förutsättningar att växa upp med en god självkänsla. Jag anser inte att tysta barn är duktiga barn. Jag tycker inte barn som alltid är glada på något sätt är duktigare än barn som skriker. Jag tycker ingen förälder ska skämmas över att deras bebis skriker på bussen, och jag tycker inte en gråtande bebis ska få höra ordet "tyst". Jag anser att gör det ont ska en få skrika så mycket en vill - i två sekunder, eller i flera timmar. En är precis lika duktig oavsett. 

Så, nästa gång ska jag helt enkelt säga att "vad bra att du har fått ditt vaccin nu". För det är det ju. 

PS: vaccinera era barn! DS

Sena kvällar (för en nybliven, needy, småbarnsmamma)

Klockan är 23 och jag ligger i sängen med lillkillen sussande bredvid. B är iväg på födelsedagsfirande och jag har som vanligt problem med att somna ensam. Jag vet inte vad som gör det, det har varit såhär sedan jag var 15 år (men det blev såklart värre efter att narkolepsin gjorde sitt intog tillsammans med sömnparalyserna). En kan ju tycka jag är vuxen nu - mamma och allt - men helt självständig, kommer jag någonsin bli det?

Bloggen fick läggas åt sidan lite efter att lillen vände mitt liv upp och ner. Livet är fortfarande inte rätvänt, men har börjat uppskatta att se på livet ur nytt perspektiv! Funderar över att plocka upp bloggandet igen; kanske blogga lite om barn? Sådär generellt, med lillen som inspiration! Jag sitter ju faktiskt på en hel del tips, och helt ärligt - jag är mer pålitlig än 75% av mammorna på familjeliv.se (sorry om jag upplevs som provokativ men det är faktiskt sant). Vill även berätta om hur det gick att vara lakto-ovo veg under graviditeten (what??) och om träning pre- och post-natalt.

Se! Så mycket att berätta om! Vi börjar imorgon!

Lennon Eric

Den 14 Oktober föddes våran Lennon. En stor kille på 4,2 kg och 55 cm! Vem kunde tro? Nu är han fem veckor gammal, väger en aning mera och ler mer hela ansiktet varje dag. Livet blir bättre och bättre, men bebisbubblan är inte bara rosa och skimrande. I alla fall inte min bebisbubbla. Han dock, Han är så fin så jag smälter. 

Eftervård tatuering (vegan)

Gjorde mig en ny tatuering för lite drygt en vecka sedan. Den är nu läkt och fin och vi är bästa vänner! Helst vill ju folk ha en djupare innebörd när man tatuerat sig, vilket är ganska intressant.. Det finns två perspektiv; 1. en tatuering är väldigt personlig och man kanske inte vill dela med sig av hela storyn bakom, och 2. vad spelar det för roll för dig som ju ändå bara ser ett motiv? 
Jag har självklart fått frågan xflera denna veckan; "vad står din avokado för?" Det finns flera svar; ett av dem är att jag gillar avokado i alla dess former - fantastiskt livsmedel! Ett annat svar är att det är ren veganpropaganda men det undviker jag att säga för att jag inte orkar försvara min livsstil inför alla, men absolut, den symbiliserar veganism för mig i stor utsträckning. Den är kraftfull med trädet som växer upp från kärnan. Så där kommer vi till svar nummer tre; jag äääälskar mitt avokadoträd som jag odlat här hemma med kärlek och omsorg. För den djupa, nyfikne, ger jag den djupa förklaringen att avokadon symboliserar mig: En riktig mjukis, med lite skinn på näsan (skalet) och en stark insida. Så - nu har vi gjort en avokado till deep shit och kan gå vidare till eftervård av tatuering (som ju detta inlägget skulle handla om, sorry, jag spårar alltid lite). 

Val av tatuerare

Nej. Alla tatueringar är inte veganska. Precis som alla tamponger inte är, eller all tandkräm, eller din olivpaté. Välj tatuerare med omsorg. Du vill inte ha djurtestade produkter, fråga din tatuerare om detta innan du bokar. Dessutom vill du inte att produkterna som används under tiden samt som smörjs på innan och efter ska vara djurtestade eller animaliska, så fråga om det också. Jag gjorde min tatuering på studio myling, där är inget animaliskt, så det kändes tryggt! Om jag haft svårt att hitta någon som gjorde det hela fritt från animalier så hade jag nöjt mig med att åtminstånde bläcket var veganskt; det ska ju faktiskt vara på min kropp föralltid. Sen kan man ju välja eftervårdsprodukter själv. 

Eftervård

Du får kanske plast på din tatuering. Plasten är inte till för att skydda din tatuering, den är till för att skydda dig från bläck och sårvätska. Bakterier älskar att götta sig i värmen under plasten, så plocka av plasten efter typ två-tre timmar! Har du en stor tatuering med mycket bläck, eller mycket färger, skulle jag kanske ta bort plasten, tvätta, lufttorka, och sätta ny första natten för att inte bläcka ner sängen men nu har jag inte erfarenhet av stora tatueringar. Jag tog bort min plast efter två timmar.

Problemet med att ta hand om sin tatuering veganskt är att salvorna som inte är djurtestade heller inte är antiseptiska. Nu är jag sjuksköterska, och skulle med min kunskap påstå att du som är frisk i övrigt inte har en jätterisk att drabbas av en infektion i din tatuering så länge du tvättar den och vårdnad den på ett hygieniskt sätt. 
Tvätta din tatuering med en mild, oparfymerad, tvål, två gånger om dagen. Jag använde intimtvål, som ju har samma pH som din hud, och dessutom är väldigt milt. Aco intimtvål är ej djurtestat och veganskt. Använd en handduk och dutta din tatuering torr. Använd en handduk som du bara använder till din tatuering! Låt tatueringen torka fullständigt innan du smörjer in den, detta för att inte stänga inne fukten under din kräm och därmed minska infektionsrisken. 

Smörj in din tatuering efter varje tvätt. Jag använde Lush Ultrabalm och rekommenderar verkligen denna! 

För den petiga

Jag är en av dem som vill vara på den säkra sidan.. Jag har därför tänkt på att använda luftiga kläder, inte svettas för mycket (undvikit hård träning första veckan) då det är uttorkande och svetten tar med sig bakterier från övriga kroppen, har även bytt sängkläder mer än vanligt. Peta inte heller på din tatuering om du inte precis tvättat händerna och låt absolut ingen annan peta! 

Infektionstecken

Din tatuering kommer vara lite röd runtomkring under läkningen. Observera så den inte blir mer och mer röd, rodnaden ska avta. Lite svullnad är normalt första tiden, men känns den mer svullen efter ett par dagar än den gjorde när den var nygjord är det ett varningstecken. Den ska heller inte vara. Sårvätska kan läcka från tatuering precis då den är nygjord; sårvätska är klar eller lätt gul, lättflytande, vätska. Varar din tatuering (tjockare vätska, gul eller vit i färgen) så kan du ha en infektion. Om du misstänker en infektion skulle jag 1. fortsätta tvätta två gånger om dagen, men bara smörja in den en gång om dagen. Tvätta inte för ofta, men tvätta noga. 2. kontakta min tatuerare (så du får bekräftat om det är normalt). 3. Köpa en antiseptisk salva (nu handlar det inte längre om en skönhetsprodukt utan om ett läkemedel varav jag tycker det är okej att köpa icke veganskt. Alla läkemedel i Sverige är tyvärr djurtestade). 4. Om det inte blir bättre kontakta vårdcentral. 

Terapi

Att mysa med djur är nog det absolut bästa som finns. Som terapi.

Är du säker på att du har narkolepsi? Det kanske bara är järnbrist?

Allt för vanliga kommentarer personer tycker sig vara lämpliga att fälla då jag berättar att jag har narkolepsi...

"Men är det sant? Du som ser så pigg ut?" 
En kommentar i ren välmening som kan tolkas ytterst ifrågasättande. Jag menar vad tror ni jag ska svara? Okej nej jag ljög jag är frisk? 

"Nu när du säger det så har jag nog också den där diagnosen - vad sa du att den hette nu igen?"
Asså dessa kommentarerna gör mig så otroligt arg. Det är så nonchalant.. I början tycker jag de mest var skrattretande, men nu blir jag verkligen bara arg över ignoransen. Eftersom jag har narkolepsi, och alla vet att det gör en trött och somnolent, så brukar jag börja med de andra symptomen - som kataplexierna, den rubbade metabolismen och sömnparalyserna. Jag blir inte ofta avbruten med "och så är man trött va?" varpå jag brukar säga att ja, det är man, men det är ju inte som en vanlig trötthet liksom. Ändå får jag mer ofta än sällan tillbaka "jag har nog också narkolepsi, jag är trött hela tiden". Jag vill ju helst svara att nej, minsann, du är nog bara lat. Lat och nonchalant till en kronisk sjukdom som faktiskt skapar lidande, men jag biter ihop och säger åt dem att ta ett ryggmärgsprov för att få det bekräftat. Eller frågar om de har de andra symptomen men nej det har de ju inte (eller okej ibland är deras metabolism rubbad för "jag har jättelätt att gå upp i vikt men har alltid innan trott det varit en kraftig benstomme" hahahah) men ändå. Senast jag fick detta svaret hörde jag, efter att jag gått, hur denna personen hade gått och pratat med andra om att "jag har nog narkolepsi, jag är ju jättetrött". Suck. Stackars dig. 

"Men.. om du har narkolepsi: hur orkar du då gå upp och sminka dig sådär på morgonen? Du är alltid så piffig!"
Igen, vad ska jag svara? "Oh fuck, u got me". Jag går helt enkelt upp och piffar för att se lite piggare ut och därmed känna mig lite piggare. Jag tycker om att piffa. Jag väntar på medicinen ska verka. Vad ska jag svara för att försvara det faktum att jag faktiskt har en diagnostiserad, kronisk, sjukdom?

"Det måste vara olika hur "stark" narkolepsi man har - du verkar ju jättepigg, jag har hört att man typ somnar hela tiden"
Ja. Jag må ha tur som ändå kan jobba 75%, eller är jag bara jävligt envis. 

"Vilken tur att det finns medicin så man ändå kan leva symptomfritt"
Inte för att jag påstått att jag är symptomfri. Men vilken tur att man måste peta i sig narkotika hela livet. Jag har sån tur. Tack för du påminde mig. 

"Är du säker på att det är narkolepsi? Det kanske är struma, eller järnbrist?"
Detta är ännu en sak som kan göra mig lite arg.. Det är ganska svårt att acceptera att man har en kronisk diagnos. Jag har nog försökt se andra kopplingar. Men nu har jag en diagnos och that's fact. En släkting till mig sa en gång att jag är ju ganska vig så jag kanske bara är överrörlig - det kan ge liknande symptom (have u heard??!). 

"Men då måste du ha frikort? Det är ju ändå najs. Och medicinen blir ju typ gratis efter en viss summa"
Denna har jag bara hört någon gång. Den är inte så kränkande den är faktiskt mest rolig.. Detta är hypokondriken som söker varje gång hen har ont i halsen. Hahahah.. Nejmen.. Ännu en gång. Fan va tur jag har. Frikort och grejer. Det får man minsann utnyttja! 

 

Vad spelar det för roll om det var bättre förr ifall Du inte kan ta förr till nutid?

 

"Det var bättre förr" kan vara den tråkigaste frasen jag vet. Det är inte förr. Det är nu. Situationen har förändrats. Jag bryr mig inte om att det var bättre förr, jag är lyckligt ovetandes om att det var bättre förr. Inget blir bättre för att du är bitter över att det var bättre förr. Förr kan vara din inspiration - ge konstruktiva förslag till hur du kan göra nu bättre. Men snälla sluta gnälla.

Fan va tråkigt det måste vara att vara en person som aldrig tar vara på nuet. Suck. 

Examen!

Igår tog jag examen, och efter en månads ledighet (varav två veckor i Costa Rica) börjar jag jobba på neonatalavdelningen som sjuksköterska.

 

Vad äter ni veganer på mackan?

Jag svarar på den vanligaste frågan man får som vegan (näst efter hur man får i sig protein och järn). 

Dessa alternativen till smör och ost, de äger. Testa själva! 

  • Kokosfett + banan/jordgubb
  • Jordnötssmör + banan
  • Jordnötssmör + sylt
  • Avokado + salladskrydda
  • Avokado + tomat + salladskrydda
  • Hummus
  • Hummus + gurka

Oatly! har ett pålägg som heter "på mackan" och som är hur gått som helst tillsammans med grönsaker och salladskrydda. Tofutti har också en supergod vegansk creme cheese, jag gillar smaken med vitlök och örter bäst, för dig som inte orkar experimentera så mycket. Sen finns det ju också vegansk hårdost och mjölkfritt smör. Numera har de flesta mjölkfria smören icke-animaliskt D-vitamin. Kör Carlshamn smöret, det är bäst (och det säger jag inte bara för att jag kommer från Karlshamn). 

Jag menar, liv är viktigare än din frukostmacka. Se dig om efter alternativ! 

Att ha kärlek som yrke

Jag älskar att jobba kväll. Jag är för det första piggare, men också så får det mig att känna mig ledig trotts att jag jobbar åtta timmar. Det kanske är för att jag verkligen älskar mitt jobb just nu överlag, sen kanske att gå upp klockan 05 tar bort lite av charmen, haha. Men det ger mig så himla mycket. Att få se liv komma till världen är så himla fantastiskt, det är ingenting som kan bli vardag, även om det är något man får se varje dag. Att få hjälpa till första dygnet, svara på frågor, se kvinnor och män växa in i rollen som föräldrar på bara ett par minuter är så sjukt mäktigt. Att se en mamma titta sina barn i ögonen för första gången och att få se en partner stötta en födande under deras största ögonblick i livet. Kärleken man ser när man jobbar med förlossning är det som gör det hela. 

Lillasyster

Härom dagen fyllde min lillasyster 21. Jag kan inte riktigt fatta det. Hon är ju min lillasyster, men nu är vi typ jämngamla. Visst känns det så efter 20?

Mitt första minne i livet är Isabell. Jag minns att jag sprang i sjukhuskorridoren. Mamma och pappa säger att jag måste minnas det från en inspelning eller något, men jag minns det väl. Bara sjukhuskorridoren och dricka i en flaska. Inte mer än så. Men jag var två år, det är väl rimligt att minnas ett av livets största dagar, även då man bara är två år?

När min lillasyster sedan hade blivit två år så snurrade jag henne i hängmattan när vi lekte. Hon slog bakhuvudet, tappade medvetandet, slutade andas och fick åka in till akuten. Jag trodde hon dog. Minns att mamma gjorde inblåsningar på henne, och sen minns jag att jag sitter på köksbordet och frågar pappa om jag dödat Isabell. Pappa säger att allt kommer bli bra men jag ser att han är jätterädd. Sen minns jag att mamma och Isabell kommer hem ett par dygn senare och att mamma berättar att Isabell blev pigg snabbt där på sjukhuset och lekte kurragömma i korridoren. Pappa gråter fortfarande när man pratar om detta. 

Minns hur hon skrek när jag retade henne och kallade henne IsaGnäll och farmor sa till Isabell att bara hon slutar gråta över det sådär så kommer jag tröttna. Hon slutade inte gråta över det. Hon blev lika ledsen varje gång jag kallade henne IsaGnäll. 

Minns att hon ringde mig sent på natten då hon hade sin första fylla.  Hon mådde dåligt men hon behövde inte hjälp eller så, hjälp fanns. Jag fick absolut inte berätta för mamma och pappa. Hon ville inte ha någonting, hon bara ringde och berättade. Ni vet ibland när bara säga känns lite bättre, bara så man förstår att man inte ska skämmas. Vi var inte vidare kompisar då, man är ju inte alltid det med sina syskon i tonåren, men hon ringde mig ändå, för syskon är man ju alltid - vänner eller ej.
Hon kom hem i tryggt förvar, och då hade jag redan, självklart, berättat för mamma och pappa - jag är ju storasyster.
Förresten tror jag hon fortfarande skulle påstå att hon faktiskt inte drack något den kvällen, men det är ju så det är när man är typ 1.50 och väger som 40 kg. 

Minns när jag tyckte hon gjorde bort mig totalt på en fest. Skrek och slog på mig och jag var så arg att jag skakade. Det var såklart inte mig hon var arg på, men som storasyster agerar man ibland slagpåse när vännerna sviker och hjärtat brister. Smärtan av hennes hårda ord spelar inte så stor roll när man vet att hennes hjärta svider mer än vad det svider när hon rycker mig i håret. Jag var arg rätt länge, fast egentligen var jag nog mest orolig. 

Tror vi alltid haft, och fortfarande har, en väldigt klassisk syskonrelation; bråkat, skrikit, dragit varann i håret, ringt och gnällt till mamma om vem som ska få vara i badrummet och sminka sig längst- men i slutet av dagen har vi alltid vänt oss till varandra. 

Är enormt tacksam över att ha ett syskon som jag lärt mig argumentera med, som jag fått öva rättvisa med, som har lärt mig samarbeta, som hjälpt mig stå upp för mina åsikter och som lärt mig att ansvar.
Jag är så stolt över att kunna säga att min lillasyster, som jag skrikit åt, gråtit med och ryckt i håret, idag är min bästa vän.

 

 

 

Cirkus

Jag älskar djur. När jag är deppig eller stressad kan jag bli så lugn av att bara titta på en dokumentär om djur eller skrolla igenom lite bilder på små apor i regnskogen. I vår tar jag examen och jag kollar just nu på en "snäll" safariresa inför detta (har ni något att rekommendera?). 

När jag var riktigt liten gick vi ibland på cirkus. Då var jag mest ute efter popcorn. Detta kom mamma på och jag minns ännu hur jag frågade i bilen om vi kunde gå på cirkus och mamma svarade "men Matilda du gillar ju inte ens cirkus du vill ju bara ha popcornen och de kan du lika väl få hemma då". Det var helt sant, att jag ville ha en anledning att äta godis (haha) men det sved lite bara du vet mamma! 

Jag klandrar inte mina föräldrar för att de tog mig på cirkus, man hade inte samma kunskap för 20 år sedan, ämnet var inte så uppdagat, och mina föräldrar har inte samma djurintresse som jag har idag, så jag misstänker att de aldrig sökte sig till information om djurhållning inom den branschen.
Idag klandrar jag alla föräldrar och vuxna som tar sina barn på cirkus och sponsrar denna brutala industri. Jag blir tårögd över tanken på hur stora, vackra och starka elefanter blir stuckna med pålar, och slagna, för att göra som människor vill. Hur de tvingas bära på människor genom skogen de bodde i, men aldrig kommer tillbaka till, för att de är stora, vackra och starka men vi människor tror att vi är större, bättre och starkare.

Media talar om hur elefanter blivit aggressiva och dödat sin tränare och jag bara undrar hur du själv hade känt: Du är ett år gammal och somnar bredvid din mamma i ditt hem, och vaknar upp av att det sticker till i benet. Du har en spruta där och snart somnar du in. När du vaknar upp befinner du dig i en kall transportbil. Du försöker komma ut men då blir du slagen så du börjar blöda och sedan blir du sövd igen. Det går ett år. Du blir slagen varje dag. Inser att du måste göra som de vill för att du inte ska bli slagen så hårt. Varje dag tvingas du se på hur andra, som du, blir torterade, som du och du inser att du aldrig mer får komma hem, aldrig mer träffa din mamma.

Hade du brytt dig om att vara så snäll mot en person som ständigt slår dig och som har tagit ifrån dig allt som är ditt? 
Vill du sponsra detta?
Har du sett en elefant i det vilda stå på en pall och rocka rockring? Tror du elefanter skapades för att bära runt på människor?
Jag menar, ser detta naturligt ut för dig? 

Elefanter används idag fruktansvärt ofta som underhållning. Lejon blir allt mindre vanligt på cirkus, men förekommer ännu. Visste du att lejonens revir kan vara uppemot 400 kvm  stort i det vilda? Att jämföra med bilden nedan:

 

Tänkte du gå på cirkus i veckan?
Tänk om- tänk rätt.